ROMAN
En antisemits memoarer
Gregor von Rezzori.
Övers: Ulrika Junker Miranda.
2244, 2012.
Från slott till slott
Louis-Ferdinand Céline.
Övers: Hans Johansson.
Vertigo, 2012.
Vännen och främlingen
Uwe Timm.
Övers: Jörn Lindskog.
Thorén & Lindskog, 2012.
”Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera; vilken orsak som helst, hur absurd den än var, gav honom rätt.”
Dessa rader är hämtade ur Gregor von Rezzoris roman En antisemits memoarer. Von Rezzori är son till en högadlig tyskspråkig familj från Bukovina, idag beläget i gränstrakterna mellan Ukraina och Rumänien, som efter Habsburgsmonarkins sammanbrott i första världskrigets kölvatten hamnar i Rumänien. Det är ett område som ligger i periferin av periferin, med många folkslag, kulturer och religioner, och i skärningspunkten mellan öst och väst.
Det är ett strikt hierarkiskt samhälle, där klassgränserna löper längs med etniska skiljelinjer. Nya tider är dock på ingång, och det som irriterar mest den tyskspråkiga överklassen är de judiska uppkomlingarnas ”fräcka” framfart, inte minst inom kulturvärlden och de intellektuella yrkena. Det råder stortysk besvikelse över Donaumonarkins upplösning och den småstatssplittring som blev världskrigets resultat. Skulden lägger man ömsom på rikstyskarna, ömsom judarna, mest de sistnämnda.
Von Rezzoris roman skildrar mellankrigstidens turbulenta period. Fem fristående episoder tecknar en tidsbild på från olika platser i Rumänien och i Wien. Det formar sig till en myllrande, bullrande, doftande folklivsskildring från 20- och 30-talets Centraleuropa. Den är lika oundgänglig för förståelse av mellankrigstiden som Joseph Roths Radetzymarschen och Stefan Zweigs Världen av igår är för den tid som föregår den stora katastrofen.
En antisemits memoarer är lika otäck som avslöjande. Med vass blick och kirurgisk precision beskriver von Rezzori hur det konservativa borgerskapet med sin fördomsfullhet, antisemitism, stortyska vurm, förakt för demokratin och rättsstaten banar väg för nazismen.
Samtidigt är den konservativa högern inte nazistisk, tvärtom, i sin aristokratiska arrogans föraktar man den skränande och marscherande pöbeln, och den vulgäre proletären Hitler, man ser bara nazismen som ett användbart redskap för att stoppa bolsjevismen och genomföra en ”nationell revolution”.
Det är en inställning som kommer att visa sig högst gynnsam efter kriget, när man med upphöjt ro tvår sina händer, och lyckas rent av att framställa sig som offer.
I alla fem av romanens berättelser finns det en relation till någon judisk person. Det är studiekamrater, vänner, älskarinnor. Det är frapperande, samtidigt som det är riktigt skrämmande, hur huvudpersonen trots de nära banden till dessa personer aldrig förmår att sluta se dem som judar, de är för honom genom sin etnicitet representanter för en princip, och den är inte positiv, utan ”främmande”. Det är en avhumanisering som är närmast total.
Genom sin avväpnande uppriktighet lyckas von Rezzori visa upp hela problematiken i all sin avgrundsdjupt frånstötande tydlighet.
Och även om han tenderar att gömma sig bakom en estetiserande hållning, med kärlek till litteraturen som skydd mot livets obevekliga gång och verklighetens fasor, bränner det ändå till av klarsyn bortom all cynism när han skriver: ”det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren”.
En person som definitivt inte drabbades av klarsyn när det gäller den egna personen och den skamliga roll som han kom att spela är den franske författaren Louis-Ferdinand Céline. Han blev ökänd strax före andra världskrigets utbrott genom sina antisemitiska pamfletter, och var medlöpare under den nazistiska ockupationen. I romanen Från slott till slott beskriver han sin flykt från Frankrike vid krigsslutet, då han slutligen hamnade i Danmark, där han fängslades i väntan på utlämning, som dock avslogs av de danska rättsmyndigheterna. Han återvände till Frankrike 1951 efter att en militärdomstol hade utfärdat amnesti för honom.
Det är en på flera sätt märklig bok. Céline ångrar ingenting, det är han som är offret, utsatt för en konspiration av pöbeln. Han har inte gjort något fel, och har han det så är han långt ifrån ensam om det. Här har han onekligen en poäng, trots allt, samarbetsandan under ockupationen var mycket omfattande, det var först efter kriget som alla blev medlemmar i La Résistance. Vilket givetvis inte urskuldar Céline på något sätt.
Han är också totalt misantropisk, samtidigt som han är fullständigt egotrippad, och det är ingen trevlig kombination. Han är bitter och självömkande på ett gränslöst sätt som bara inger avsmak.
På sin tid hyllades Céline för att ha förnyat och vitaliserat det franska litterära språket, vilket säkert var en välgärning då. Än idag kan många franska författare lida av ett intellektualiserande, blodfattigt skrivande. Men att läsa Céline nu är inte lika revolutionerande. Det är mjäkigt och tröttande, rent ut sagt tråkigt. Oavslutade meningar… hela vägen, och utropstecken efter nästan varje mening! Det är som att läsa en gnällig och virrig insändare som aldrig tar slut.
Ett helt annat tonläge har Uwe Timms Vännen och främlingen. Det är en lågmäld och mycket personlig berättelse om författarens vänskap med Benno Ohnesorg i början av 60-talet. Några år efter att deras vägar skiljs blir Benno skjuten till döds under en demonstration mot shahens besök i Berlin. Trots att det blir snabbt uppenbart att det rörde sig om ett kallblodigt mord, blir polismannen som sköt friad, och ingen ställs till svars. Händelsen kom att radikalisera delar av den västtyska studentrörelsen.
Det tidiga 60-talets Västtyskland präglas av demokratiska former men med ett föga demokratiskt innehåll. Gamla nazister sitter överallt på höga poster, lydnadsidealet och auktoritära mönster lever vidare, och föräldragenerationen antingen tiger eller kommer med klena ursäkter. Vägen från plikttrogen nazist till ansvarskännande konservativ var för många inte särskilt lång.
Det är en tid av kärlek och politik, frigörelse och uppror. Allt detta fångar Timm på kornet genom sin raka men ändå poetiska skildring av vänskapen med Benno Ohnesorg, han som kanske var nazismens sista offer.
