Opritjniker kallar varandra broder, är ortodoxt kristna och gud vare lovad utbrister de ofta. De är säkerhetspoliser med en vakthund som symbol. Det kristna fosterlandet är Ryssland 2027, styrt av Härskaren, en man med lika total makt som tidigare tyranner.
En patrull ledd av opritjnik Komjaga rycker ut och hänger en folkets fiende, skickar hans barn till barnhem och våldtar i rangordning hans hustru tills hon förlorar medvetandet och bärs ut. De låter henne leva. Som avslutning tänder de eld på huset.
Författare behöver fantasi vilket ryssen Vladimir Sorokin inte har för lite av, möjligen tvärtom. Hans senaste till svenska översatta roman: I det heliga Rysslands tjänst, är en otäck skildring av opritjnikernas våldsamma och homofila brödraskap (Norstedts 2008, översättning Ben Hellman).

Hans första roman i svensk språkdräkt av samme översättare heter: Blått fett (Norstedts 2001). I den lyder Ryssland under kineser med undantag för ett stycke Sibirien där vetenskapsmän har klonat kopior av klassiska ryska författare. De alstrar ett exklusivt blått fett när de skriver. Fettet är en enastående energikälla, ett slags perpetuum mobile.
Här och var i berättelsen finns kinesiska uttryck som dan huang, äggula, ett öknamn på ryska medlöpare. En dumbom kallas chun ren. För goddag används det väluppfostrade nin hao i stället för vardagens ni hao. Adeln har förresten återuppstått i detta Kina-Ryssland med lakejer och allt.
De klonade författarkopiorna är småväxta och fula. Sorokins satiriska ådra får utlopp när han återger deras texter. Dostojevskij är pratig som vanligt. Achmatova skriver långdikt: …kulakerna sket på sig av rädsla …folket hängde kulakerna i porten… Platonovs revolutionshjältar skjuter varandra. Tjechovs pjäs handlar förstås om godsägare och Tolstojs text också. Pasternaks dikt heter Fittan.

Vetenskapsmännen i Sibirien lever i framtiden men har uppfunnit en ”tidstratt” som leder bakåt så att de kan ändra det förflutnas historia: Sovjetunionen och Nazi-Tyskland härskar gemensamt över Europa. USA är fienden.
Stalin och Hitler umgås älskvärt och deras underhuggare skymtar här och var: Molotov, von Ribbentrop, Mikojan, Göring lång och smal, Beria, Bormann med flera. Samt härskarfruarna Eva Braun och Nadezjda Allilujeva.
Is heter en tredje roman av Sorokin, översatt av Ben Hellman, (Norstedts 2006). Det är en märklig stuvning av grymt våld och ädla egenskaper hos en utvald skara. De utkorade bildar en ljusets syskonflock som febrilt letar efter fåtalet utvalda, samtliga blonda och blåögda. Den som visar sig vara en vanlig dödlig slås ihjäl.
Berättelsen flödar av kokain och sprit, sperma, prostituerade, tortyr, skjutvapen, ryskengelsk jargong och korthuggen prosa: ”De öppnade bagageluckan. Där låg Nikolajeva: 22-årig blondin, snygg, blå ögon, kort rävskinnspäls, höga ridstövlar av svart mocka, munnen tilltäppt med vit tejp, handbojor.”
När den utkorade skaran slutligen är fulltalig samlas de på en ödslig ö för att utan synbart syfte förvandlas till ljusstrålar. För att uppgå i kosmos? Avsikten är möjligen att mystifiera. Idén kanske bara är dåligt tänkt.

Sorokin, född 1955, har jämförts med Bulgakov som på 1920-talet blev berömd för sin skildring av inbördeskriget i romanen: *Det vita gardet*. Han dramatiserade berättelsen, och pjäsen om bröderna Turpin blev en verklig långkörare. Stalin såg den genom åren 15 gånger, antagligen för att de vita som besegrats skildras som värdiga motståndare.
Ingen av Sorokins ovan nämnda böcker är jämförbar med Bulgakovs slipade text om Lucifer/Stalin i Mästaren och Margarita. Sorokin är grovhuggen jämfört med Bulgakov. Men hans skrämmande visioner om vart Ryssland kan vara på väg är värda att läsas och begrundas.
Opritjnikerna är utrustade med supermodern kommunikationsteknik och får blixtsnabbt fram alla lagrade uppgifter på sina behändiga skärmar om varje människa de möter. Ingen kan dölja något som helst för statens nitiska vakthundar.