Okategoriserade 10 november, 2011

Låga löner är inget recept mot kris

Lönerna för dem som tjänar minst kommer vara en viktig fråga i avtalsrörelsen. Arbetsgivarsidan vill helst inte se några ökningar alls av lägstalönerna, samtidigt som det är en prioriterad fråga för facken. Och facken kan hämta stöd från en ouppmärksammad IMF-rapport som visar att högre löner för medel- och låginkomsttagare är effektivt för att motverka ekonomiska kriser.

Avtalsrörelsen har börjat. Lägstalönerna kommer att vara en av de viktigare frågorna. Arbetsgivarsidan har gått ut starkt med att man inte vill se höjda lägstalöner. I ett utspel från i våras gick Almegas vd Jonas Milton så långt att han krävde frysta lägstalöner i tio år. För facken är lägstalöner en av de viktigare frågorna.
– Vi vet att många nyanställs bland oss och hamnar på lägsta lön. Många av dem har inte heller heltidsjobb. Det handlar om att man ska kunna försörja sig på sitt arbete, säger Maria Hansson, ombudsman på Kommunal.
Hon påpekar även att det inte finns någon statistik som visar att låga löner skulle leda till att fler anställs.

Rapport stödjer högre löner

Facken kan hämta stöd för höjda lägstalöner från ett ganska oväntat håll. I rapporten Inequality, Leverage and Crises av IMF slås fast att låga löner kan bidra till att skapa, eller förvärra en ekonomisk kris. I korthet bygger rapportens resonemang på att stora kriser har föregåtts av ökade inkomstklyftor där lönerna för det stora flertalet pressas nedåt samtidigt som finanssektorn växer. Det leder till att allt fler tar lån, vilket leder till att ekonomin går bättre – på kort sikt. På längre sikt växer lånen och fler blir överskuldsatta. Till slut kraschar ekonomin. Vilket var vad som hände under bankkrisen i USA 2008.
Författarna till rapporten drar också paralleller till depressionen i början av 1930-talet där man kan spåra ett liknande mönster.
– Däremot kan en restaurering av fattiga och medelinkomsthushålls köpkraft vara mycket effektivt, konstaterar rapporten.
Rapporten är inte helt ny, men har inte uppmärksammats så mycket i Sverige. Det som gör den ovanlig är att IMF traditionellt har förespråkat det motsatta för länder i kris; mer nyliberalism, större löneskillnader och mindre inflytande för facken. I Inequality, Leverage and Crises räknar man istället med arbetarnas förhandlingsstyrka som en viktig faktor. Slutsatserna går också emot Svenskt Näringsliv, som menar att höga löneökningar var en av orsakerna till varför återhämtningen från krisen på 90-talet gick så långsamt.

Rimliga slutsatser

Maria Hansson har inte läst rapporten från IMF, men säger att slutsatserna i den låter rimliga.  
– Det vi vet är att om du och jag får stå stilla i lön handlar vi inte lika mycket och tillväxten minskar. Det är vad vi har försökt räkna på och ska försöka ta ut. Annars riskerar vi det scenario som du beskriver.
Tommy Tillgren, Handels förhandlingsledare, håller med och pekar även på att låga löner ger ännu lägre ersättningsnivåer på a-kassa och sjukförsäkring.
– Då hamnar vi i ett riktigt taskigt läge.
För tankeexperimentets skull, vad skulle frysta lägstalöner i tio år innebära?
– Vi har gjort uträkningar bakåt för att se vad som skulle hänt om man fryst lägstalönerna för tio år sedan och det skulle ha inneburit att vi idag hade haft vuxna som tjänat runt 12 000 kronor brutto på en heltid, säger Tommy Tillgren.
Maria Hansson tar talet om frysta lägstalöner som en stridstaktik från motparten.
– Jag kan inte se hur det ens skulle vara möjligt.

