SCB:s majmätning är socialdemokraternas största lyft någonsin mellan två mätningar, nästan tio procentenheter. Det är dessutom den näst största ökningen något parti gjort sedan SCB började mäta, endast slaget av Westerberg-effekten (som egentligen handlade om annat än Westerberg) mellan maj och november 1985.
Den relativt stora mängd socialdemokrater som var osäkra på om de skulle rösta överhuvudtaget i novembermätningen är också tillbaka. Man gör en återhämtning bland LO-medlemmar och bland sysselsatta. Det mesta ser ljust ut. Men det vore å andra sidan konstigt om oppositionen inte gick starkt under ett år då flera prognosmakare har gissat på nolltillväxt, löneavtalen har blivit därefter och regeringen har valt en kontroversiell procyklisk finanspolitik. Dessutom förlorar en regering, historiskt, i snitt tre procentenheter bara på att vara regering. Så det finns en kostym att fylla för S.

Socialdemokraterna tar i SCB-mätningen väljare både från Vänsterpartiet och Moderaterna. Det borde vara unikt, och det visar att väljarna fortfarande ser Stefan Löfven lite som de vill se honom. Både höger- och vänsterväljare laddar in förhoppningar i socialdemokraternas nya ledning. På sikt kommer någon av dem att få fel. Den nya socialdemokratiska linje som en del tycker sig börja se (och vill förklara ökningen med), är nog än så länge otydlig för väljarna. Det lär komma ”spruckna förväntningar-förluster” för Socialdemokraterna framöver, som gynnar antingen Vänsterpartier eller regeringen. Det behöver samtidigt inte vara dåligt för Socialdemokraterna totalt sett kan de vinna på att öka i tydlighet.
Vänsterpartiet överträffar valresultatet, och det är bra nog. Går de in i valrörelsen på samma nivå i maj 2014 så är det en utmärkt position för att bryta valförlusttrenden. Noterbart är att andelen socialdemokrater som har Vänsterpartiet som näst bästa parti (21,4 procent) är den högsta sedan 2004. En liten Sjöstedt-effekt i det fördolda, kanske. Siffran säger förstås inget om hur nära man är att bli vänsterpartist, men det visar ändå, grovt, på potentiella röstvinster.

Partiets starkaste fackliga stöd kommer i den här undersökningen – liksom då och då historiskt – från Saco-medlemmarna (9,1 procent, jämfört med 7,4 bland LO-medlemmar och 5,5 bland TCO-medlemmar). Särskilt bland offentliganställda, högutbildade kvinnor verkar Vänsterpartiet ha ökat. Det understryker hur viktigt det är att partiet tar vara på sin breda bas och inte överger löntagarperspektivet till förmån för ett snävare LO-perspektiv. Sådana tongångar hörs – och har nästan alltid hörts. Partiet har ofta önskat sig en ny typ av medlems- och väljarbas (ibland motiverat med att man söker större bredd, ibland som ren arbetarromantik) istället för att värdesätta och bygga vidare på stödet i tjänstemannagrupperna. Det är ren vaskning av potentiella röstvinster. Medelklassen avprofessionaliseras och proletariseras och vinner på att välja solidaritet. Tjänstemannafacken uppmärksammar dagligen ökade problem med stress, maktlöshet, osäkrare anställningar och förlorad kontroll. Men det saknas en politisk kraft som tar problemen på allvar. Borgarna vill inte, och Socialdemokraterna vill lösa pseudoproblem som de har inbillat sig att medelklassen lider av. Vänsterpartiet har ett klart utrymme för flirt med TCO och Saco, om man bara vill.