Han gör en paus. Den är kanske en sekund lång. Sedan säger han orden som ska komma att starta den så kallade klasshatsdebatt som just nu pågår på de stora dags- och kvällstidningarnas kultursidor: herpesbubblande kuk.
Jag befinner mig på Dramatens och P1:s temakväll om klass. Tidigare har bland annat Jenny Wrangborg läst sin poesi och senare under kvällen ska vänsterns och högerns debattörer enligt en laguppställning lika trygg som på Lagerbäcks tid debattera klassbegreppet.
Men just nu står poeten Johan Jönson vid mikrofonen i Dramatens foajé och läser sin hatdrypande poesi. Han hatar borgarklassen, han hatar medelklassen, han hatar arbetarklassen och arbetet de tvingas utföra åt medelklassen och borgarklassen. Och så säger han raderna om att han vill trycka sin herpessmittade kuk mot Äppelviksfamiljens toaletthanddukar.
Kort därefter skriver författaren Jens Liljestrand en artikel i Dagens Nyheter om händelsen under rubriken ”Ska vi applådera hatet?” och därmed är debatten igång.
Som debatten sedan ter sig kan man tro att det är hatet i klasshatet som är problemet. Att hatet skulle vara osnyggt och vulgärt. Det är förstås inte så. Nej, hatet är sekundärt. Det är klasskänslan som sticker i Jens Liljestrands ögon. Vad han med flera vill göra är att kringskära en grupp människors känsla som bottnar i gemensamma erfarenheter, av det enkla skälet att den gruppen förlorat makt och privilegier till den grupp som Jens Liljestrand tillhör (i det här fallet borgerligheten – men det kunde lika gärna vara män eller etniska svenskar mitt i livet). Och den makten vill han gärna behålla.
Men det här är självklarheter. Jens Liljestrand sällar sig, måhända ofrivilligt eftersom det inte är särskilt smickrande, till den skara som vill rädda omvärldens sköra ögon och öron mot vulgariteter och allsköns dekadens, bland annat genom att sätta varningsetiketter på hiphopskivor.
Låt oss dock inte ställa oss upp och oreflekterat göra vågen för klasshatet.
För det händer – om än inte på landets kultursidor – att klasshatet förhärligas, att det ses som ett högoktanigt bränsle i den politiska kampen för rättvisa. Vilket är lätt att begripa. Skitjobb, skitavtal, skitliv och skitdrömmar har en hatgödande egenskap. I synnerhet när andra grupper i samhället får det bättre och bättre ställt.
Men då glömmer man bort hatets andra dimension, den dimension som Johan Jönsons författarskap med våldsam – ja i synnerhet våldsam – träffsäkerhet ringar in: Hatet är en känsla som inte enbart riktar sig mot ett utanförliggande mål. Hatet bottnar i en känsla av underordning, av att inte duga. Att elda under klasshatet är därmed också att elda under det virus som äter upp en människa inifrån.
Klasshatet är begripligt, men självhatet är dess förutsättning.
Tillbaka till Dramaten och Johan Jönson. Den tycks inte vara en konstpaus, den där påtagliga sekunden innan Johan säger ”herpesbubblande kuk”. Snarare tycks han tveka. Det är som att han skäms. Skäms för att säga de kraftladdade orden han skrivit i ensamhet i sin skrivarlya. Skäms för att ge uttryck för det hat som han samtidigt byggt sin litterära karriär på. (Eller så har jag fel och det är en kongenial konstpaus.)
Jag skulle ha tvekat om jag stod där i Johan Jönsons ställe. Bra mycket längre än en sekund. För att hans poesi så naket uttrycker det som annars tänks i tysthet. Det han, jag och kanske du inte vågar erkänna. Inte minst för att hat är osnyggt och att hämndmotiv och smittade kön låter mer än lovligt tonårsfånigt. Inte minst för att i den sekunden du gör ditt klasshat synligt medger du också ditt såriga mindervärdeskomplex.
Men framför allt för att han, kanske jag och kanske du visar upp oss som människor som hatar oss själva. Det skapar måhända bra konst. Men inte är det kul eller rättvist.