Några viktiga frågor i avtalsrörelsen

•  Lägstalönerna.
•  Jämställda löner, där det finns en ambition att avtalsområden med
en hög andel kvinnor ska få större löneökningar.
•  Osäkra anställningar och bemanningsfrågan, där facken kräver fler tillsvidareanställningar.

Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

De kapade lastbilarna från det avskydda livsmedelsföretaget Swift, tömde dem på kött och konserver – och delade ut allt i Montevideos slumområden. De stormade också bankkontor, stal dokument som bevisade korruption, och försvann innan polisen hann blinka. Den internationella pressen beskrev dem som i ett romantiskt skimmer, och i hemlandet var blotta namnet förbjudet i tryck.

Tiden hann så småningom ikapp Tupamaros och nästan alla dess kadrer slutade döda eller i diktaturens fängelsehålor. Mujica fick sex skottskador, tillbringade sammanlagt 14 år i fängelse, och lyckades rymma två gånger. Gerillaromantiken mötte verkligheten och Mujica, som senare skulle bli en sinnebild för stoicism och värdighet, var mycket nära att krossas definitivt.

Många förvånades när den tidigare gerillakämpen, liksom hela organisationen, gav sig in i fredlig parlamentarisk politik på 80-talet.

Tiden i fängelset skildras i filmen La noche de doce años (”Den tolv år långa natten”), som bygger på en cellkamrats memoarer. Den vana att tala med sig själv som han utvecklade i isoleringscellen behöll han livet ut, har han berättat. Men ändå var hans lärdom efter isolering och tortyr att ”hat är meningslöst”.

Många förvånades när den tidigare gerillakämpen, liksom hela organisationen, gav sig in i fredlig parlamentarisk politik på 80-talet. Men vägvalet bar så småningom frukt: hans Frente Amplio, den breda fronten, tog makten 2005. Han själv blev president 2010, nu återigen del av en ny latinamerikansk vänstervåg via valurnorna, från en kontinent grundligt trött på IMF-kommenderade nedskärningar och privatiseringar. 

Mer otypisk – något som en del gräsrötter i andra länder beklagat i det tysta – var hans personliga livsstil: han donerade 90 procent av sin lön, bodde kvar på sin anspråkslösa gård utanför Montevideo och körde en ikonisk ljusblå folkabubbla från 80-talet. Emir Kusturicas dokumentär El Pepe, una vida suprema (ungefär ”Pepe, ett perfekt liv”) följer honom när han påtar i grönsakslanden och avslappnat konverserar med folk som stoppar honom på gatan.

Bara en scen avviker: en anonym kroggäst ifrågasätter Frente Amplio-regeringens kompromisser med storkapitalet i allmänhet och överenskommelsen med IMF specifikt. 

”Ni kanske sköter regeringen, men det är de som sätter gränserna”, säger främlingen. Men Mujica ger sig inte in i diskussionen, utan vänder sig i stället därifrån och muttrar: ”Du är en dumskalle… dumskalle”.

Motsättningen mellan dagspolitiken och de stora perspektiven kunde han, som många andra ex-revolutionärer, aldrig helt överbrygga. I en och samma intervju förklarade han att ”vår uppgift har varit att humanisera kapitalismen” och ”med kapitalismen har mänskligheten ingen framtid på planeten”. 

Läs mer

Varken Mujica eller någon annan president från Frente Amplio försökte omstöpa sitt land på djupet likt Venezuelas starke man Hugo Chávez. Samtidigt blev Uruguay, inom systemets ramar, banbrytande på förvånansvärt många områden: först i Sydamerika med legal abort, samkönade äktenskap och cannabislegalisering, och ett pionjärland inom grön energi.

Tidigare i år gjorde han sina sista framträdanden. Han var sjuk och visste att slutet närmade sig. ”Min cykel har nått sitt slut… jag har gjort mitt”, sade han. ”Krigaren har kämpat färdigt. Han förtjänar sin vila.”

Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 14 maj, 2025

Jan Eliasson om bantat FN: ”Djungelns lag”

Det globala FN-systemet ska slimmas men samtidigt bli mer effektivt, lovar generalsekreteraren António Guterres. Foto: Gemunu Amarasinghe/TT.

