Ni har hört det från nästan alla partier, ungdomsarbetslösheten är den viktigaste politiska frågan. I veckans Flamman tar vi upp ett exempel från Umeå där arbetslösa ungdomar har anställts i offentliga sektorn till avtalsenliga löner.
I Grekland är idag ungdomsarbetslösheten uppe på astronomiska 50 procent och i det relativt välmående Sverige låg den i mars på 25,5 procent. Det är över EU-snittet. Regeringen, som redan har utdelat en rabatt på arbetsgivaravgiften på ungdomar och sänkt restaurangmomsen i den av ungdomar dominerade restaurangbranschen, står handfallen. Riksrevisionen dömer ut den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar i barska ordalag. Den skriver att åtgärden ”leder till begränsade sysselsättningseffekter och höga dödviktseffekter” och att ”nedsättningen för ungdomar kan ifrågasättas. Det kan diskuteras om det är rimligt att utnyttja en åtgärd där varje nyskapat arbetstillfälle beräknas kosta 900 000 kronor brutto.”

Vänsterpartiets senaste förslag om att ta ut en särskild bankskatt som ska gå till sommarjobb och utbildning till ungdomar är ett bättre förlag om än ganska begränsat. Centerns Annie Lööf, regeringens högerytter, och Folkpartiets Jan Björklund har sagt sitt rakt ut. Lösningen på problemet är ännu lägre ungdomslöner.
Men om det vore så enkelt att det är kostnaden för arbetskraft som är huvudproblemet borde ju stora delar av problemet redan vara löst. Det är ju redan billigare att anställa en ungdom än något äldre arbetskraft, trots detta minskar inte ungdomsarbetslösheten.
I en nyutkommen rapport från fackföreningen Handels utredningsgrupp, Lägstalöner och den svenska modellen, visar ekonomen Stefan Carlén hur viktiga lägstalönerna i avtalen är också för den äldre arbetskraften och på hur litet samband det finns mellan låga lägstalöner och låg arbetslöshet. I en jämförelse mellan USA och Sverige visar han hur sänkta lägsta löner skulle få ”stora strukturella effekter och öppna upp för extrema låglönemarknader liknande dem som finns i de anglosaxiska samhällsmodellerna.”
Vid en första anblick kan det tyckas fattigt att som, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, komma dragandes med utbildningar men allt beror på hur det görs. Under 1970-talet användes Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams) för att omskola och utbilda arbetslösa unga och gamla för att kunna ta de jobb som finns. Ingen har på ett vettigt sätt kunnat förklara varför det skulle vara omöjligt att göra det samma idag.

Socialdemokraternas förre ekonomiske talesperson Tommy Waidelich kommer kanske inte saknas av många men på sin korta tid på posten hann han etablera begreppet mismatch (”Misch-masch”) på arbetsmarknaden. Det vill säga att folk i hög grad utbildar sig till yrken där det råder brist på arbetstillfällen medan sektorer med stort behov av arbetskraft har svårt att hitta folk att anställa. I detta hade han rätt.
Här kan vänstern också bli tydligare. Samhället behöver ett större mått av planering för att tillgodose både industri- och tjänstesektorn med utbildad arbetskraft. Väsentliga utbildningar och omskolningar ska vara vänsterns tydliga alternativ till ungdomsarbetslöshet och meningslösa Fas 3-jobb. Vänsterpartiet har här också en fördel gentemot Socialdemokraterna, de vågar tala om satsningar på offentlig sektor.

I den nuvarande politiska debatten verkar arbetslösheten vara ett naturfenomen och skatte- och lönesänkningar den enda vägen framåt. Detta trots att det är just den politiken som leder Europa i fördärvet. Det gäller för vänstern att påminna om att hur samhället är organiserat påverkas av människors beslut. Den som vill kan organisera samhället annorlunda och börja med att satsa på arbetsmarknadsutbildningar och jobb i den offentliga sektorn, i stället för nya skatteavdrag.