Brand:
Oceanens snabba vinthund stormar över de öde vattenvidderna, jagas av ett vansinnigt tävlingsraseri. Det är det flytande palatsets, den flytande stadens första fart. Det gäller att slå ett snabbhetsrekord. Snabbhetsrekordet betyder reklam, och reklam betyder profit, pengar, guld, guld /…/ Bolagsdirektören är ombord. Det värkar stimulerande på befälet. Det smittar. I maskinrummet forseras farten till maximum. Under pannorna kastas väldiga mängder svarta kol av halvnakna eldare, ur vilka musten lakas med rinnande svettmängder /…/ Framåt, framåt, ständigt framåt i rasande, ursinnig fart mot horisonten, som ständigt vidgar sig, kryper undan /…/ Så kommer sammanstötningen, kraschen /…/ Men, – och här kommer det så ohyggligt avskyvärda – man räddar efter klasskillnad, efter förmögenhet. Företrädesvis förmögna. Procentvis ett stort antal av dem. Ännu inför dödens ohyggliga majestät mäts man med pänningens mått. Ty man lever dock i kapitalismens tidsålder där guldet är herre och människan hennes tjänare, krypande slav. Först pängar, sedan människoliv. Oceanjätten sjunker. Havet öppnar sitt breda gap och slukar kolossen med sin levande last. Blott tjugo räddningsbåtar fanns. Man lär ha ämnat utrusta den med fyratio men sparat de tjugo för att få plats till mera lyxutrustning för lyxmänniskorna, pänningmänniskorna. /…/ Medkänslan griper alla. Man känner sig som en stor familj av människor: man fasar i medkänsla för de omkomna, däras skräckfylda öde, de ohyggliga dödsminuterna /…/ Men så kommer underrättelserna, detaljerna; rekordjakt, profitjakt, räddning efter förmögenhetsstreck, börsspekulationer. Och som i en ohygglig mardröm ropar alla fakta ut över skräckslagna människor: Pängar först människoliv sedan! Det är blott det att det icke är någon dröm, utan brutal värklighet.
/Albert Jensen
Stormklockan:
Hela den civiliserade världen är i dessa dagar djupt upprörd över den förfärliga katastrof som hänt på Atlanten då ångaren Titanic gick till botten med halvtannat tusen människor och harmen över vad som inträffat vänder sig med rätta mot Vita Stjärnanlinjens direktör Ismay som tydligen var den verkligen kommenderande på fartyget och således är den som bär största ansvaret för det skedda. Men när nu några borgerliga tidningar uttala sina skarpa förkastelsedomar över honom så ha de väl knappast betänkt att de också uttalat samma dom över hela det system i vilket han blott är en kugge. /…/ Det är detta kapitalistiska system som gör att tusentals människor årligen offras genom olykshändelser som i nittio fall av hundra kunnat undvikas om nödiga säkerhetsåtgärder där vidtagits. Det är detta system som är orsaken till att tiotusentals människor offras i kolonialkrigen för att oupphörligt skaffa nya marknader för den kapitalistiska överproduktionens överflödiga alster. /…/ På våra arbetsplatser dödar man dagligen genom pur likgiltighet och på slagfälten med vätt och vilja, men vid detta har man blivit så van att sinnet blivit okänsligt det ohyggliga häri. Det som har inträffat borde dock kunna skaka sömnen av de tusenden som ännu vanka på det tålmodiga slaveriets gamla nötta vägar till kamp mot detta system och för en förnuftig tingens ordning där ej människorna äro till för maskinernas utan maskinerna för människornas skull.
/John Bohlin