FN:s generalsekreterare António Guterres försäkrar att sparprogrammet ”UN80” inte är ett svar på Trumps nedskärningar – vilket avfärdas av experter. ”Doge går fram som en slåttermaskin”, säger toppdiplomaten Jan Eliasson till Flamman.

Förenta Nationerna står inför sin största interna omorganisation på decennier.

Med det så kallade UN80-initiativet vill generalsekreterare António Guterres kapa kostnader, trimma organisationen, och placera verksamheten närmare fältet.

– Missta er inte. Obekväma och svåra beslut väntar. Det kan vara lättare, och till och med frestande, att ignorera dem eller skjuta upp dem. Men den vägen leder ingenstans. Vi har inte råd att agera på något annat sätt än med största möjliga ambition och gemensamma mål, sade han i ett tal i New York den 12 maj.

Reformarbetet drogs igång redan i mars, när Guterres tillsatte en särskild arbetsgrupp för att ta fram förslag på effektiviseringar. I ett internt dokument märkt ”strikt konfidentiellt”, som läckt till Health Policy Watch och Reuters, listas över 50 olika punkter. Bland förslagen finns hopslagningar av flera FN-organisationer, avskedanden av erfaren personal, och utflyttning av kontor till billigare städer.

FN-systemet har länge kritiserats för att vara fragmenterat, ineffektivt och toppstyrt. Samtidigt har organisationen hamnat i ekonomisk kris efter att flera medlemsländer minskat sina bidrag – däribland USA, som genom den nya skuggmyndigheten Doge (”Department of government efficiency”) ledd av Elon Musk försöker kapa kostnaderna i det amerikanska välfärdssystemet.

Inte minst biståndsorganet USAID har fått en kraftigt nedskuren budget. Det är via den myndigheten som det amerikanska stödet till FN utbetalas.

Enligt Jan Eliasson (bilden), FN:s tidigare vice generalsekreterare och toppdiplomat, är FN:s krympande budget ett resultat av två samverkande tendenser – stormaktspolitik och nedskärningar.

– Bland större länder finns en tendens att röra sig bort från det multilaterala, från diplomatiska processer och fredsförhandlingar, och mot att utveckla intressesfärer. Att ta för sig och skriva om lagen för att kunna bestämma själv, säger han till Flamman.

Den andra är de amerikanska nedskärningarna på myndigheter under president Donald Trump. 

– Det är ju Doge som går fram som en slåttermaskin här. Man skär ned, människor förlorar jobbet över natten, och viktiga program avslutas på plats. I spåren av den här politiken finns ett stort lidande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

När klimatet går åt skogen

En avläggningsplats för timmer i Östergötland. Foto: Thomas Adolfsén/TT.

Det svenska skogsbruket hålls fram som lösning på klimatkrisen. Men stigande temperaturer, förändrade årstider och extremväder gör det svårare att bruka skogen som tänkt. Nu möter skogsarbetarna ett mer oförutsägbart arbetsliv och är oroliga för den skog där de tillbringat sina liv.

Det är en kylslagen oktobermorgon, nattens frost ligger kvar över träden i dalen. I en varm och fuktig koja, en liten barack som agerar som flyttbart rastrum, sitter Niklas, som arbetar som röjare.

– Det här är vår vardagsutsikt, säger han. Tänk om alla som satt inne på kontoren hade fått se det här.

Han bjuder på kokkaffe och berättar om sitt arbetsliv i skogen.

Han är en av ett 20-tal skogsarbetare som jag intervjuat under det senaste året som en del av mitt avhandlingsarbete. Några är maskinförare, vissa har arbetat i skogen hela livet – några från att de var elva, först med plantering, sedan som skogshuggare, och till sist som maskinförare.

