Okategoriserade 10 januari, 2012

– Vi ska bry oss om de kinesiska diskarna!

Flamman har som sig bör gjort den hittills mest omfattande intervjun med Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt. Den kommer i starkt redigerad form i papperstidningen på torsdag men vi tror att många nu har intresse att läsa den transkriberad, ord för ord. Håll till godo!

Hej Jonas!

– Hej Jonas!

Vad tycker du om kongressen?

– Jag tycker att det har varit en väldigt bra kongress. Bra stämning, bra beslut och det känns som at vi har en stor möjlighet att utveckla oss. Både bli fler medlemmar, starkare i opinionen och utveckla vår politik. Det är en sorts avstamp.

Stämningen verkar jättegod men själva politikskapandet är inte så där otroligt ”på”, tycker jag.

– Nej, alltså det inte så många nya ståndpunkter som tagits i sakpolitiken. Det har varit en skärpning när det gäller bemanningsföretagen och arbetsrätt kommer att bli en viktig fråga för oss. Det ligger ett tydligt uppdrag till partistyrelsen att skärpa upp miljöpolitiken och vi kommer också att både ta ett nytt miljöprogram och en klimataktionsplan. Där kommer det att ske politikutveckling.

Vi har ju dessutom i uppdrag att ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag. Så vi har en hel del uppdrag från kongressen att föra i hamn, efteråt. Och det kommer att bli politikutveckling. Men det har ju inte varit en kongress som präglas av stora politiska motsättningar utan ganska sakpolitisk, där sådana saker som förstatligande av skolan, särskolans ställning och så har diskuterats.

Själva strategidokumentet har ju fått mycket kritik, har du någon kommentar till det? Väldigt många röstade emot hela dokumentet.

– Ja, det får vi ta till oss, det får vi göra. Men jag tycker ändå att det har varit en bra diskussion om det.

Vill du säga något om valen? Hur det har sett ut, vad det blir för typ av partistyrelse?

– Ja, (tvekande).

Vad hoppas du på när det gäller partistyrelsen?

– Ja, jag hoppas på att det blir en partistyrelse som verkligen kommer att fokusera på politikutveckling. Att utveckla vår sakpolitik och att bygga en mer slagkraftig organisation inför valet 2014. Om vi ska göra något annat än att gå upp tillfälligt i opinionen, så måste vi bygga ett starkare parti, både politiskt och organisatoriskt. Det är ett långsiktigt grovarbete.

Jag skulle vilja varna för att sätta sitt hopp till tillfälliga opinionsuppgångar. Jag tycker att vi ska strunta i opinionsmätningarna det närmaste året. Och vi ska arbeta långsiktigt, jag tycker att vi har mycket att lära av det holländska partiet SP och där har partistyrelsen en nyckelroll. Och jag hoppas på en partistyrelse där alla blir arbetande och att vi lyckas fördela arbetet på ett bra sätt.

Det är mycket tal om partistyrelsen just nu, Lasse tog upp det i sitt tal och om man läser Framtidskommissionens slutrapport så är den mest genomarbetade och mest framträdande delen i den skrivningarna om partistyrelsens arbete. De är rätt kritiska mot hur det har fungerat hittills. Nu har du ju inte suttit i partistyrelsen, så du är ju inte ansvarig för det men du kanske har tankar om det? Den pratar bland annat om att partistyrelsen inte klarar av sitt kollektiva ansvar och att det är en reservationskultur där många hellre vill visa sina egna hemdistrikt vad de gjort än att stå upp för fattade beslut.

– Ja, jag tycker att det är viktigt att komma vidare från det. Nu har jag inte suttit i partistyrelsen på åtta – nio år men jag tycker att det kan vara bra att komma in med nya ögon. Och min ingång som partiledare är att jag vill ha ett inkluderande ledarskap. Där man ger alla en möjlighet att påverka besluten och ha diskussion men där man också förväntar sig att alla är med och tar ansvar för besluten. Det gäller att komma bort ifrån grupperingstänkande. Och jag hoppas också få ett ledarskap där många vänsterpartister syns utåt, jag vill inte ha ett partiledarskap där jag ska ha allt ljus på mig, tvärtom vi ska motverka den bilden aktivt och ryta ned den. Inte minst ska vi ha flera starka kvinnor som allmänheten känner till som företräder vårt parti.

Det rödgröna samarbetet, vad ska ske med det, om du får bestämma?

