Jag har mycket svårt att förstå upprördheten över att Lars Ohly tar plats i Riksdagens kulturutskott och blir Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson – i stället för Bengt Berg.
När Lars Andersson tar till orda (Svenska Dagbladet 5 mars 2012) infinner sig snart frågan vad det är han månar om, kulturen och kulturpolitiken eller Bengt Berg och Värmland. Jo, det visar sig att omsorgen gäller hans bevekelsegrunder för hur han har röstat, nämligen på en viss person och ett visst politikområde, inte på ett parti och ett program.
Bengt Berg är en erfaren kulturentreprenör, förläggare och av publiken uppskattad poet och estradör. Men är det självklara meriter för en post i ett av riksdagens utskott?
Det är inte eftersträvansvärt att det finns en koppling mellan de politiska uppdragen och riksdagsledamotens civila gärning. Med den logiken borde tågmästaren Lars Ohly sikta på en framtid som kommunikationsminister. Det torde vara få som hävdar att försvarsutskottet bör befolkas av yrkesmilitärer.
Annorlunda uttryckt: mandatet som riksdagsledamot är ingen yrkesförsäkring, snarare omställningsförsäkring. De folkvalda ska med sin lekmannaerfarenhet berika politiken under en period av omställning innan de blir avsatta och förpassade till landshövdingeposter, det privata näringslivet eller pensionen.
Att Lars Ohly behåller sin plats i Riksdagen är värt att notera; en sådan fortsättning är inte självklar för avgångna eller avsatta partiledare. Att Ohly dessutom i kraft av sitt namn tar plats i kulturutskottet kan leda till en stathushöjning av de frågor som utskottet hanterar.
Debatten om Berg vs Ohly är ett tecken på detta. En dag kommer kanske medierna att bevaka vilka som blir kulturpolitiska talespersoner lika intensivt som de bevakar kommande val av partiledare. Redaktionernas utsända flockar sig utanför Vänsterpartiets Kungsgatan 84 eller Riksdagens entré för att spekulera om det blir en poet, deckarförfattare, tågmästare eller nydanande skönande från glesbygden. Expressens Niklas Svensson sänder i webb-tv var tjugonde minut och drar fram Lars Andersson, som stolt förkunnar att han inte vet hur kulturpolitiska talespersoner utses och att han inte vill ta reda på det.