De har varit med om stora skiften, från skogsmaskinernas intåg i slutet av 80-talet och massuppsägningarna som följde, till genombrotten för entreprenadsskogsbruket på 90-talet, när alla ”skulle bli entreprenörer” och de bolagsanställda skogshuggarna fick ta lån, köpa en maskin och bli företagare. Andra är röjare och planterare från Polen och Rumänien, som kommit till Sverige med förhoppningen att kunna försörja sina familjer.

Alla berättar om en stark kärlek till skogen, och ett arbete som för dem innebär att ta hand om den. De ser hur träden växer, hur de reagerar på röjningar och vad som planteras var, och på vädret. De talar om friheten: att få vara i naturen, att vara ifred, utan en arbetsledare som flåsar en i nacken. Håkan berättar att han brukar ta med sig sin hund till jobbet. Klas, maskinförare, berättar att han i maskinhytten brukar ta av sig skorna, sätta på tofflor och lyssna på ljudbok.


Produktionsskogarna finns överallt i Sverige. Vi har alla sett dem svischa förbi utanför bilfönstret på motorvägar genom Norrland och Småland. Därifrån är det lätt att missta dem för snårig natur, med svarta tjärnar, uråldriga lavar och porlande bäckar. Men många av de skogarna vi är vana att plocka svamp och promenera i, är i själva verket odlade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 14 maj, 2025

Löfven borde lobba för folket i stället

Stefan Löfven vänslas med Morten Rud Pedersen, vd på public affairs-bolaget Rud Pedersen. I bakgrunden hänger ett porträtt av tidigare socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh. Foto: Jesper Frisk/DI/TT.

Att förstå hur politiken fungerar är en medborgerlig rättighet. I stället för att arbeta för kapitalet borde ex-politiker ha folkbildningsplikt.

”Jag driver inte frågor åt företags vägnar, jag hjälper företag att förstå hur politiken fungerar.”

försvarar Stefan Löfven sin nya karriär som konsult och rådgivare till lobbybyrån Rud Pedersen (Aftonbladet, 11/5). Ett uppdrag som varvas med frekventa besök hos Socialdemokraterna i riksdagen och ordförandeskap för Europeiska socialdemokratiska partiet.

Löfven är bara en i raden av politiska makthavare som fastnat i svängdörrarna mellan politik och näringsliv de senaste åren. När Centerpartiet nyligen valde en ny partiledare föll valet på den tidigare lobbyisten Anna-Karin Hatt (Klägget, 16/4). Vilket kanske inte är så konstigt då valberedningens ordförande Anders Åkesson själv kombinerar sitt uppdrag med att vara konsult för byrån Nordic Public Affairs (Arbetet, 10/4).

Nu är frågan om hur lobbyismen kan regleras föremål för strid på den stundande S-kongressen. Partiledningen säger visserligen ja till ett nationellt lobbyregister i någon form – ”ett steg bort från demokrati” enligt företrädare för PR-branschen (Resume, 8/5). Men de vill också att det ska vara fortsatt tillåtet att ha hemliga lobbykunder samtidigt som man representerar partiet.

Det är mot den bakgrunden som Stefen Löfven vill förklara för sina partikamrater vad en lobbyist egentligen sysslar med: absolut inte politisk påverkan, utan utbildning! Företagsledare vill helt enkelt lära sig hur politik fungerar, och vem är bättre lämpad att undervisa dem än tidigare politiska makthavare?

Samtidigt som kraven skärps på arbetslösa och sjuka får ex-politiker bidrag utan motprestation.

Låt oss anta att denna verklighetsbeskrivning stämmer. Med tanke på att den tidigare statsministerns bolag gjorde en vinst på 2,2 miljoner förra året gör det Löfven till en av Sveriges mest välavlönade folkbildare. Kanske handlar kritiken bara om avundsjuka från arbetarrörelsens alla ideella studiecirkelledare, kasst betalda frilansskribenter och hobbydebattörer?

Men även om man inte ser något odemokratiskt eller moraliskt tvivelaktigt med Löfvens dubbla stolar uppstår en annan fråga: varför ska de insikter om demokratiska beslutsprocesser som Löfven skaffat sig under sin tid som statsminister säljas till högstbjudande på marknaden? Borde de inte snarare betraktas som en offentlig nytta som bör komma alla medborgare till del?

