Transnationella företag känner vi alla till. Men transnationella politiska kandidater? Vet du vad det är? Jo, det är EU-parlamentets konstitutionella utskotts påhitt för att väcka de europeiska väljarnas intresse för EU-valen. Deltagandet i EU-parlamentsvalen har rasat. Från 63 procent deltagande i hela EU i det första valet 1979, till 43 procent i det senaste valet 2009. Enligt konstitutionella utskottet så beror det sjunkande valdeltagandet på att det inte finns övernationella partier som ställer upp kandidater. Ja, du minns väl alla vänner som inte brydde sig om att rösta 2009. De sa ju det: ”Fan om det bara funnits transnationella politiska kandidater, då hade jag röstat”. Skämt åsido. Ibland undrar jag vilken värld en del EU-parlamentariker lever i. Kanske är det bara i EU-parlamentet i Bryssel som de känner att de verkligen lever. Det är där i den ombonade miljön de trivs, skapar sin verklighetsuppfattning och får sina nya idéer. Långt från den kalla och bistra verklighetens Europa. Långt från de människor som plågas av långtidsarbetslöshet och fattigdom. Den brittiske liberalen Andrew Duff har skrivit betänkandet. Han säger: ”Möjligheten att få en andra röst på transnationella kandidater bör uppmuntra väljare som har insett att nationella politiska partier inte längre arbetar för att upprätthålla den europeiska integrationen på ett effektivt eller demokratiskt sätt”.

Konstitutionella utskottet tycker att 25 nya parlamentsledamöter borde väljas av en valkrets som omfattar hela Europeiska unionen. Nationsövergripande listor skulle vara sammansatta av kandidater från minst en tredjedel av medlemsstaterna. EU-parlamentet skulle få 779 ledamöter (754 nationella plus 25 transnationella). EU-valens paroll blir då: ”En väljare – två röster.” Enligt förslaget ska den ena rösten gå till nationella partier, den andra rösten till övernationella partier. Skulle det öka valdeltagandet i EU? Nej, det är liksom inte avsaknaden av transnationella kandidater som undergrävt tilltron för det europeiska unionsprojektet. Det är den ekonomiska och politiska elitens arrogans som vidgat avståndet. I flera folkomröstningar har folk i olika länder sagt nej till de nya EU-fördragens toppstyrning och högerpolitik. Men det accepteras inte. Eliten finner bara andra vägar för att genomföra sitt nyliberala projekt.

EU-parlamentet är inte heller något vanligt parlament. De nationella parlamenten skapades som resultat av arbetarrörelsens kamp för allmän rösträtt och demokrati. EU-parlamentet var ett påfund uppifrån. Det krävdes ”demokratisk legitimitet” för hela unionsprojektet. Och då skapades EU-parlamentet. Uppifrån. Av eliten. Det var aldrig en bred folklig rörelse bakom dess bildande. EU-parlamentet saknar de nationella parlamentens rötter i kampen för demokrati. Liberalen Duff vill förstärka elitprägeln. De 25 transnationella kandidaterna bör vara ledande europeiska politiker. De ska bli parlamentets A-lag. Duff säger att: ”Vi måste få bättre kvalitet på ledarskapet i parlamentet. Vi måste få fler människor av den kalibern som kan ta plats i de främsta bänkarna. Jag förväntar mig att alla ledamöter från den gränsöverskridande listan kommer att vara personer med stort inflytande. Men det skrämmer mig inte. Det är det vi behöver här.” Det finns en chans att EU-parlamentet röstar ner de här vansinnigheterna i ett kommande plenum. Men ett svenskt parti har redan deklarerat sitt entusiastiska stöd till förslaget: Folkpartiet. Det är helt logiskt. Folkpartiet har ju gjort till sin princip att ha en verklighetsfrånvänd politisk dagordning.