Europaparlamentet har uttalat sin oro. Detta skedde i en omröstning den 14 december i fjol där en stor majoritet fastställde att EU-parlamentet är oroat.
Är det den extremt höga ungdomsarbetslösheten som framkallat oro? Eller det faktum att en del fattiga föräldrar i Grekland nu lämnar sina barn till barnhem för att de inte längre kan försörja dem? Nej, nej. Oron uttalas i ett särskilt betänkande om finanskrisens följder för försvarssektorn. Den första punkten lyder ”Europaparlamentet noterar med oro den tendens under de senaste åren som innebär att flertalet medlemsstater har gjort nedskärningar i sina försvarsbudgetar efter finanskrisen”. Budskapet är tydligt: Det är svår kris i Europa men låt för guds skull inte åtstramningarna drabba upprustningsindustrin.

Tyvärr är det en logisk följd av hur EU fungerar. Lissabonfördraget torde vara det enda konstitutionella dokument som fastslår att man ska upprusta. I artikel 42 punkt 3 står det ”Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet.” År 2004 upprättade EU Europeiska försvarsbyrån. Dess uppgift är enligt de officiella dokumenten ”att utveckla EU:s försvarskapacitet för krishantering, stärka försvarsmaterialsamarbetet och försvarets industriella och tekniska bas samt skapa en konkurrenskraftig europeisk försvarsmaterialmarknad”. Översatt från EU:s fikonspråk betyder det att man ska stärka det militär-industriella komplexet och garantera gemensam upprustning.
Försvar- och militariseringsfrågorna har alltid pratats bort av EU-anhängarna. Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 hävdades att svensk alliansfrihet och neutralitet på intet sätt var hotad.  I debatten om Lissabonfördraget användes en liknande taktik. Detta trots att fördraget fastslår att ett gemensamt försvar ska bildas och att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. EU-federalister i andra länder är ärligare. Det är också det antagna betänkandet om försvarsindustrin, där EU-parlamentet ”eftertryckligen uppmanar medlemsstaterna att genomföra det permanenta strukturerade försvarssamarbetet, fastställa tillämpningsvillkoren för klausulerna om solidaritet och ömsesidigt försvar”. Vikten av att EU i framtiden själv ska kunna gripa in militärt betonas också; ”insatserna i Libyen har klart visat att inte ens en koalition av europeiska länder kan genomföra insatser av detta slag utan stöd av Förenta Staterna”. Med andra ord krävs gemensamt försvar och kraftig upprustning för att EU i framtiden ska kunna agera som en egen imperialistmakt.
Hur röstade de svenska EU-parlamentarikerna till detta betänkande? Självklart blev det nej från Vänsterpartiet, liksom Miljöpartiet. Det förvånar inte heller att det blev ja-röster från alla borgerliga ledamöter. Socialdemokraterna som uppträtt så motsägelsefullt och splittrat här hemma agerar på samma sätt i EU-parlamentet. Heder åt Anna Hedh som röstade nej till betänkandet. Marita Ulvskog och Åsa Westlund valde däremot att lägga ner sina röster. Göran Färm, Olle Ludvigsson och Jens Nilsson röstade ja.

Men försök förstå dessa tre socialdemokratiska män: Tänk bara att under flera år av svår ekonomisk kris har de levt med en stor oro för hur det ska gå för den militära rustningsindustrin. Tänk vad befriande att i slutomröstningen få trycka på ja-knappen till detta macho-militaristiska betänkande. Och vilken lättnad för dessa tre män att se resultatet; bara 170 röster emot och 26 nedlagda. Men hela 520 ledamöter som delar åsikten att i den djupa ekonomiska krisen är det viktigt att satsa på massiv militär upprustning. Ridå.
Inför en sådan prioritering, finns det all anledning för vanliga människor i Europa att känna: Oro.