– Det var väl givet att bandet skulle heta The Gravedigger And The Teacher när jag fick sommarjobb på kyrkogården säger Sofia Nilsson med ett självklart men lättsamt garv.
– Mattias som också sjunger och spelar mandolin, munspel och slagverk lärde jag känna genom punken, när han utbildade sig till lärare. ”Svårare” än så är inte förklaringen till bandets namn som först fick mig att tänka på Dylan-sången The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest från 1967. Sofia är född många decennier senare. Hon växte upp i Västerbotten utanför järnvägsknuten Vännäs. I byn Klintsjön där det bodde 20–30 människor.
– Varken farsan eller morsan spelade några instrument men det fanns en fiol hemma. Mammas farfar hade byggt den minns Sofia som började spela på fiolen när hon var sex år. Så snart hon fyllt sju började hon på kommunala musikskolan.

På högstadiet slutade hon med fiolspelet för en kortare tids gitarrlektioner, som kändes oinspirerande då hon fick ”börja om” och spela Gubben Noak. Det var inte heller tufft nog för en trettonåring som dömde ut fiolen som ett töntigt instrument. Trots att Sofia själv tyckte att hon var bra på fiolen.
På högstadiet vaknade Sofia politiskt, blev vegeterian, hennafärgade håret, virade in sig i palestinasjal, lyssnade på brittisk pop som Oasis och politisk musik som Röda bönor och Gunder Hägg/Blå tåget. Sökandet efter identitet men också konkret debatt om skönhetsideal, mäns våld mot kvinnor ledde till vänsterpolitik, socialism och feminism berättar Sofia när hon mellanlandar i ”Ståkkhålm”.
Hemma var de inte politiskt organiserade vad Sofia vet, men föräldrarna kallar hon vänstersossar. Hon har fått sig berättat att gammelmormor och gammelmorfar var organiserade kommunister, men hon hann aldrig träffa dem. De dog innan hon kom till världen. Att The Gravedigger And The Teacher spelade på SAC – Syndikalisternas 100 års jubileum känns ändå givet. Bandet är idag känt för att spela amerikansk folkmusik där stilar som country, bluegrass, cajun, old time, blues, jugband och jävligt arga fackföreningssånger samsas i en ohelig allians. ”Inga konstigheter, bara ös”. Deras publik älskar när de kör mellansnack som: ”Vi har åkt från Ume… Kristian här har åkt från Karesuando. Han är gruvarbetare där så han är liksom rejäl. I och med att vi är från Ume skulle vi bli glada om vi fick se lite styrdans till den här” (läses med tung västerbottnisk dialekt).

Sofias ”karriär” tar ett ordentligt skutt när hon 17 år fyllda flyttar till olika kollektiv i Umeå. Där hittar hon till punkspelningarna i en källare nedanför Charlies kiosk på Teg. I två år spelar hon ”kängpunkhardcore” på gitarr i ett band, men det går rätt dåligt så hon får till slut välja: – Bli bättre eller hoppa av! Sofia bestämmer sig för det senare. Hon hamnar i bandet Hadar Kasch, bandet som tagit sitt namn av en trägubbe i en film. Där sjunger Sofia stämmor, spelar melodika och slagverk. Två år senare är bandet är upplöst.
Men genom punkarenan träffar Sofia norrbottningen och gitarristen Mattias, hon tar åter upp fiolen och eget sjungande. De spelar mest ”JP Nyström” och ”Norrlåtar” norrbottnisk renodlad folkmusik. Båda gillar vit amerikansk folkmusik, de plockar upp kristen country av Hank Williams. Men också protestlåtar av Woody Guthrie och Leadbelly.
– Ärliga sånger om brustna hjärtan, vardagligt, konkret, traditionellt historieberättande, alltid tidslöst säger Sofia med de sotsvarta punkkängorna stadigt på det kalla stengolvet i Cityterminalen. Texterna gäller än idag, även i Sverige, vare sig de handlar om kolgruvor eller den amerikanska södern. 75 år senare är det fortfarande aktuellt att spela fackföreningslåtar, budskapet är detsamma: – Ta inte vilka arbetsvillkor som helst, ta inte vilken lön som helst, facket måste göra mer. Därför var det självklart givet att sjunga och spela på torget i Umeå när sjuksköterskestudenterna höll sin manifestation för högre ingångslöner.
 
Sofia har tvättat stjärtar inom hemtjänsten, jobbat med funktionshindrade, serverat på kafé och säsongsarbetat som kyrkogårdsarbetare. Men hennes ögon öppnas för sjuksköterskeyrket och dess bredd då hon träffar på barnmorskan på ungdomsmottagningen i Umeå. – Hon var grym, som klippt och skuren för sitt jobb. Hon var inspirerande, skriv det! pekar Sofia som genast bestämmer sig. Nu går hon andra terminen på sjuksköterskeutbildningen med siktet inställt på att bli barnmorska. Givetvis var det givet att vara med och starta föreningen Socialistiska sköterskor, där vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kan kämpa för rätten till lika vård, löneutjämning inom vården och mot den traditionella vårdhierarkin.
– Socialism är att dela på resurserna – ett jämlikt samhälle. Vi verkar för papperslösas rätt till vård, det räcker inte med att papperslösa bara har tillgång till viss vård idag. Nedskärningarna av antalet vårdcentraler med allt sämre kvalité får inte fortsätta, säger Sofia som långt senare får höra talas om den för henne först okända gamla föreningen Socialistiska läkare. Hon är inte tilltalad av partipolitik, men visst… partier och fack kan vara ett sätt att göra något.
Sofia och The Gravedigger And The Teacher tänker mest på skivan de spelade in i februari men som de ännu inte släppt.
– Vi tyckte inte att den blev så bra, vi ska göra om vissa inspelningar. Sen kommer den givetvis ut som vinylsingel, en gång benämnt grammofonskiva.
– Det är kul med vinyl, det blir roligare omslag och bättre ljud. CD-skivan är tråkig, för litet häfte, inga bilder. En vinyl måste du lyssna på i lugn och ro, lyssna på alltihop, det går inte lika lätt att hoppa fram och tillbaka mellan spåren. Därför är det givet att The Gravedigger And The Teachers första skiva blir en vinyl.

Nils Lundgren