Nu var det så att jag hade tänkt skriva om något annat ämne än fattigdom och försörjningsstöd den här veckan. Kanske om mäns våld mot kvinnor eller om familjehemsvård eller något annat aktuellt socialpolitiskt ämne. Men när regeringen är så urbota dum så blir det en tredje krönika på ämnet, eftersom de uppenbarligen inte bryr sig om det jag skrivit hittills.
Anders Borg sa i samband med offentliggörandet av vårbudgeten härom veckan att kraven på försörjningsstödstagare ska skärpas. Jag blir ju nyfiken på vilka ytterligare krav vi kan ställa? Vi tvingar ju redan idag människor att delta i mer eller mindre meningslösa ”aktiviteter” för att visa sig tillräckligt mycket ”till arbetsmarknadens förfogande” och ”aktivt jobbsökande”. De står till förfogande för en arbetsmarknad som inte vill ha dem och de är så aktiva de bara kan i att skicka ansökningshandlingar till företag som inte ens läser ansökningarna. På vilket sätt skulle regeringen kunna ytterligare höja kraven? Har de inte tagit del av någon som helst forskning som finns på området? Det finns inga vetenskapliga belägg för att tuffare krav leder till att socialbidragstagandet minskar.
Och så är det det här med de fattiga barnen. Efter Rädda Barnens viktiga rapporter om barnfattigdomen har fokus hamnat just på barnen och familjerna med försörjningsstöd. Men tyvärr är det inte hela sanningen. Även i familjer som inte får försörjningsstöd existerar fattigdom som drabbar barnen.
Föreningen Majblomman berättade i förra veckan att de får allt fler ansökningar om glasögon till barn i fattiga familjer. De har låtit SCB göra en undersökning och konstaterar att tusentals barn i Sverige får vänta med glasögon eller helt blir utan för att deras föräldrar inte har råd. Det handlar inte om familjer med försörjningsstöd utan om familjer som klarar sig utan försörjningsstöd, men ändå inte får ekonomin att gå ihop. De här barnen får huvudvärk av skolarbetet, kommer efter i undervisningen och riskerar att få ännu allvarligare synfel.
På Socialtjänstforum häromveckan träffades forskare, politiker, socialchefer och socialarbetare för att bland annat diskutera frågan om alla de människor som lever på försörjningsstöd under långa perioder, ofta många år. Det handlar om ungefär 40 procent av alla försörjningsstödstagare. Problemet var att när socialbidraget och riksnormen utformades så var tanken inte alls att människor skulle leva på socialbidrag under långa perioder. Normen är utformad för människor med kortvariga bidragsbehov. Istället för att ställa meningslösa krav om tuffare villkor borde de ansvariga politikerna göra någonting åt detta. Kanske har forskaren Anna Angelin på Socialhögskolan i Lund rätt när hon säger att vi också måste prata om barnens fattiga föräldrar. Det är inte bara fattiga barn i Sverige, det är fattiga familjer.
Det behövs för det första en långtidsnorm som gör att människor som är beroende av försörjningsstöd under långa perioder kommer upp till den skäliga levnadsnivå som vi har slagit fast att de har rätt till. För det andra är det hög tid att damma av socialtjänstutredningens gamla förslag om att skapa en allmän försäkring för alla som är arbetslösa. För det tredje behöver vi en ny regering som tar Socialtjänstlagens formuleringar på allvar.
