SCB:s majmätning är socialdemokraternas största lyft någonsin mellan två mätningar, nästan tio procentenheter. Jag tror dessutom att det är näst mest av alla partier sedan SCB började mäta – endast slaget av Westerberg-effekten (nej, jag vet, det var ingen Westerbergeffekt egentligen) mellan maj och november 1985. Överbevisa mig gärna, någon.
Den relativt stora mängd socialdemokrater som var osäkra på om de skulle rösta överhuvudtaget i novembermätningen är också tillbaka. Man gör en återhämtning bland LO-medlemmar och bland sysselsatta. Det mesta ser ljust ut. Men det vore å andra sidan konstigt om oppositionen inte gick starkt ett år då flera prognosmakare har gissat på nolltillväxt, löneavtalen har blivit därefter och regeringen har valt en kontroversiell procyklisk finanspolitik. Dessutom ska en regering förlora i snitt tre procentenheter bara på att vara regering. Så det finns en kostym att fylla för S.
Dessutom gör Socialdemokraterna signifikanta nettovinster både från Vänsterpartiet och Moderaterna. Det borde vara unikt, och det visar att väljarna fortfarande ser Stefan Löfven lite som de vill se honom. Både höger- och vänsterväljare laddar in förhoppningar i socialdemokraternas nya ledning. På sikt kommer någon av dem att få fel. Jag tycker inte, som Jonas Hinnfors i Svenska Dagbladet, att det finns en ”linje”. Den är i alla fall ännu otydlig för väljarna. Jag tror att det kommer att komma lite ”spruckna förväntningar-förluster” för S framöver, som gynnar antingen V eller regeringen. Det behöver samtidigt inte vara dåligt för S: totalt sett kan de vinna på att öka i tydlighet.
Vänsterpartiet överträffar valresultatet, och det är bra nog. Går vi in i valrörelsen på samma nivå i maj 2014 så är det en utmärkt position för att bryta valförlusttrenden. Noterbart är att andelen socialdemokrater som har V som näst bästa parti (21,4 procent) är den högsta sedan 2004. En liten Sjöstedt-effekt i det fördolda, kanske. Siffran säger förstås inget om hur nära man är att bli vänsterpartist, men det visar ändå, grovt, på potentiella röstvinster.
Partiets starkaste fackliga bas är i den här undersökningen – liksom ofta historiskt – i Saco-gruppen (9,1 procent, jämfört med 7,4 bland LO-medlemmar och 5,5 bland TCO-medlemmar). Särskilt bland offentliganställda, högutbildade kvinnor verkar stödet ha ökat. Det understryker hur viktigt det är att partiet tar vara på sin breda bas och inte överger löntagarperspektivet till förmån för ett snävare LO-perspektiv. Sådana tongångar hörs – och har nästan alltid hörts. Partiet har ofta önskat sig en ny typ av medlems- och väljarbas (ibland motiverat med att man söker större bredd, ibland som ren arbetarromantik) istället för att värdesätta och bygga vidare på stödet i tjänstemannagrupperna. Det är ren vaskning av potentiella röstvinster. Medelklassen avprofessionaliseras och proletariseras och vinner på att välja solidaritet. Tjänstemannafacken uppmärksammar dagligen ökade problem med stress, maktlöshet, osäkrare anställningar och förlorad kontroll. Men det saknas en politisk kraft som tar problemen på allvar. Borgarna vill inte, och S vill lösa pseudoproblem som de har inbillat sig att medelklassen lider av. Vänsterpartiet har ett klart utrymme för flirt med TCO och Saco, om man bara vill.