– Om jag får bestämma så kommer vi att ha ett grundligt rådslag i partiet om det här i god tid före nästa kongress. Jag skulle gärna se att vi tidigt som parti tar ställning till både det politiska innehållet, vilket är det viktigaste, och vilka partier vi vill bilda regering med. Ett regeringssamarbete kan aldrig vara villkorslöst, det handlar om politikens innehåll och jag tycker det är viktigt att vi har den ingången. Samtidigt så ska det aldrig vara någon tvekan om att röstar man på Vänsterpartiet så röstar man för en ny regering och att vi kan regera om politiken är den rätta. Personligen är jag också väldigt lockad av den modell som man provade i Frankrike när man bildade vänsterregering och där PCF:s (franska kommunistpartiet, reds anm.) medlemmar fick möjligheten att på medlemsmöten få frågan ”ja eller nej?”, ”ska vi ingå i det här?”, när politiken var känd. Jag tycker att den här resan ska ägas av partiets medlemmar från början till slut. Jag tror att det gör oss starkare som parti i regeringsförhandlingar och att jag tror att det gör att vi kan få större inflytande över politiken i en ny regering också.

Helt klart är att vi inte ska göra lika många detaljerade överenskommelser valet 2014 som valet 2010, det tycker jag är väldigt tydligt när man lyssnar på partiets medlemmar.

Det sista verkar rätt okontroversiellt, för som det ser ut nu verkar sossarna missnöjda med det, Miljöpartiet missnöjda med det och ni missnöjda med det. Det verkar inte finnas på kartan och blir kanske inte huvudsakligen en diskussion i Vänsterpartiet?

– Ja, men det jag vill är att vi ska inte vänta på sossarna och Miljöpartiet, jag ser gärna att vi formulerar oss först om hur vi ser på regeringsfrågan, både på politiskt innehåll och vilka partier. Vi ska inte vänta på att bli uppbjudna som förra gången.

I Danmark har ju Enhetslistan gjort en mellanlösning kan man säga, mellan klassiskt vpk-sätt och det som ni gör nu, det vill säga att de försöker påverka i första ledet och påverkade bland annat den så kallade Finasloven men sedan efter det inte ta något ansvar för regeringens politik eller ha ministrar. Som ett aktivt stödparti, kanske man skulle kunna säga. Är det något som du tycker är intressant?

– Egentligen inte, därför att vi har ju en lång erfarenhet av att ha agerat som ett sorts stödparti till socialdemokratiska regeringar, utan att ha något större inflytande på politiken. För mig är det helt ointressant, att vi ska gå tillbaka till det. Antingen regerar vi, eller så är vi i opposition.

Men då finns bara regering kvar om det blir rödgrön majoritet, eller?

– Ja, eller om de väljer att söka sig in mot mitten, det beror på det politiska innehållet. Men socialdemokratin ska veta, att man kommer aldrig att komma tillbaks till ett läge, då man kan lita på oss som ett passivt stödparti. Ska vi ha inflytande på politiken, ja då ska vi vara med.

Vilka politikområden är viktigast att göra avtryck i vid ett regeringsdeltagande?

– Jag tror vi går in mot en ekonomisk kris och fortsatt eurokris. Det kommer att påverka Sverige och att då ha en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning, det kommer att bli akut i takt med att pressen ökar på låginkomsttagare, arbetslösheten riskerar att stiga. Där måste vi utmana regeringen direkt.

Har Vänsterpartiet någon jobbpolitik?

– Ja, det menar jag att vi har. Men det är ett område för ännu mer politikutveckling.

Hur skapar man jobb i Sverige?

– Ja, det finns flera delar av det där. Men det ena är att vi använder budgetutrymmet till investeringar i stället för skattesänkningar, eller för privat konsumtion åt de rikaste. Vi satsar på yrkesutbildning, vi har en genomtänkt industri- och småföretagarpolitik. Man kan också säga att det här med investeringar, det hänger ihop med klimatfrågan, när vi bygger bostäder och järnvägar, när vi satsar på alternativ energi då skapar vi mycket bra arbetstillfällen. Vi har ett helt program för generationsväxling för ungdomar i offentlig sektor och framför allt så är vi det enda partiet som har en makroekonomisk politik med full sysselsättning som överordnat mål. Det finns inget parti som är  i närheten av att ha så många verktyg för full sysselsättning som Vänsterpartiet.

Gör ni ett försök tror du att få igenom en sådan skrivning om full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i ett rödgrönt samarbete.

– Alltså sysselsättningen kommer att bli viktig och jag tror att vi ska inse att det är vi som ska driva sysselsättningsfrågan, inte Socialdemokraterna. Vi trodde de skulle göra det inför 2010 men de lyckades inte. Uppgiften ligger faktiskt på oss.

– Sen har vi en självklar valfråga som vi ska hålla fast vid och det är riskkapitalbolagen, de ska bort ur välfärden.

Kan man tänka sig att Vänsterpartiet sitter i en regering där det inte händer?

– Regeringsförhandla får vi göra sen men jag kan säga så här, det kommer att vara en huvudfråga för oss. Det kommer att vara enormt viktigt.

