Det har gått så snabbt att man knappt hänger med. I skrivande stund är det bara nio dagar sedan Håkan Juholt avsattes av det verkställande utskotet och redan har Socialdemokraterna en ny ordförande och en helt ny mediebild. Plötsligt skriver Lena Mellin i Aftonbladet att ”redan efter halva talet stod det klart att Fredrik Reinfeldt fått en farlig, och målmedveten, motståndare”. ”Näringslivet” säger att Stefan Löfven har ”mer förtroende än Reinfeldt” och Eric Sundström, Juholtkritiker från S-märkta Dagens Arena, strålar av glädje på Dagens Nyheters debattsidor och tar till och med på sig fluga för att fira valet i SVT:s Agenda. Drevet fick ju som det ville, fällde till slut sitt byte, och är fortfarande rusiga av jaktlyckan. Den nye S-ledaren kan nog räkna med åtminstone 100 dagars smekmånad med de stora medierna.
Inte heller vänstern inom socialdemokratin klagar öppet, de hade befarat en för deras del värre kandidat, exempelvis Thomas Östros eller Mikael Damberg. Stefan Löfven står nog egentligen traditionellt rätt nära Håkan Juholt politiskt, båda från mitten i S-mittfåran. De bars bara fram av olika krafter.
Skillnader syns dock redan. Där Håkan Juholt bara förra veckan sade nej till europakten, efter att ha svajat i frågan ett tag, hann Stefan Löfven knappt sätta sig i partiledarens skrivbordsstol innan Socialdemokraterna sagt ja till den. Mona Sahlins gamla högra hand, Stefan Stern, twittrar glatt att ”Bra förhandl av reg! Men de som – kanske fram för allt – ska tackas för att Se inte randstat i EU är Göran P, Thomas Ö och Stefan L.” Fredrik Reinfeldts kommentar efter det lite överraskande S-nejet till pakten var att han ”inte känner igen Socialdemokraterna”. De brukar kunna ta ansvar men nu verkar det vara ”en ny” socialdemokrati. Om den var ny så varade den i alla fall inte länge och nu lär Fredrik Reinfeldt kunna ”känna igen” Socialdemokraterna igen.
Invändningar mot Löfven har framför allt rests från feministiskt och grönt håll. Som Metallordförande har han varit med och stoppat potter i löneförhandlingarna som kunnat gå till kvinnodominerade låglöneförbund, som exempelvis Kommunal. Själv försvarar han sig med att också Metall har många kvinnor och de skulle inte få något ur potterna enligt förslaget. Som ordförande i Metall är det ju också naturligtvis möjligt att han var tvungen att driva medlemmarnas åsikt i frågan, oavsett vad han själv ansåg. Grön kritik har framför allt riktats mot hans kärnkraftsvänliga linje, också den kommer naturligtvis med jobbet som Metallordförande.
Mest förtroende sägs Stefan Löfven ha i den så kallade jobbfrågan. Han har övervakat arbetet i LO:s ekonomiska råd och har där skarpt kritiserat regeringens jobbavdrag och sänkning av restaurangmomsen. Kvarstår då att se om Stefan Löfven klarar av att utveckla en egen, socialdemokratisk, ekonomisk politik och inte fortsätter den senaste tidens, inklusive under Juholt, tradition att Socialdemokraternas budget följer regeringens skattesänkningar och satsningar, med mycket små modiferingar. LO går i dagarna ut och kräver en ny bred skattereform och tillsammans med Danmarks och Norges socialdemokratiska statsministrar driver Stefan Löfven på för en vidareutveckling av ”den nordiska modellen” med jämlikhet och ekonomisk tillväxt som grund.
Var Socialdemokraterna står i vänsterfrågor, som vinster i välfärden, vet de i dagsläget inte ens själva. Det finns otydligt kongressbeslut som kritiserar vinstuttag om kvaliteten inte kan upprätthållas och Håkan Juholt lovade nya besked i frågan ”till midsommar” med en skarpare, mer kritisk, politik. Om det löftet kvarstår är oklart men i så känsliga frågor lär det dröja innan Löfven sätter ned foten.
Någon öppen process till partiledare blev det inte, tvärtom en rekordsnabb sådan där mycket få hade chansen att tycka till. Får Stefan Löfven lite snabba framgångar kan han kanske ändå få lite arbetsro och hjälpa till att hela ett sargat parti.
