Carema-skandalen är egentligen bara ett exempel. Just nu har det uppstått en situation som närmast är unik för Vänsterpartiet – det mesta i samtiden talar plötsligt för politisk framgång.
”En död patient till följd av blodförgiftning orsakad av ett illa skött sår. Flera påtagligt undernärda patienter. Onödiga amputationer. Läkemedlen tar slut. Ett stort antal fallolyckor. Brist på både kompetens och personal. Så beskriver den ansvariga läkaren situationen på Koppargårdens vård- och omsorgsboende i Vällingby.” (DN 10/11 2011).
Sedan Dagens Nyheter avslöjade missförhållandena på ett Carema-ägt boende för en vecka sedan har bolagets vidriga inställning till patienternas välmående och dess koppling till profitjakten visats upp i full dager. Efter en vecka då Caremas ledning jagats började regeringens ansvar utkrävas.
Men när väl SVT:s Agenda i söndags skulle ställa regeringen till svars blev det en märklig debatt. Eftersom privatiseringen av äldrevården inleddes 1988 under en socialdemokratisk regering och sköt fart under den borgerliga regeringen Bildt blev det en debatt mellan två partier som inte var villiga att göra några större ändringar. Juholt-sossarna har ju ännu inte tagit itu med vinst på välfärdsfrågan och det lyste tydligt i genom. I den märkliga debatten gjorde Lena Hallengren (S) det mesta av ett svagt utgångsläge. Men för Maria Larsson (KD) blev det närmast som att gå på plankan: hon klarade inte av att försvara regeringens politik. Hennes bästa argument gick ut på att S inte heller gjort något åt problemet! Det var ohållbart. Det dröjde inte ens tolv timmar innan regeringen utlyste en presskonferens och bytte linje.
Skandalen har på en enda vecka fått borgerliga debattörer som Peter Wolodarski att kräva förändrad lagstiftning för att komma åt profiten på skattepengar. Hans krönika från söndagens DN, ”Välfärdens vandaler förstör för alla” säger rakt ut att om ändringen inte sker, kommer privatiseringens kritiker att sopa mattan med regeringen. Han har rätt i att det är en farlig situation för regeringen, och det beror knappast på Socialdemokraterna. Vänsterpartiet är nu tack vare att man prioriterat frågan om vinst på välfärden det enda partiet som har någon trovärdighet i den fråga som befolkningen tycker är viktigast.
Att Vänsterpartiet växer och spås fortsätta växa är också oroande för borgerligheten. Men i det stora är det väldigt logiskt.
I de riktigt stora frågorna får de idéer liberaler och konservativa stått för de senaste decennierna stryk. Idén att den fria marknaden ska lösa klimatkrisen är sedan länge död. Idén att invadera för demokrati är stendöd sedan USA:s fiasko i Irak och Afghanistan. Hur EMU:s ställning som idé ser ut idag skall vi inte prata om. Om någon av ovanstående idéer hade föreslagits idag hade ingen av dem blivit verklighet.
Det stora skiftet sker ändå just nu vad gäller finanskapitalismen.
Ärkekonservativa skribenter som the Telegraphs Charles Moore och Frankfurter Allgemeine Zeitungs Frank Schirrmacher kräver kamp mot bankväldet. Tongivande kapitalister som Bill Gates, George Soros och Warren Buffett kräver att de rika skall betala mer i skatt. Vad vi ser är bildandet av en slags borgerlig front mot spekulationskapitalismen, som troligtvis inom några år kommer resultera i skatt på finansiella transaktioner, förbud av de farligaste spekulationsinstrumenten och helt nya förutsättningar för banksektorn. Den här utvecklingen har i många länder gått mycket längre än i Sverige. Delvis handlar det om att Sverige ekonomiskt sett fortfarande håller sig flytande. Hur panikartad reträtten från högeridéer står i proportion till den katastrof de åsamkat.
Ett återkommande tema i Flammans analyser är att vänstern sakligt sett ofta har rätt, men ändå inte vinner de politiska fajterna. Det spännande som händer nu är att vänstern går ifrån att ha rätt till att få rätt. Vänsterpartiet vinner till och med debatter som man inte får delta i. Men detta måste ändras. Ska sakfrågevinsterna fortsätta omvandlas i opinionsstöd måste det vara Vänsterpartiet som tar plats i debatten. Det behövs två saker för att lyckas: politiska alternativ och röststöd. Utan alternativ kommer debatten se ut som söndagens Agenda – en borgerlig och en socialdemokratisk politiker som grälar om vem som gjort minst fel i historien. Men utan röststöd kan alla fortsätta ignorera vänsterpartiet.
När nu opinionslägets skiftat visar Carema-skandalen hur viktigt det varit för partiet att hålla fast vid sin kritik av privatiseringar.
Men ännu tydligare är att partiet måste bli skickligare i att utnyttja ögonblicket. Konsekvens har varit livsviktigt. Nu krävs påpasslighet.