– Sen är det ju så att vi är ett feministiskt parti och vi är ett grönt parti, och det är här vår politik ligger, på de här områdena. Kvinnors villkor i arbetslivet, löneskillnader.

Många pratar om att det borde vara mer feministisk politik. Den gamla ledningen pratade mycket om att det skulle vara mer feminism och du pratar mycket om att det gäller att utveckla det. Men egentligen tycker jag att båda sidor har ganska få konkreta förslag som går utöver satsning på offentlig sektor. Till exempel, om våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga, vad har Vänsterpartiet för politik på det området?

– Men dels har vi ju ett krav på att det ska finnas ett fungerande stöd för de kvinnor som faktiskt utsätts och i dag är det faktiskt lite si och så med stödet till kvinnojourer och det kommunala ansvaret för dem och det innebär också att man måste ha professionell behandling av de män som slår, för att de ska sluta slå. Och här behövs ju ett helhetsgrepp för att garantera kvinnojourerna och den här verksamheten långsiktiga ekonomiska villkor och möjlighet att bygga ut professionalismen. Det görs mycket väldigt bra idéellt arbete men det behövs bättre förutsättningar.  Sedan föreslår vi ibland rena lagändringar, som att blir man misshandlad och är här och har gift sig med en svensk medborgare så har man så är det skäl för att få stanna i landet, så att man går till polisen med det. Idag får de här kvinnorna tiga och lida, misshandlas och våldtas och där är det en lagändring det handlar om.

Sen handlar om ännu mer utbildning och professionalism i åklagarväsende och polis. Det här är brottslighet och den ska bekämpas. Så jag menar att vi har flera olika åtgärder på det här området, och det är precis så vår feminism ska vara. Att säga ”mer feminism”, det tror jag är lite tomt på innehåll för många människor. Vi måste vara konkreta feminister.

Är du en höger- eller vänster-partiledare för Vänsterpartiet?

– Alltså, jag är en övertygad socialist. För mig är det vänster.

Kan du säga någonting. Med egna ord, om den här resan som du har gjort från Vägval vänster-diskussionerna, till amerikanskt parti på ytterkanten tillbaka till Vänsterpartiet, och den diskussionen som har varit i Vänsterpartiet om vad som betraktas som höger och vänster.

– Jag tycker att i backspegeln så var det en dåligt hanterad diskussion. Vi förlorade mycket goda krafter och vi hade en väldigt dålig stämning i partiet. Där man förtalade varandra och delade in varandra. Dit vill jag aldrig tillbaka. För mig är det viktigt som partiordförande.

Då måste vi ha en partikultur som tillåter olika åsikter men som respekterar demokratiska beslut, och det kommer att vara mitt rättesnöre som partiordförande. Vi ska aldrig mer tappa det vi bygger på grund av den typen av egna misstag.

Själv så funderade jag rätt mycket i USA. Jag var rätt sliten efter elva år i EU-parlamentet och efter några mindre goda år i partiet på slutet där. Jag funderade rätt mycket på varför jag är med i Vänsterpartiet och vad som är Vänsterpartiet för mig. Och för mig, jag är socialist, jag vill ha ett socialistiskt samhälle, jag är feminist och jag är grön. Och för att påverka världen så måste man ha ett parti. Och för mig är det partiet Vänsterpartiet. Det är så självklart i svensk politik.

Och det andra är att jag känner mig så djupt samhörig med alla människor som jag mött i Vänsterpartiet. Att jag har en sådan respekt för dem och det är de vanliga medlemmarna som jag känner att jag tillhör. Jag är liksom en del av deras rörelse, mer än partiledning, tidningar och dokument och så där.

Och för mig blev det väldigt påtagligt när jag tog ett steg tillbaka, funderade lite skrev en bok om partiets historia och så att här hör jag hemma, här vill jag arbeta.

Men du hade funderingar?

– Ja, det hade jag. Jag tror att tvivel är bra! Kloka människor tvivlar.

Kommer du nu att resa till de distrikt som inte har röstat på dig först?

– Ja, faktiskt. Först åker jag naturligtvis till Umeå men sedan har jag pratat med Malmö och Göteborg och är på väg dit. Jag ska vara hela partiets ordförande.

Har du uppfattat stämningen som god efter den här processen med öppet partiledarval? Mellan de olika distrikten?

– Ja, det är alldeles uppenbart att det är så., självklart finns det olika åsikter och man stödjer olika kandidater. Det är helt naturligt, det är så val ska gå till. Alternativet, att dölja konflikter i en valberedning eller sådant, eller välja partiledare som Socialdemokraterna, det är mycket sämre. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att den här sortens processer och att vi faktiskt är beredda att ompröva fördomar om varandra under resans gång. Och så ska ett bra parti fungera.

