Efter franska revolutionen spreds den Första Vänsterns – liberalismen – idé om att alla människor från födelsen var lika värda.
John Stuart Mill skrev:
Att företagsvinsterna skall monopoliseras av dem som haft tid att ackumulera eller som haft turen att ärva kapital är uppenbarligen absurd.
Revolutionära liberaler ville avskaffa arvsrätten, kapital skulle sparas ihop genom arbete. Men när kapitalmakten erövrade staten legitimerades arvsrätten som en bärande del av samhällsbygget. Liberalismen tappade sin förändringskraft och blev samhällsbevarande.
Den Andra Vänsterns – arbetarrörelsen – bärande idé var socialism, ersättandet av kapitalmakt med arbetarmakt. Kapitalet var frukten av arbete och skulle ägas gemensamt av de arbetande. Men när rörelsen på 1930-talet blev statsbärande blev socialism statsmakt i stället för arbetarmakt. Med framgång byggdes den kapitalistiska välfärdsstaten. Med Saltsjöbadsavtalets klasskompromiss som grundbult fick vi en särdeles framgångsrik svensk modell.
När grundbulten – 35 $ per uns guld – försvann i augusti 1971 föll den världsordning som formats 1944 i Bretton Woods. Mängden valuta som växlades växte från tio 1970 till idag flera tiotalstusen kronor per dag och världsmedborgare. Nationalstaten fick allt svårare att påverka den samlade nationella köpkraften. Kredit- och valutaregleringarna läckte alltmer som såll. Kapitalisterna behövde inte längre lika mycket staten.
I Öst hade kapitalismen ersatts med en under proletära etiketter dold byråkratmakt, som en tid med viss framgång tävlade med kapitalismen. Men systemet hängde inte med när Bill Gates och hans kompisar dagligen hittade på nya grejer. I Syd hade kolonialstyret ersatts med en ”icke kapitalistisk utveckling” (den sovjetiska termen) på programmet. Men när Berlinmuren föll och Sovjetunionen brakade ihop konkurrerades latinamerikansk ”beroendeskola” och afrikansk socialism ut av den kinesiska katten, som kunde fånga råttor vare sig den var svart eller vit.
Gradvis tappade också den Andra Vänstern sin samhällsförändrande kraft. Under protest backade rörelsen från barrikad till barrikad. Arbetarrörelsens kris idag har mycket lite att göra med nyliberalers övertalningsförmåga eller med gapet mellan Juholts retorik och praktik. Det handlar i grunden om att med den moderna globala kapitalismens produktivkrafter och produktionsförhållanden blev nationalstaten som en liten båt på ett hav med höga vågor. Och lika lite som liberalismen en gång förmådde förnya sig förmådde arbetarrörelsen hitta nya former för att bygga socialismen.
I takt med att hedgefonder och pensionsfonder kommer i de kapitalistiska entreprenörernas – Kamprads, Rausing och deras gelikar – ställe, blir ägandet alltmer ansiktslöst och inriktat på kortsiktig vinst. Samtidigt blir med ny informationsteknik företagen alltmer beroende av de arbetandes hjärnkraft. De som äger på avstånd tvingas genom delägande och bonussystem binda de i produktionen närvarande till sig. Det finns ett tydligt positivt samband mellan anställdas andel av ägandet och långsiktig effektivitet.
Rudolf Meidner skrev 1998:
För Marx och Engels var den svåra uppgiften att expropriera exploatörerna. För tjugohundratalets socialister är uppgiften enklare: att bruka den makt som ligger i löntagarnas redan existerande och ständigt växande kapital.
Den Tredje Vänstern handlar lokalt, bygger demokrati på arbetsplatser och bostadsområden. Den bygger också gränslös demokrati. På lång sikt är det direktvalda världsparlamentet den enda hållbara institution där världsomfattande avtal om fred, mänskliga rättigheter, finans- och penningpolitisk samordning samt klimat kan förankras och ges folklig legitimitet.
Som för den första och andra föregångaren är den Tredje Vänsters väg lång och slingrande. Eller snarare är den som miljoner små stigar genom djungler, över berg och genom dalar. Aldrig får vi paradiset. Men att drömma om det måste vara fullt tillåtet.
