Det räcker inte med teknikförbättringar för att lösa klimatfrågan – det handlar om resursfördelning. Vänstern kan, till skillnad från Miljöpartiet, se den problematiken.
I Sverige slår vi oss gärna för bröstet för vårt klimatarbete. Vi har sedan 1990 lyckats med att kraftigt minska våra klimatpåverkande utsläpp och samtidigt skapa ekonomisk tillväxt, sägs det. De nytillträdda centerministrarna vill därför satsa på mer miljöteknik och innovationer. Miljöpartiet vurmar för klimatsmarta investeringar och företagande. Men forskning, senast en rapport från Osloinstitutet Cicero, visar att detta är en svårt problematisk verklighetsbeskrivning och politik.
De flesta varor vi konsumerar, från byxor till bilar, importerar vi från andra länder. Datorn jag skriver detta på är tillverkad av ett taiwanesiskt företag, med naturresurser från gruvor och oljefyndligheter i Latinamerika och Afrika och med billig arbetskraft i Asien. Vår konsumtion och tillväxt leder därför dels till utsläpp av växthusgaser och miljögifter på andra platser på jorden. Dels till upprätthållande av produktionsförhållanden som är orättvisa ur både klass- och könssynpunkt. Cicerorapporten visar att våra CO2-utsläpp i stället har ökat kraftigt sedan 1990 om man räknar med alla varor som importerats till Sverige. Miljöpåverkan stannar inte vid Riksgränsen.
När Lina Hjorth och Rikard Warlenius i Flamman (39/2011) hävdar att Vänsterpartiet måste ta klimatfrågan på större allvar har de alldeles rätt. Till skillnad från C och MP har vänstern en avgörande möjlighet. Klimat- och miljöfrågor är frågor om klass och kön. Den ljushyade mannen i innerstaden ser i högre grad förväntansfullt fram emot släppet av iPhone 5 som ska ersätta den iPhone 4 som nyligen ersatte gamla iPhone 3 i fickan. Den mörkhyade kvinnan Rut som bor i det lilla pendlarsamhället 2,5 mil från Uppsala, där mitt föräldrahem ligger, undrar i högre grad varför bussbiljetten in till stan kostar 80 kr. För samma pengar kan hon åka bil in till stan och tillbaka mer än två gånger.
I vår upphetsning kring den nya iPhone ser vi bara vår telefon. En sak. En innovation. Kanske något klimatsmart? Vi ser inte de relationer som sammanstrålar i telefonen: arbetsvillkoren för de kvinnor som arbetar i exportzonerna längs Kinas kust, de som sätter samman telefonbatterierna av kobolt från gruvor i Kongo och Zambia. Swedwatch rapporterar att 50 000 minderåriga arbetade med koboltbrytning i Kongo-Kinshasa 2007. Hur mycket CO2 släpptes ut i atmosfären på grund av gruvdriften? Marx förklarade redan 1867 att detta, som han kallade fetischism, är något typiskt för kapitalismen. Pengar och marknaden gör att vi ser varuutbyte som relationer mellan saker och inte som politiska relationer mellan människor, människor och naturen.
Vänstern behöver diskutera klimat, klass och kön. Ekologi och makt. Detta ställer krav på politik bortom ”klimatsmart tillväxt” och mer teknikkonsumtion som lösning på miljöförstöring. Visst är det oerhört viktigt att ställa om svensk elproduktion till förnyelsebara energikällor men sanningen är också att det går åt mer energi att tillverka en dator än vad den förbrukar under hela sin genomsnittliga livstid. Vänstern sägs fortfarande ha en vision om ett annat samhälle. Samtalet om hur detta samhälle ska se ut måste innehålla fler alternativ och idéer än en välfärdsstat byggd på tillväxt. Precis som biologisk mångfald är grunden för ett stabilt och livskraftigt ekosystem, är en mångfald av alternativ och idéer grunden för en livskraftig politik mot samhällen bortom detta. Mot socialismen?