Jag tror att den här hösten hade varit ganska svår om vi inte hade haft den här processen. Det är ju det här som har gjort att vi har samlat möten med hundratals personer, vi har diskuterat massor av politik och att också många människor som inte är Vänsterpartister har kommit till våra möten. För mig har det varit en kick och jag har också under resans gång lärt känna Ulla, Hans och Rossana och respekterar dem djupt. Det här visar att vi ska våga utveckla våra arbetsmetoder.

Är du rädd för att bli partiledare när du ser vad till exempel Håkan Juholt får utstå nu? En del är kanske självförvållat, men inte allt.

– Nej, det är klart att jag vet att den typen av frågor kommer. Så är det. Jag tycker att det är viktigt att man inte bygger allt runt partiledaren och jag tycker det är viktigt att man är realistisk. Det vill säga att vi börjar vi växa och ta mer på plats så kommer vi att möta hårt motstånd. Men det får vi vara redo för.

Jag såg att Staffan Dopping, mediekonsult, twittrade om att du inte beställt någon utifrån för att hitta några lik i garderoben åt dig. Man kan tydligen göra sådant nu för tiden. Varför inte?

– Jag har ju själv inte kommit på några lik att gräva fram. Men det är klart att vi har funderat på om det kan finnas någonting, det har vi. Mitt största brott verkar ha varit att bo på Östermalm, och det har jag viss förståelse för.

Om det rödgröna samarbetet, kan det överhuvudtaget bli ett regeringsskifte om Socialdemokraterna är i fritt fall?

– Man kan se på Danmark att man kan vinna även med en svag socialdemokrati. Men det kräver att vi kliver fram. Det räcker inte med Miljöpartiet. Vi ska aldrig delta i någon sorts hetsjakt på Socialdemokraterna eller något sorts drev. Vi har ingenting att vinna på att Socialdemokraterna pressas stenhårt. Det är en naturlig samarbetspartner för oss på många områden. Men vi ska heller inte titta för mycket på Socialdemokraterna, vi ska utforma vår egen politik. Den bästa indirekta hjälp vi kan ge dem är att vara en vital, stark vänster som liksom leder oppositionen och producerar massa bra vänsterpolitik. Det är vår uppgift i förhållande till socialdemokratin.

Har du träffat Håkan Juholt?

– Vi har hälsat på varandra, vi känner egentligen inte varandra men jag ser fram emot att dricka en kopp kaffe med honom.

Tycker du att han är en skicklig partiledare, eller är det hans fel att problemen är så stora?

– I grunden handlar det om politiska vägval. Man ska veta att i Europa har socialdemokratin gått ifrån att vara de här masspartierna till att vara mindre partier i nästan varje land och jag tror man ska sätta det här i ett större perspektiv.

Du sade på presskonferensen att Vänsterpartiet ska göra en framstöt i arbetsrättsfrågan. Då tog du exempel på bulgariska lastbilschaufförer som kör för 2 000 kronor i månaden. Kan du utveckla det resonemanget?

– Ja, vi har en hård social dumping på svensk arbetsmarknad. Och de som råkar allra värst ut, det är arbetstagare från andra länder, antingen från EU-länder som bulgarer, balter och polacker. Eller så är det från andra länder utanför EU. Och det här en effekt av regeringens politik. Att man har liberaliserat arbetskraftsinvandringen som man har gjort. Man har ingen kontroll på att man får kollektivavtal och riktig lön och när det gäller EU så har man gått längre än vad Laval-domen kräver. Och den här sociala dumpingen är ju förödande, framför allt för de människor som drabbas av de här slavliknande förhållandena. Men det innebär också en hård press på svenska arbetstagare som får försämrade villkor och det slår ut seriösa företag, inte minst inom åkerinäringen. Och liksom gynnar fifflare och småskuttare. Och det är som jag ser det frontlinjen i arbetsrätten i dag. Och att de här människorna som inte har någon röst i debatten, vi ska bry oss om dem. Det är de kinesiska diskarna, det är de bulgariska lastbilschaufförerna.

Den där frågan har ju dimensioner, Juholt drev det också strax efter Socialdemokraternas kongress, då blev han anklagad för att fiska i grumliga vatten. Regeringen verkar uppfatta det här som en typ av rasismen egentligen.

– Ja, men det är ju precis motsatt. Att utnyttja människor genom att ge dem usla villkor, det är diskriminering. Att säga att ni får komma hit men ni ska ha kollektivavtal och trygghet. Det är att vara solidarisk. Och den striden, den måste vi våga ta. Den kommer vi dessutom att vinna, och den är också viktig därför att social dumpung blåser under rasism.

Tror du att finns en rädsla inom vänstern för de här frågorna. Kanske den som säger så här bara är ute efter att bulgarer ska stanna hemma. När Byggnads har gjort kampanjer för att firmor utan kollektivavtal ska åka hem, har de anklagats för rasism. SAC har utvecklat en annan strategi och organiserar papperslösa.

