Det svenska folket cyklar 30 procent mindre än 1995. Den huvudsakliga anledningen är att bilarna prioriterats före andra trafikslag i planeringen. Ett tungt skäl för att det blir så är att det i huvudsak är medelålders män med god ekonomi och helsvensk bakgrund som beslutar över transportsektorn. Än mer framträdande är denna kategori män i de många ekonomiskt starka lobbygrupper som ser till att vägbyggande ständigt prioriteras före andra trafikanters intressen: Bil Sweden, Motormännens riksförbund och de där.
Om det här kan man läsa själv i en färsk skrift från Jordens Vänner, där rapportförfattaren efterlyser begränsningar för biltrafiken som det enda riktigt effektiva sättet att öka gång och cykeltrafiken. Vinsterna för miljön, folkhälsan och samhällsekonomin vid ökad gång och cykling är väl dokumenterade.
Jag gjorde ändå en enkät med cyklister i Malmö för att höra hur de uppfattar sin trafiksituation. De flesta var väldigt väluppfostrade och fredliga ”inga problem alls” (jag är inget offer), ”andra cyklister kör illa” (internaliserat cyklistförtryck). En kvinna tyckte man kunde ”ha bilfritt en dag i månaden eller så” (anpassning till makten). Inget material för en stadscykelgerilla direkt. Men träningskvinnan som kom ut från gymet hade problemet klart för sig: Bilisterna är hänsynslösa. ”Bort med dem. Bort med dem fullständigt!”, föreslog hon.
Och i morse på väg till jobbet tränger sig en manlig medcyklist förbi mig vid rödljuset. Han stannar vid bilen längst fram i kön och knackar på rutan. Först vänligt men bestämt, sedan bryskt och med full kraft medan den kör iväg. Mannen är uppbragd eftersom bilisten, smitaren, trängt och närapå kört omkull honom ett kvarter tidigare.
”Det är livsfara varje dag”, sa han. Och plötsligt såg jag framför mig den hårda kärnan i en oskyddade trafikanters trafikrevolution: Arga mannen, gymkvinnan och jag. Avantgarde.
