Jag vittnade i en misshandelsrättegång för länge sedan. Bakgrunden var en statistisk lågoddsare. En man mellan 20 och 30 år misshandlar en annan man mellan 20 och 30 år. Båda har druckit alkohol, det är sent på kvällen. Brottsplatsen känd för att vara den mest våldstyngda platsen i Stockholm: en grillkiosk strax intill en populär krog.
Rättegången var en studie i klass. Även fast jag befann mig i rättssalen för att vittna mot den anklagade, kände jag sympati med honom. Åklagaren. Domaren. Nämndemännen. Det var något i deras blickar på den anklagade. Till och med salens inredning förstärkte känslan av att de såg ner på honom, denna pöbelns representant i högborgerlighetens skans.

Målsägande, en vän till mig, var visserligen också arbetarklass. Men han hade kommit in i politiken. Han var vältalig. Välklädd. Hade viss vana av att röra sig i miljöer där tradition och status sitter i väggarna.
Den anklagade däremot, en dörrvakt av kroppsbyggarsorten, stod där till synes ensam i sin underordning.
Och honom gjorde jag ner. Bekräftade därmed det som personerna i rummet redan trodde sig veta.
Jag kände mig som en förrädare.
Historien gör sig påmind när jag ser Robert Guédiguians nya spelfilm Snön på Kilimanjaro. I stort sett alla Guédiguians filmer utspelar sig i arbetarmiljöer i Marseille. Även denna. Den här gången handlar det om den idealistiske och fackligt aktive Michel och hans hustru Marie-Claire. I inledningen av filmen drar Michel och hans kamrater lott för att avgöra vilka arbetare som ska förlora jobbet. Michel har inkluderat sitt eget namn bland lotterna – vill inte ha privilegier för att han är facklig. Och hans namn blir draget.

Någonstans här, efter kanske tio minuter in i filmen, är jag beredd att lämna salongen. Porträttet av Michel är så idealiserande att Hollywood skulle rodna. Och som om vi i publiken inte skulle begripa har Michel dessutom en bild på Spindelmannen på sitt skåp. Och säger att han alltid drömt om att vara en hjälte! Snart följer en scen där Michel och Marie-Claire firar tjugoårig bröllopsdag, tillsammans med sina kollegor och kamrater – i fackets lokal förstås! – och allt är vämjeligt solidariskt, frejdigt och arbetarromantiskt.
Givetvis har Michels och Marie-Claires barn tillsammans med kamraterna samlat ihop till en gåvoresa till Afrika – och rejält med reskassa också. Givetvis sjunger barn söta sånger. Givetvis är gemytet förstås ett smart filmtrick som snart ska kontrasteras våldsamt.
Michel och Marie-Claire blir senare brutalt rånade på sin reskassa. Av någon, ska det visa sig,  som var med på bröllopsfesten. Och när Michel förstår vem som är skyldig sätts hela hans invanda vänstervärldsbild, där han själv tillhör den goda sidan, i gungning. Hur går inte att förklara utan att förstöra filmen. Men min inledande berättelse ger ett hum.

Robert Guédiguian har gjort en film som på ytan kan ses som en sorgesång över en förlorad och homogen tid när klass stod mot klass både i retorik och i handling. (Om världen nu någonsin har sett ut så.) Men egentligen gestaltar och diskuterar filmen på ett berörande sätt den europeiska vänsterns vilsenhet. Filmen tycks mena att vänstern segrat eller fegat ihjäl sig själv och att historielösheten inte låter de unga förstå att allt det välstånd och den vardagliga – sociala – trygghet som föräldragenerationerna åtnjutit har varit ett resultat av politisk kamp. En värld där de gamla kanske slog sig till ro för lättvindligt och plötsligt tvingas stå öga mot öga med vad en allt råare kapitalism fostrar för barn.
För Michel och Marie-Claire innebär det en inre resa som rör vid deras innersta, och tvingar dem att omvärdera vad det innebär att vara människa i moralisk och politisk bemärkelse.

I likhet med Brechts Den goda människan i Sezuan ställer Guédiguian och Snön på Kilimanjaro frågan om det går att vara god i ett ont system. Utan att ge förenklade svar.
Det är mycket sällan politisk konst är både peppande, relevant och, ja, utvecklande
(hur tråkigt det än låter). Här har Guédiguian gått all in och fått en fullträff – och skapat ett smärtande, hjärtvärmande och tårdrypande drama. Världsklass.