– Ja, jag tror att det finns en osäkerhet hur man ska närmas sig dem. Men man ska veta att veta att vi i Vänsterpartiet, tycker jag, har gjort rätt hela vägen. Vi var aldrig för att utestänga EU-medborgare från svensk arbetsmarknad. Vi var för att de skulle få kollektivavtal. Och det är fortfarande den rätta linjen. Vi är inte emot den bulgariske lastbilschauffören, vi är för att han ska behandlas anständigt. Och det tycker jag är oerhört centralt. Och jag tycker vi ska ha större självförtroende oh kliva in i den här debatten.

Finns det exempel på länder det här har fungerat?

– Absolut, alltså Sverige är ovanligt dåligt. Det finns flera länder där man kräver att den som köper in saker, att underleverantörerna ska ha kollektivavtal. Man kan se på Nederländerna på åkeribranschen, man kan se på Finland till exempel. Det finns flera länder där man följer upp mycket bättre vilka villkor arbetstagarna har och nästan inget land är så liberalt vad gäller arbetskraftsinvandring från andra länder som Sverige, att man inte har någon kontroll egentligen på det.

Är det på grund av den svenska modellen, utan lagstiftade minimilöner

– Nej, det är framför allt på grund av regeringens politik och på EU:s politik. Det här är inte någon naturlag eller slump, det här är politik.

Kan du resonera lite om du säger att du ska ha en inlyssnande ledarstil, när jag har gjort research inför det här ordförandevalet, och det har jag gjort väldigt mycket, jag kanske är den journalist som har arbetat mest med det här i Sverige, och jag har pratat med otroligt mycket människor om dig, till exempel, då dyker det upp två saker som folk höll emot dig tidigt, det ena var en högerstämpel från förr, tyckte vissa. Den aspekten diskuteras det mindre om nu här på kongressen och det verkar som Vänsterpartiet har gått vidare från de motsättningarna.

– Ja, jag tror det också.

Men den andra aspekten var att du kom med ett rykte om egentligen motsatsen till inlyssnande, du skulle vara mycket av en solospelare, går snabbt fram, lyssnar inte riktigt på andra och liknande saker. Kan du säga något om det? Har du själv hört det förut?

– Visst har jag hört det. Det är också så att jag satt elva år i EU-parlamentet. Det är egentligen då jag har haft uppdrag för partiet. I EU-parlamentet är man i grunden ensam. Man uttalar sig om alla politikområden. Och så länge det inte är några problem så är partiet inte så intresserat av att styra en, även om man vill. Och då gjorde man politiken ensam eller några få människor tillsammans. Så i så måtto är det ju rätt, att jag har fått arbeta så. Och det var nödvändigt att arbeta så. Mitt mål nu, det är att bygga upp en demokratisk, öppen, kollektiv ledarstil. Och jag tror att många som har jobbat med mig i riksdagen till exempel, kanske har utgått att jag var som i EU-parlamentet, men har fått lära sig att det går att jobba med mig. Och jag tål rätt mycket, jag vill mycket hellre att människor säger till mig ”det där håller jag inte med om” eller ”det där gjorde du fel” än att de säger till någon annan och inte till mig. Jag tycker att vi ska ha den atmosfären. Och jag har väldigt mycket att lära, för jag har aldrig varit aktiv i partiets inre cirkel, jag har aldrig suttit i VU till exempel, och därför är jag både beroende av och vill arbeta med dem andra som har suttit där.

Kommer du att lyfta in hela kvartetten ordförandekandidater i verkställande utskottet?

– Det bestämmer partistyrelsen. Jag hoppas att alla vi fyra kommer att få ledande uppgifter för Vänsterpartiet framöver.

Kan du säga något om diskussionen om vilket kön partiledaren ska ha, den har varit rätt stor?

– Det är klart att det är viktigt för ett feministiskt parti om man har en kvinna eller en man. Därför har jag full förståelse för den diskussionen. Nu ska jag bevisa att jag som partiledare att jag kommer att skärpa upp partiets feministiska arbete. Och jag vet att det förväntas av mig och jag ser fram emot att göra det.

Hur gör man det?

– Dels ska genomsyra hela vår politik, det är feminismens grund. Men vi ska också driva konkreta frågor och göra feminismen begriplig för människor.

Är du förtjust i det här begreppet välfärdsfeminism som lanserades men ströks ur det strategidokument som kongressen antog.

– Nej, det saknar jag inte. Jag tycker det är luddigt.

 

Ledare 28 januari, 2026

Bögsexet är en tröst i mörkret

Kraften i kärleken mellan två ishockeyspelare har förvandlats till mjuk makt. Foto: Sabrina Lantos/HBO Max.

