Jonas Sjöstedt blev Vänsterpartikongressens vinnare i Uppsala, nu har han en uppgift att förvalta optimismen och framtidstron.
En offensivare syn på politiken, samtidigt en mer resonerande ton i argumentationen. Starkare fokus på klimat- och jobbpolitik och mindre ensidig fokus på välfärds- och socialförsäkringsfrågor. Starkare fokus på lönedumpning på arbetsmarknaden. En återkomst av begreppet socialism och en diskussion om makt och ägande. Visst blev det politikförskjutningar i Vänsterpartiet efter kongressen i Uppsala.
Strategidokumentet, som var tänkt som en av huvudpunkterna på kongressen, kom i bakgrunden. Den största diskussionen kom att handla om huruvida det skulle behandlas över huvud taget, vilket får ses som ett underbetyg. En knapp majoritet beslutade ändå att dokumentet skulle behandlas på kongressen.
Begreppet välfärdsfeministerna som lanserades stort i våras ströks helt ur dokumentet. Det var troligen klokt. Tanken bakom välfärdsfeministerna var att koppla ihop jämställdhet med vikten av välfärd och utbyggd offentlig sektor. Inget fel i sig, men det sade egentligen inte mer än vad som redan ryms i ”socialist och feminist” och kan lätt uppfattas ett steg tillbaka mot en mer gammalmodig syn på feminism, där välfärd och socialism betraktades som lösningen för kvinnors frigörelse.
Två tal var centrala för kongressen: Lars Ohlys sista tal som partiledare och Jonas Sjöstedts så kallade linjetal. Ohly riktade in sig på skarp kritik mot den borgerliga regeringen och det hårda samhälle med ökad barnfattigdom och större klassklyftor som vuxit fram under den. Känsloläget var överlag högt och när han kom till massakern på Utøya var det en avgående ordförande rörd till tårar som konstaterade att ”kopplingarna mellan dessa hatgrupper och de svenska rasisterna är uppenbara”.
Utrikespolitiskt fortsatte han den linje med inriktning på mänskliga rättigheter världen över, särskilt i Kurdistan och Palestina, som den avgående partiledningen prioriterat. Krigen i Libyen och Afghanistan nämdes inte, inte heller motståndet mot kriget i Irak.
I paradfrågan, vinsterna i välfärden, var han som konkretast och skarpast. Angående Caremaskandalen ställde han en direkt fråga till miljöpartister och borgare. ”Hur kunde ni tro att detta inte skulle ske?”. Och det är nog för den frågan han kommer få sina mest positiva historiska eftermälen.
Till skillnad från Lars Ohly, som knappt nämnde klimatet, ägnade Jonas Sjöstedt en stor del av sitt tal till det. ”Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer”, sade han bland annat. Det är troligen en av de största kursändringarna. Vänsterpartiet ska ta fram ett nytt miljöprogram och ett ekologiskt-ekonomiskt program som ska knyta ihop klimatfrågan med den ekonomiska politiken. Det har inte gjorts tidigare. I korridorerna märktes förhoppningar om att det ekologiskt-ekonomiska programmet kan bli ett av de mer radikala som Vänsterpartiet tagit fram på länge. Det nya fokuset på klimatet märktes också i partistyrelsen, där Emma Wallrup som är högt profilerad på just de frågorna röstades in som ersättare.
Inte heller Jonas Sjöstedt fokuserade på utrikespolitik i sitt tal och de motioner som ville ändra inriktning på Vänsterpartiets utrikespolitik avslogs i allmänhet.
Trots vissa förluster, främst delat ledarskap, blev Jonas Sjöstedt en tydlig vinnare på kongressen. Hans anhängare vann partiledarvalet och till stor del även valet av partistyrelse, där Wiwi-Anne Johansson röstades in. De som stödde Rossana Dinamarca (framför allt Göteborg, Norrbotten och Skåne, i lite olika omfattning) fick också sin vilja igenom i flera beslut, som mer fokus på sex timmars arbetsdag och nej till delat ledarskap.
Men de fick också flera av sina namn utstrykna vid valen och kongressen antog en motion om att ta fram en ny skolpolitik där kraven på slopade betyg och läxor tonas ned. Det måste ses som ett bakslag för Rossana Dinamarca, som är den som tydligast drivit partiets nuvarande linje.
Detta sagt var stämningen överlag ändå mycket god. Samstämmiga röster till Flamman sade sig aldrig ha varit på en kongress med mindre motsättningar. Den nya, offensivare, hållningen till Socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet delas också av båda läger. Framtidstro och optimism präglar äntligen ett parti som länge lidit svårt av dålig självförtroende och motgångar. Det kan räcka långt, men som C.H. Hermansson så riktigt påpekade under kongressen måste Jonas Sjöstedt visa vad han går för innan hyllningskörerna bör ljuda. Upp till bevis!
