Även om såväl brittiska som amerikanska diplomater och representanter offentligt manar Israel att inte attackera Iran, är Israels aktivare närvaro i skrämselpropagandan inför förhandlingarna redan ett faktum. Denna vecka tar Irans regim emot en delegation från FN:s atomenergiorgan IAEA för genomgång av de senaste uppgraderingar som Iran har gjort i sitt program. Förhandlingarna mellan Iran och de sex stora kärnvapenmakterna (USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Ryssland och Kina) tycks vara på väg att återupptas i Ankara.
Trots att diplomatin är i full gång, påminner retoriken om en förestående väpnad konflikt mellan Iran och Israel om en studie från 2009 som gjordes på ämnet. Då delade amerikanska Brookings Institute i ett rollspel in en stor panel bestående av före detta rådgivare och experter i tre grupper för att ta fram ett scenario för vad som troligen skulle hända om Israel överraskade såväl Iran som USA med en massiv flygattack som framgångsrikt slog ut Irans kärnkraftsanläggningar. Resultatet, eller det troligaste scenariot, var inte så muntert för den som trodde att utländskt militär intervention skulle innebära slutet för det islamistiska styret i Iran. Även om Israel skulle vunnit slaget skulle landet förlora kriget. USA skulle vara tvunget att göra en markering mot Israel och detta skulle äventyra maktbalansen i regionen. I det läget skulle de av Iran understödda islamistiska rörelser i Palestina och Libanon (Hamas och Hizbollah) ge allt sitt krut för att flytta fram sina positioner, när sprickan mellan Israel och USA blev synlig.
Därför föreslog det simulerade krisscenariot, att den israeliska minister som ger order om attack mot Iran, måste vara redo på en synkroniserad attack mot Gaza och Libanon.

Den israeliska attacken skulle stärka Ahmadinejads makt inom den iranska staten. De rivaliserande fraktionerna (Inklusive Mossavi och Karrobi) skulle ställa in sig i ledet och stödja regeringen. Den opposition som rakryggat bekämpade regeringen skulle kallas för femtekolonnare och slås ut. Detta skulle vara drömläge för en regering vars politik har paralyserat även de krafter som upprätthöll regimen.
Resultatet var att en attack, även om det skulle vara militärt framgångsrikt, skulle gynna Irans regim. Nu är denna krigssimulering mer än två år gammal. Mycket har förändrats, dock inte till Israels fördel. Den arabiska våren har baktänt och fått fler islamister vid makten i Egypten, Tunisien och i Libyen. USA:s tillbakadragande i Irak lämnar landet i händerna på Irans knähundar. I Afghanistan öppnar regeringen för fredsförhandlingar med talibanerna. Ryssland och Kina har markerat att de inte följer västs linje ens med utökade sanktioner mot Iran. EU och USA enda medel mot Iran verkar därför vara diplomati.