Inför de tusentals som dödats av syriska armén, i protester mot regeringen och i väpnade strider, höjs nu allt fler röster att omvärlden måste ”göra något”. Detta, att det är omvärldens skyldighet att ingripa om en regering dödar sitt eget folk, kommer från ett beslut i FN efter folkmordet i Rwanda. Det kallas ”ansvar att skydda” (Responsibility To Protect, ”R2P”) och nu kräver inte så få debattörer att det är dags att ingripa i Syrien men att Kina och Ryssland är skurkar som i FN:s säkerhetsråd hindrar en sådan insats.

Men det finns ingen enkel seger att hämta för den syriska oppositionen, Syriska nationella rådet, SNC, och dess väpnade del, Den fria syriska armén, FSA. Och det finns inga enkla åtgärder utifrån som kan leda till en snabb övergång till demokrati i Syrien. För det är regimen för stark, politiskt och militärt, den företräder en alltför betydande minoritet av folket för att rasa ihop som ett korthus. Sansade bedömare, från både höger och vänster, gör nu bedömningen att Syriens största chans till demokrati ligger vid förhandlingsbordet. Inte heller verkar Nato och de stora västmakterna komma till undsättning med en militär intervention. Katastrofen i Irak och Afghanistan avskräcker för mycket och Syrien är militärt mycket starkare än Libyen. Risken att Iran blandar sig i och att ett storkrig utbryter anses också för stor. Det är inte heller en framkomlig väg med den typ av sanktioner som svälter ut landet och drabbar hela befolkningen. Risken för att regimen håller sig kvar medan folket svälter ihjäl, som skedde i Irak på 1990-talet, är överhängande. Dessutom har överskridandet av FN-mandatet i Libyenkriget, från humanitär insats till ett krig för regimskifte, tyvärr gett stora svårigheter att få till stånd en FN-resolution om Syrien. Det slår den ledande brittiska tankesmedjan Royal Unites Services Institute fast i en rapport på årsdagen av kriget mot Libyen.

I fallet Syrien har vi dessutom situationen att ett fullskaligt inbördeskrig snabbt riskerar att sprida sig till Libanon och ge allvarliga konsekvenser också i Irak. De etniska och religiösa grupper som står mot varandra i Syrien finns också representerade, om än i olika styrka, i grannlandet Libanon. Redan nu finns rapporter om att FSA har använt Libanon som bas för attacker in i Syrien, i skydd av sunnimuslimska grupper närstående den mördade libanesiska premiärministern Rafiq Hariris son Saad Hariri och svuren fiende till regimen i Damaskus. Hur länge den Syrienstödda shiitiska Hizbollah-armén kommer att tillåta det, utan att blanda sig i striderna, är i dagsläget oklart men Libanons och Syriens extremt blodiga nutidshistoria av inbördeskrig och ockupationer talar för försiktighet, också med beväpning av rebellerna i Syrien. Ett stort inflöde av vapen från Syrien till Irak skulle också allvarligt påverka säkerhetsläget där.

Enligt bland annat den ledande amerikanske Syrienkännaren Juan Cole verkar nu också FSA ha bytt till gerillataktik och med bilbomber i Damaskus och Aleppo verkar motståndet ha tagit ny form. Via terrordåd har den nått områden där strider inte tidigare ägt rum, vilket också kommer att öka de civila offren för oppositionens våld. Därför är det problematiskt att inte bara den syriska regeringen verkar sval inför en förhandlingslösning där båda sidor faktiskt får ut något, utan att också oppositionen vägrar varje förhandling som sker innan Assad-regimen avgått. Assad å sin sida är trängd in i ett hörn och tror med all säkerhet att han kommer att avrättas om han avgår. Med all rätt får man nog säga, efter att ha sett vad som hänt med Muammar Gadaffi och Saddam Hussein efter att deras respektive regimer välts över ända. Det gör Assad-regimen livsfarlig, eftersom den ser som sin enda chans till fysisk överlevnad att slå ned upproret till vilket pris som helst.

Hur tråkigt och långsiktigt det än kan låta står nu Syriens hopp till Kofi Annan och hans uppdrag att få till stånd förhandlingar. Där måste naturligtvis Ryssland och Kina pressa den syriska regeringen att först och främst omedelbart stoppa dödandet och sedan att delta i förhandlingar på allvar. Men västmakterna måste också göra klart för oppositionen att den bör vara villig att åtminstone sätta sig vid ett förhandlingsbord om den ska fortsatt uppbära stöd.