De rykande sexscenerna är just nu det bästa psykologiska civilförsvaret mot ondskan i vår tid. ”Heated rivalry” släpper lös erotikens eld i en iskall värld – just när vi förväntar oss det som minst. Vad är det om inte ”mjuk makt”?

Ondska, menade den judiska filosofen Martin Buber, tar sig in i vår värld för att den släpps in. Följaktligen gäller motsatsen: det goda kommer till oss om vi ger det utrymme att komma in. Dessa tankar utvecklar han i sin berömda Jag och du (1923). Med sin bok ville han göra mänskligheten uppmärksam på de mirakel som blir möjliga när vi ger varandra vår uppriktiga uppmärksamhet. 

Intensiv närhet och lust är det som släpps lös hos miljontals tv-tittare världen över genom den kanadensiska serien Heated rivalry som just börjat visas i Sverige. I det första avsnittet möter Shane, den blyge mammagrisen och unga ishockeystjärnan, Ivan, en cynisk och sexuellt erfaren nykomling till motståndarlaget. I den maskulina och konkurrensinriktade rinkmiljön, där berömmelse och sponsorkontrakt lämnar ut deras liv till allmän beskådan, får de syn på varandra. I strålkastarljusen är de två killarna mediernas älsklingar och konkurrensen dem emellan ökar spänningen och dragningskraften.

Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse.

Men på kvällen och i skydd av mörkret, väntar heta famntag under de ångande duscharna eller i de anonyma hotellrummen. Det väntade, att de ska avslöjas, straffas och hånas, händer inte utan det slutar – lyckligt (kunde inte låta bli, förlåt!). Sexscenerna är långa, innerliga och realistiska och ja, visst är målgruppen tydlig: homomän och heterokvinnor i samtliga åldrar. Men inte bara, visar det sig. Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse. 

Till och med den grabbiga ishockepodden Empty Netters som drivs av före detta hockeyproffsen, syskonen Dan och Chris Powers, har för säsongen lämnat själva spelet åt sidan för att diskutera killarnas kärleksliv och samtidigt komma in på toxisk maskulinitet. För det har de belönats med en mångdubblad lyssnarskara. I Europa har hittills bara de första avsnitten sänts och ryktet säger att de hyperestetiska svepen över perfekt hårlösa lår och putande skinkor kommer att gå över i mer komplexitet och friktion – som i de normlydande kärleksserierna som vi är vana vid. 

Seriens popularitet har fått städer att skryta om att ha anknytning till någon av huvudrollerna: Ottawas turistbyrå har marknadsfört sig som ”Shane Hollanders födelseort”. Den tidigare premiärministern Justin Trudeau skrev på Instagram att han var ”stolt över att kanadensiska talanger ger liv åt och hjälper vårt samhälle att reflektera över vilka vi är genom representation och synlighet.” 

I den psykologiska krigföring som Donald Trump nu för mot Kanada – som han vid ett flertal tillfällen hotat med att göra till en amerikansk delstat – har han kallat Trudeau för ”vek” och ”loser”. 

Läs mer

Kanske är det därför som tv-serien Heated rivalry landar som en värmande, solkysst deus ex machina mitt i den kallaste vintern i mannaminne, när till och med stormtrupperna i USA bär namnet Ice. Som ett tecken på motstånd och helande. Men man skulle också kunna benämna det i mer politiska modetermer. Som Forbes, som kallat de kärvänliga handtagen i Heated rivalry för ”ett mjuk makt-ögonblick för landet”. Mjuk makt är påverkan utan tvång. Det handlar om hur man förändrar vad människor längtar efter och normaliserar, inte genom att tvinga fram det, utan genom att få människor att känna salighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 28 januari, 2026

Özz Nûjen: ”En dålig dag är jag Sveriges sämsta komiker”

Den svenskkurdiska komikern Özz Nûjen ska driva med politikerna ända fram till valet. Foto: Lisa Mattisson.

Priset för bästa ståuppshow dedikerar Özz Nûjen till sin döda syster. Med sin Sverigeturné i 101 orter vill han få folk att rösta i valet, på alla partier utom ett – men inte det du tror.

– In är det svåra. Ut kommer man alltid.

Det säger platschefen Hala när hon skramlar med nycklarna så att Özz Nûjen och jag kan komma in bakom Rivals scen. Özz replik kommer blixtsnabbt: 

– Precis som i Sverige. Ut kommer man alltid, upprepar han. 

Stockholmsteatern Rival, där antifascisten och nöjeskungen Karl Gerhard en gång invigde den då toppmoderna biosalongen, är Özz Nûjens hemmascen. Häromveckan tog Özz hem Årets föreställning på Svenska standupgalan för sin show Medborgare Nûjen med 131 föreställningar i 101 svenska städer. Finalen är på Södra teatern på valdagen den 13 september. Så ja, de politiska skämten haglar även i den 90 minuter långa föreställningen. I veckan ska han spela i Märsta. 

Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.

Han slänger av sig sin puffiga dunjacka och slår sig ned i soffan. Här i logen, specialdesignad av kollegan Robert Gustafsson som har specifika krav på komfort: bland annat har ett kostsamt badrum installerats. Själv blir Özz nöjd om det finns kaffe. Men när jag ber honom att sätta sig vid sminkspeglarna blir det problem. 

– Jag hatar sammet, klarar inte av känslan!

Kvickt plockar han upp en handduk ur ett skåp och brer ut över den mjuka, rosa stolen. Nu så. 

Medan bilderna tas håller Özz en miniföreläsning för oss om nyöversättningar av Homeros Odysséen. Den senaste är gjord av en kvinnlig översättare och lägger fram en mindre smickrande bild av den grekiske sagohjälten, med mord och våldtäkter. Sådant som äldre manliga översättare tonat ned och omtolkat. 

Hemmascen. På Rival i Stockholm känner sig Özz Nûjen hemma. Det är också en av 101 stopp i Sverige. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag är nyhetsnarkoman, säger han för att förklara sitt oväntade intresse för antika grekiska epos. 

– Så fort jag är ledig läser jag nyheter, helst text-tv.

Det blir mycket radiolyssning också i bilen på väg till föreställningarna ute i landet. Inte minst som nyhetsflödet är källan till en show som hela tiden måste uppdateras. Och det går fort nu.

– Nu pratar jag ju en del om Grönland. Vi blev medlemmar i Nato för att slippa krig och nu kanske det blir krig inom Nato. Är det inte typiskt Sverige att man tjatat om det i 40-50 år och så när man till slut hugger så blir det fel? Det var väl det sista vi trodde – att vi skulle behöva försvara Grönland. 

Affischen till Medborgare Nûjen visar ett svenskt id-kort med de igenkännbara tunna säkerhetslinjerna och komikerns milt leende, vattenkammade huvud. Så även om turnén handlar om valet 2026, är showen djupt personlig. Den är dedikerad till hans syster Debbie, som avled bara 50 år gammal för snart exakt ett år sedan.

Özz blundar och lutar huvudet bakåt i soffan. Plötsligt ser han mycket trött ut. 

– Min älskade syster. Innan hon dog hade hon ett enskilt samtal med oss alla. Jag ville få henne att skratta, men det slutade med att det var hon som fick mig att skratta. Det sista hon sade till sina barn var: ”Vad ni än gör, se till att bli fina och goda medmänniskor och att rösta”. 

Priset han fick här om dagen betyder särskilt mycket. Han ser det som ett pris till henne. 

– Debbie var advokat och människorättskämpe. Hon hjälpte kvinnor och barnfamiljer. Hon var min stora idol och är det fortfarande. 

Han säger att han är glad över priset och uppmärksamheten, och plockar fram ett citat ur en recension i Sydöstran. Där står att han lyckas med något som inga panelsamtal klarar av, nämligen att han ”gör politiken begriplig, relevant och engagerande”.


Rivals scen lyser rött av strålkastarljusen mot de nästan 900 stolarna som ska fyllas när Özz ska hit igen i april för två föreställningar.

Är det viktigt att utstråla självförtroende när man kommer in på scenen som komiker?

– Nej då, inte alls. Du ska komma in som dig själv. Är du nervös så säg det. Det viktiga är att du vet vem du är och att publiken ser det. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 januari, 2026

Paulina Sokolow: Ordet Förintelsen räcker inte till

Nazisttysklands förintelseläger Auschwitz-Birkenau i januari 1941. Foto: AP.

Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar. 

Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 27 januari, 2026

Lotta Lindqvist: Dermot flydde rättvisan – men torskar ändå

Dermot Clemenger har varit på flykt undan rättvisan, men skrev i sms att han skulle återvända till Sverige när hans 30 köp av sexuell handling blev preskriberade. Det hände i början av veckan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Dermot Clemenger går fri. Preskriptionstiden för de 31 sexköp han åtalats för gick ut i går natt. 

Let’s Dance-profilen kommenterar själv på Instagram. Han kallar medieuppbådet runt brotten – komplett med den lilla språngmarschen som Expressen filmade – för en ”häxjakt”. Tonsätter gör han med Magnus Ugglas Kung för en dag: ”då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i baren”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 27 januari, 2026

Syriens regering slaktar kurder – Sverige måste bryta samarbete

Offentlig hårflätning är ett synligt tecken på motstånd. Bilden är från en kurdisk demonstration i Istanbul i januari 2026. Foto: Francisco Seco/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Än en gång ser världen hur kurder förföljs, fördrivs och dödas – öppet, inför våra ögon. Och återigen möts detta av tystnad. Varför är det ingen som gör något?

