180 kronor i timmen – inklusive allt. Löner, material, resor, administration. Det är vad stadsdelens städning kostar, efter en upphandling för något år sedan.
Facket varnade för det uppenbara: att det skulle gå åt skogen. Och det gjorde det. Förutom de usla lönerna, blev klagolistan lång över dåligt utförda jobb.
En sopentreprenör vann en upphandling, uppenbart genom att i anbudsberäkningen ha chansat på att kunna sänka lönerna och öka arbetsbördan. Juridiken gav klartecken i Arbetsdomstolen, men efter vild strejk och andra kollektiva aktioner från gubbarna sattes stopp för de värsta avarterna.
Färdtjänstförare som tjänar mindre än 50 kronor i timmen. Därför att landstinget från start avkrävde leverantören överkapacitet – för att öka flexibiliteten och ge färdtjänstresenärerna bästa service.
Gott så, om det inte vore för att man inte betalar för denna beredskapskapacitet utan endast för faktiskt utförda körningar.
Därmed kan den procentavlönade föraren, som heller inte kan ordna andra körningar, per definition aldrig tjäna en rimlig lön.
Det här är tre kända upphandlingsexempel från enbart Stockholm. I både kommunen och landstinget har borgarna agerat konsekvent för att undergräva krav kring utförande personals villkor. Men exempel finns förstås överallt och det är inga nyheter.
Efter EU-medlemskapet skrevs en ny lag om offentlig upphandling. Näringslivet lade in en tidig stöt. Genom Den nya välfärden bildade man den ”oberoende” Konkurrenskommissionen där frilansande jurister bidrog till att juridifiera processerna och etablera bilden av att lägsta pris gäller.
Ett försök till motstånd gjorde i slutet av 1990-talet genom EKU-delegationens modeller för miljökrav inom upphandling. Och det finns förstås färska positiva exempel, så som hur Sigtuna i vintras vann ett viktigt mål i Kammarrätten gällande krav på djurskydd för skolmaten. Där krävdes en kommunledning som inte backade för att man förlorat i första överklagandeinstans, Förvaltningsrätten. Eller hur Malmö i vintras påbörjade arbetet med upphandlingsmodellen Vita jobb, där facket ges en viktig roll i att kontrollera entreprenörernas seriositet. Den har tidigare provats i Stockholm men revs upp av borgarna strax efter maktskiftet 2006.
Tyvärr är de positiva exemplen hittills mest bloss i mörkret. Sverige intar i dag, enligt en forskningsrapport från SIEPS, en extremposition inom EU.
Det finns många aktörer som inte vill ha det så. Först och främst, givetvis, fackföreningsrörelsens intresse av att försvara personalens villkor och rimliga regler för personalövergångar i samband med entreprenörsbyten.
Personalen själva, i de fall det handlar om riktiga kooperativ som försöker lägga anbud för att undvika att branschens jättar tar över. Miljörörelsen. De rödgröna partierna. Och för all del även allierade bland såväl jurister som frustrerade upphandlande tjänstemän.
Det ska också nämnas att oppositionen i riksdagen för ett år sedan gav regeringen uppdraget att utreda förändringar av LOU, just i syfte att klargöra och underlätta kollektivavtalskrav. Även det talar för att de rödgröna som sagt A även borde säga B – alltså förbereda de verktyg och kunskap som de inblandade behöver. Jag menar att upphandlingsfrågan kräver ett samlat svar från de berörda intressenterna. Exempelvis genom en kunskapscentral och kampanjorganisation – en folkets upphandlingskommission.
Vad talar emot?
