Här i Stockholms innerstad ser jag ofta föräldrar som med stenansikte drar ett skrikande spädbarn i barnvagn. Det ger mig lust att också skrika – ta upp barnet, ta reda på vad det vill och åtgärda! Att inte försöka tillfredställa barnets behov, att låta babyn skrika sig tyst kallar jag vårdskandal. Och jag tänker att är detta ett tidstecken, det är vårt egotrippade, narcissistiska samhälle jag hör eka i öronen när jag flyr till andra sidan gatan undan det som går an i familj men vore omöjligt på institution. Nu när Felicia Feldts omtalade bok Felicia försvann, om sin grymma alkoholindränkta auktoritära barndom, för alltid desavouerat mamma Anna Wahlgren som barnexpert och krossat hennes kommersiellt lönsamma livslögn, är det också dags att vi gör upp med den grundsyn som genomsyrar både den inflytelserika Barnaboken och vårt samhälle – det som är bra för mamma/pappa är bra för barnet.
Anna Wahlgrens framgång som barnpedagog hänger samman med att lärdomarna så oblygt överensstämmer med vuxenvärldens intressen. För alla dem som läst om Wahlgrens medieexponerade liv genom åren så är det exempelvis uppenbart att hennes livsstil kräver att barnen måste ut ur sängkammaren så fort som möjligt. Många män, starka passioner, missbruk och misshandel tillåter helt enkelt inte att det ligger småbarn i ens säng om natten. Wahlgren hävdar därför en generell grundteori som lär oss att ta upp och trösta ett gråtande spädbarn bekräftar för barnet att det faktiskt finns något att vara rädd för, gråt och skrik är alltså inget hinder när bebisar ska vänjas att sova ensamma.
Wahlgrens stora barnkull och att de på grund av mammans extrema kontrollbehov inte fick gå på dagis drev av nödtvång fram ett pliktstyrt hushållsarbetande barn. Nu för tiden sägs svenska föräldrar istället curla, trots att de flesta varken har ork, råd, tid eller kunskap nog för att sopa fram ett perfekt underlag – curling är därför en statussymbol. Och det medelklassidealet kan tyckas gå helt på tvärs med Wahlgrens Way men betoningen ligger i båda fallen på kontroll över barnet som förlängning av ens egen person.
Det narcissistiska paradigmet vi alla lever under, med individualisering i betydelse egocentrisk och därför ständig osäker, kan exempelvis förklara dagens extrema riskminimering som styr barnens liv. Det ständiga hjälmkravet, vuxna som dirigerar åkningen i stadens pulkabackar, barn som måste hålla sig nära föräldern även i lekparker, barn som inte får hjälp att klättra utan istället hindras utveckla sin motoriska förmåga. Händer som varit i kontakt med jord måste genast tvättas och de fina kläderna får inte smutsas ner. Att ramla och få skrubbsår är inte längre ett naturligt inslag i en barndom utan en indikation på att leken är farlig, och när barnet slår sig får de inte bestämma över sin smärta utan bemöts med- Upp igen, det var inte så farligt. Det är inte trygghet, det är kontroll. Synen på barnet som en förlängning av föräldern manifesteras i den obehagliga dogmen, upprepad så många gånger att den blivit sann, att barn som uttrycker sin vilja på tvärs med din egentligen sysslar med att- testa dina gränser. Testa gränser-teorin ställer föräldrarna i centrum och barnets vilja tolkas därmed som en personlig kränkning. Och en sådan måste hårt slås tillbaka för att inte föräldern ska tappa ansiktet.
Felicia Feldt beskriver i sin bok hur de många barnen visades upp för att bekräfta mammans förträfflighet och framgång. Och när dagens urbana medelklassföräldrar inte kan släppa barn fria utan rör sig i dess närhet blir barn oundvikligen en sorts identitetsförstärkande accessoarer i en egocentrerad livsstil. Stylade småkids berättar att föräldrarna har råd och har lyckats. En lekpark, en mataffär en dagishämtning blir en samhällelig scen där föräldrar sneglar ängsligt på andra föräldrar med marknadens värderingar som måttstock. Social kompetens, skötsamhet, märkeskläder och rätt konsumtion garanterar överlevnad i ett allt hårdnande konkurrenssamhälle där barn riskerar att slås ut redan i lågstadiet.
Felicia Feldt blev som barn tvingad att bli ett varumärke för sin mammas metoder och Feldts bok berättar om makt. För barnuppfostran är makt
vad vi än kallar det eller hur vi gör, och den lilla världens maktutredningar är lika nödvändiga som analyserna av den stora världen för Barbarism Begins at Home, enligt Morrissey.