Under lång tid har Syriens så kallade övergångsregering getts politisk legitimitet av västerländska makter. Ett tydligt exempel är när företrädare för EU-kommissionen reste till Syrien för att skaka hand med Ahmed al-Sharaa, även känd som al-Jolani – Syriens nuvarande ledare och tidigare al-Qaida-medlem. Samma EU som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter har därmed normaliserat hans makt, trots hans ansvar för attacker mot druser och nu även mot kurder.

När Assadregimen föll beskrev många utvecklingen som en befrielse av Syrien. Men den avgörande frågan ställdes aldrig: befrielse för vem – och på vems bekostnad? Det dröjde inte länge förrän verkligheten hann ikapp retoriken. Jolani var aldrig ett demokratiskt alternativ. Han var, och är, en jihadist i ny skrud, med samma våldsamma metoder.

Kurderna som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma.

Hur många gånger måste världen påminnas om att inte glömma kurderna – för att ändå göra det igen? Än i dag talar vissa om ett ”fritt Syrien” enbart utifrån att Assad inte längre är vid makten, som om frånvaron av en diktator automatiskt innebär frihet. I verkligheten styrs landet nu av en annan extremist, och återigen är det kurderna som betalar priset.

Sedan den 6 januari har kurder i Aleppo utsatts för systematiska angrepp av Jolanis rebellgrupp HTS och turkiskstödda miliser. Bilder och videor visar hur kurdiska barn misshandlas av beväpnade styrkor, och hur kvinnliga kurdiska krigare slungas från tak. Dessa övergrepp dokumenteras och sprids av förövarna själva.

Angreppen är inte begränsade till etniskt homogena områden. Aleppo är en mångfacetterad stad där kurder lever sida vid sida med andra etniska och religiösa minoriteter – bland dem armenier, assyrier/syrianer och andra redan utsatta grupper. När våldet eskalerar drabbas även dessa samhällen genom tvångsförflyttningar, rädsla och förstörelse.

Turkiets roll i detta våld kan inte ignoreras. Under lång tid har Turkiet bedrivit en konsekvent politik för att krossa varje form av kurdiskt självstyre, både inom och utanför landets gränser. Precis som i Afrin 2018 används i dag islamistiska miliser som verktyg för att rensa områden på kurdisk närvaro.

Över 100 000 människor har redan drivits på flykt, och siffran fortsätter att stiga. Kurdledda styrkor har tvingats lämna sina hem och områden. Målet är tydligt: att undanröja den kurdiska närvaron och ta kontroll över de kurdiska regionerna. Dessa krafter kommer inte att upphöra förrän detta mål är uppnått.

Kurderna stod i frontlinjen mot IS under terrorgruppens mest brutala år, 2014–2019. När världen levde i skräck för halshuggningar, massmord och systematiska övergrepp var det kurdiska kvinnor och män som tog striden på marken. De försvarade sina städer, sina familjer – och i praktiken även Europa. De offrade sina liv för att stoppa islamistisk terrorism vars konsekvenser hotade långt bortom Syriens och Iraks gränser.

Läs mer

I dag, när kurder attackeras, fördrivs och dödas, möts de av tystnad. De som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma. Detta är inte bara ett svek mot kurderna. Det är ett svek mot de värderingar Europa och väst säger sig försvara: mänskliga rättigheter, solidaritet och demokrati.

Det internationella samfundet och den svenska regeringen måste omedelbart:

  • upphöra med all politisk legitimering av Syriens övergångsregering så länge övergrepp mot kurder, druser och andra minoriteter fortsätter
  • ställa tydliga och offentliga krav på att attacker mot civila upphör, med oberoende internationell övervakning
  • skydda kurdiska civila genom humanitärt stöd och politiskt erkännande av deras rätt till säkerhet och självbestämmande
  • hålla förövarna ansvariga genom internationella rättsprocesser för dokumenterade krigsbrott.

Omvärldens tystnad är inte neutral. Den är ett aktivt val som möjliggör fortsatt våld. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta tala om mänskliga rättigheter samtidigt som de legitimerar krafter som förföljer ett helt folk.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 26 januari, 2026

Svensk skola har blivit en sekt

Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.

Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.

NEJ TILL MILJÖPARTIET.

Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.

Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.

Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.

Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.

Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.

Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.

Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?

Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.

När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.

Läs mer

Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.

Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Varulvarna tar över världen i bottenfrusen dystopi

Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.

I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.

I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.

Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Han sätter mannen vid vävstolen: ”Finns något fint i ytligheten”

Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.

I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.

När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.

– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 januari, 2026

Baracker – Sveriges nya bostadsnorm?

En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

Läs mer

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)