Pling lät det. Svagt men klart hörbart. Jag stod på andra sidan skyddsglaset vid passkontrollen på JFK Airport i New York sommaren 2006.
Tulltjänstemannen ryckte till. Det var mitt pass som låg där framför honom. Det hade blivit avläst med en infraröd ljusstråle. På bråkdelar av en sekund hade den elektroniskt framplockade informationen resulterat i detta svaga pling och tjänstemannens ryck. Hans stirrade på mig. ”Don´t move” sa han och tryckte på en knapp.
På andra sidan passkontrollen, insläppta i USA, stod familjen och undrade vad som pågick. Snart kom en uniformerad vakt och förde mig till ett kontor. På andra sidan ett stort skrivbord satt en man bakom en dator. De följande femton minuterna fick jag svara på frågor om min bakgrund och vad jag skulle göra i USA. Kanske hjälpte det att jag som adress under vistelsen i USA kunde uppge en svensk diplomats hem på den fashionabla adressen Park Avenue. Mannen lämnade i alla fall tillbaka mitt pass. Jag hade tillåtelse att inträda i USA. På min fråga vad allt det här handlade om fick jag bara en märklig huvudskakning till svar.
Jag var inte särskilt förvånad. För 40 år sedan inleddes min politiska aktivism med namninsamlingen mot USA:s bombkrig i Vietnam. Allt sedan dess har anti-imperialistiskt solidaritetsarbete spelat en central roll i mitt liv. I en demokrati har man rätt att vara politiskt aktiv utan att det ska registreras av säkerhetspolisen. Sägs det.

Verkligheten är en annan. Och den verkligheten har blivit allt värre efter den elfte september 2001. Hade mitt namn, där vid JFK Airports säkerhetskontroll, varit Mohamed så hade jag nog blivit utvisad. I bästa fall.
Men det paranoida USA nöjer sig inte med oss sedan länge registrerade vänsteranhängare. Inte heller med register över, enligt CIA, presumtiva muslimska terrorister. Numera registrerar USA precis alla passagerare som kommer till landet. Reser man dit blir man profilerad och insorterad i diffusa riskkategorier. Personuppgifterna lagras. De anonymiseras efter en tid. Men raderas inte.
Varje gång en flygbiljett bokas skapas ett PNR (Passenger Name Record) som innehåller namn och adress, ressällskap, resehistoria, kreditkortsuppgifter, religion och annat som noteras. Sedan 2001 har USA krävt att få tillgång till PNR. Det har EU-kommissionen, i strid mot europeisk datalagstiftning, godkänt. Det PNR-avtal med USA som tillämpas sedan 2007 kritiserades av EU-parlamentet för två år sedan.

Förhoppningen fanns att kommissionens nya avtalsförslag skulle röstas ner. Till och med den europeiska högern, som stödde avtalet, erkänner dess betydande problem. Den konservative rumänske ledamoten Ungureanu konstaterar ”en rad brister” i sitt yttrande från utrikesutskottet ”särskilt beträffande det övergripande syftet med att använda passageraruppgifterna, lagringsperioderna och farhågor för att uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredjeländer”. Trots det stödde han avtalet. Det handlar om ”kamp mot internationell terrorism”. Då lämnar högern de medborgerliga rättighetsprinciperna åt sidan.
Med 409 ja-röster mot 226 nej och 33 nedlagda antogs avtalet i förra veckan. Av de svenska partierna så röstade moderaterna och folkpartiet ja till avtalet. Men det gjorde också två socialdemokratiska ledamöter: Göran Färm och Olle Ludvigsson.
De har valt en konsekvent högerkurs. Tidigare har de röstat: Ja till det nyliberala stålbadets politik. Ja till militär upprustning i EU. Och nu: Ja till USA:s paranoida övervakningssystem.
Värsta högerflighten: Färm och Ludvigsson. Checked in. Pling!