Bok

Det mjuka monstret Bryssel
Hans Magnus Enzensberger
Karneval förlag, 2012.

– Läser du en bok om mjuka monster i Bryssel?
Min fyrårige son är imponerad. Det fina omslaget med konstnären Leif Zetterlings satiriska bild av EU-byråkrater har dragit till sig hans intresse. Han vill att jag ska läsa högt. Jag förklarar att boken bara är för vuxna.
– Då måste den vara hemsk, säger han.
Det mjuka monstret Bryssel är en skarp och lättläst bok på knappt hundra sidor. Hans Magnus Enzensberger är en av Tysklands mest respekterade författare. Hans kritik mot EU och dess byråkrati är sylvass. Kritiken gör så mycket ondare för kontinentens EU-entusiaster eftersom Enzensberger är en varm anhängare av idéerna bakom en europeisk integration. Han kan inte avfärdas som ”extremist” eller ”gammal EU-motståndare”.
Enzensberger är övertygad om demokratins absoluta nödvändighet. Med denna övertygelse som grund studerar han den Europeiska Unionen utan EU-entusiasternas skygglappar. Han konstaterar att ”de europeiska institutionerna lider av ett storhetsvansinne utan gräns.” Detta storhetsvansinne har visat sig tidigare i den europeiska historien, men då med våldet och diktaturens ansikte. Det som är unikt med EU, menar Enzensberger, är en form av maktutövning som saknar varje historisk förebild. ”Dess originalitet består i att den går till väga utan våld. Den rör sig på lätta fötter. Den uppträder obarmhärtigt människovänligt. Den vill bara vårt bästa”.

Att icke-folkvalda byråkrater i EU-kommissionen har monopol på att lägga fram lagförslag går emot en av demokratins grundläggande byggstenar. Det ska de folkvalda göra. Att valdeltagandet i EU-parlamentsvalen hela tiden gått ned bekymrar egentligen inte EU-eliten. Tvärtom är folkens växande passivitet något de önskar sig. Det är ett ”paradisiskt tillstånd för varje maktmedveten myndighet”. Enzensbergers konklusion är skoningslös: EU är inte det enda, men det djärvaste, försöket hittills att lämna en så ureuropeisk uppfinning som demokratin bakom sig.  
För mig, som under elva år arbetade i EU-parlamentet i Bryssel, är bokens beskrivningar av EU:s ogenomträngliga byråkrati ibland skrattretande träffsäkra. Det får mig att minnas när vi i den europeiska vänstergruppen arrangerade ett offentligt möte i parlamentet 1999 med nobelpristagaren i litteratur, den portugisiske kommunisten José Saramago. Efter Saramagos föreläsning frågade en av de många åhörarna om hans besök till EU:s institutioner inspirerat till nya romaner. José Saramago svarade; ”Ja. Men de romanerna är redan skrivna. Av Franz Kafka.”

Det mjuka monstret må framkalla ironiska skratt, men det är livsfarligt och det hotar vår demokrati. Särskilt nu när EMU-projektet håller på att haverera. Detta gigantiska fiasko skapar massarbetslöshet och fattigdom. Boken klargör tydligt hur fel EMU var från första början. Nu sitter finansspekulanter och gör sig rika på den tilltagande krisen som kan göra slarvsylta av EU-entusiasternas visioner. ”Unionen kan inte längre behärska de andar den kallat fram”, skriver Enzensberger. Han avfärdar argumentet att det inte skulle finnas några alternativ till åtstramningspolitiken som ”en förolämpning mot det mänskliga förnuftet.”
I augusti ska min son följa med mig på min arbetsresa till Bryssel. Han frågar om vi kan titta på de mjuka monstren då. ”Ja visst”, säger jag, ”men de är alltså gubbar i kostym”. Min son tittar misstroget på mig. Och frågar sen: ”Har monstren klätt ut sig?”