Behovet av folkbildning kring hur politiken fungerar är onekligen stort. Samtidigt som kapitalet lägger åtskilliga miljoner årligen på att få ta del av politikers visdom visar forskning från Göteborgs universitet att nästan var tredje svensk inte vet vilket parti som styr den egna kommunen. Ännu färre kan troligen redogöra för vilka ansvarsområden och befogenheter en kommun egentligen har, hur välfärden finansieras och hur stat, regioner och kommuner egentligen samspelar med varandra. Att lokaltidningar lagts ned på löpande band under 2000-talet kan vara en bidragande orsak. Ett slaktat mediestöd och omfattande nedskärningar på folkbildningen lär knappast vända utvecklingen.

Här borde det finnas utrymme för djärvare förslag än lobbyregister eller karensregler för övergången från politik till näringsliv. Politiska makthavare i dag har inte bara orimligt höga arvoden, utan ofta rätt till generösa omställningsstöd, garanterad inkomst och pension efter avslutat uppdrag. Samtidigt som kraven skärps på arbetslösa och sjuka får ex-politiker bidrag utan motprestation. Varför inte slå två flugor i en smäll genom att inrätta en folkbildningsplikt för före detta kommunalråd, riksdagsledamöter och ministrar?

Läs mer

Tänk vilken insats alla före detta yrkespolitiker skulle kunna göra för demokratin om det ingick i dealen att de under ett års tid ska stå till studieförbundens och den svenska skolans förfogande efter avslutat uppdrag. Tänk om skolböckernas torra beskrivningar varvades med föreläsningar och kurser om hur politik fungerar på riktigt, med makthavare som medborgarna känner igen från medier och tv?

Ett sådant upplägg har fördelar även för näringslivet. Å ena sidan skulle företagen inte längre få exklusiv tillgång till Stefan Löfvens kunskaper om politiska processer. Å andra sidan skulle de spara många miljoner på att bara göra som vanligt folk när de vill förstå hur saker och ting fungerar – nämligen anmäla sig till en studiecirkel på ABF.

Inrikes/Nyheter 13 maj, 2025

Dagmar Hagelins mördare flyttas till lyxfängelse

Alfredo Astiz och Dagmar Hagelin. Foto: Victor R. Caivano/AP / Wikimedia Commons.

”Dödsängeln” Alfredo Astiz, dömd för mord på Dagmar Hagelin, har förflyttats till ett fängelse med tennisbanor och teaterklasser. Nu fruktar grupper inom människorätt att det är ett steg mot benådning – och den mördade svensk-argentinskans bror är kritisk.

Det är den 27 januari 1977, en varm sommardag när 17-åriga flickan Dagmar Hagelin ska besöka en väninna i västra Buenos Aires. I stället möts hon av militärer på kidnappingsuppdrag. Dagmar försöker fly men skjuts ned av den senare ökände militären Alfredo Astiz, även känd som ”den blonda dödsängeln”. 

I bakluckan på en taxibil förs hon skadad till ett tortyrcenter, för att aldrig mer återfinnas. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 maj, 2025

Räknefel gör bostadsbristen svårlöst: ”Katastrof”

Bra kommunal bostads-planering börjar med att kommunerna får bättre och tydligare bostadsstatistik, menar Hyresgästföreningen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

En ny rapport från Hyresgästföreningen menar att bostadsbristen konsekvent mäts med fel måttstockar av den ansvariga myndigheten Boverket. I centrum står frågan om vad statistiken egentligen mäter – och för vem.

”Bostadsbrist har blivit ett permanent tillstånd i städer runt om i Europa, såväl som i Sverige”, inleds Hyresgästföreningens rapport Räkna med bostadsbrist.

”Vi verkar aldrig bygga nog mycket av det folk vill bo i, där folk vill bo.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr