Historien har inte tagit slut, marxismen har blivit aktuell igen och gamla marxister lockar storpublik när de kommer till Sverige för att tala om sina böcker.
– Det är märkligt, nu ligger jag på bestsellerlistorna. Till och med bankirer och verkställande direktörer läser mina böcker. De måste vara mycket desperata.
Under många år har marxister närmast förhånats som föråldrade och suspekta. Terry Eagleton är en marxist som inte tog ner flaggan när det blåste motvind. När han kommer till Stockholm och Södra Teatern uppträder han nästan som en ståuppkomiker med sin eleganta subtila brittiska vitsighet. Mellan sina punchlines levererar han iakttagelse på iakttagelse.
– Kapitalister tänker inte på sig själva som kapitalister, de har ingen självförståelse. Men det har de tvingnats till nu. Det är ett tecken på att något mycket intressant hänt, att systemet verkligen är i kris.

Marknadskrafternas arroganta självförtroende när de nästan sett sig som gudomligheter som svävar ovanför verkligheten har punkterats. Terry Eagletons senaste bok Varför Marx hade rätt (Tankekrafts förlag) har nu påpassligt ges ut på svenska. Den är späckad av härliga bitska kommentarer kring denna verklighet.
”Vi kommer att veta att socialismen har etablerats när vi kan se tillbaka och inte alls förstå hur ett litet antal kommersiella huliganer gavs fria tyglar att förvrida allmänhetens sinnen med politiska åsikter på neanderthalnivå som var gynnsamma för deras egna banksaldon men inte mycket annat.”
Han kan verka som en riktig skinntorr brittisk intellektuell när unga svenska vänsterakademiker super in hans ord på Södra Teatern. Men han är inte svår, ofta bara drastisk och rolig. Ta denna passage från boken.
”Den vansinniga föreställningen att ett globalt system, kallat den fria marknaden, ska kunna införas i de mest skiftande kulturer och ekonomier och lösa alla deras problem. De som torgför denna totalitära fantasi är inte ärriga typer som gömmer sig, lömskt viskande, i underjordiska bunkrar som skurkar i en James Bond-film. I stället kan man se dem dinera på exklusiva restauranger i Washington och flanera på lantegendomar i Sussex.”
Men varför blev marxismen så tillbakaträngd från slutet av förra seklet och framåt? Det beror enligt honom inte bara på att marxismen så djupt misskrediterats av några länder som sade sig bygga på marxismen. Det verkade inte finnas alternativ. Postmodernisterna började hävda att de stora berättelsernas tid var slut. Drömmar om grundläggande sociala förändringar fördömdes eftersom de kunde leda till totalitarism. Alla började tänka litet och mikropolitik bröt ut på en global skala.

Men just då började istället historien agera stort igen på global skala som Eagleton beskriver det. Han menar att de som tillhörde vänstern inte övergav marxismen på grund av att dess analys inte stämde,
Det var inte det som fick dem att dumpa marxismen tillsammans med polisongerna och pannbanden, utan en växande övertygelse om att den regim de ställdes inför helt enkelt var för svår att knäcka. Att under dessa omständigheter hävda att marxismen var ett avslutat kapitel var ungefär som att påstå att det hade blivit omodernt med brandsläckning för att mordbrännarna höll på att bli mer listiga och påhittiga än någonsin.”
Det är en mycket märklig situation vi befinner oss i jämfört med 1980-talet. Då frågade sig vänstern, var är rörelsen? Nu finns rörelsen, men var finns de intellektuella?
– Intellektuella verkar nu snarast vara en slags mediefigur för TV-sofforna.
Det är enligt Eagleton dags att återupprätta Marx, som blivit så grundligt missförstådd, det är det som den nya boken handlar om. Det är svårt att tänka sig någon som blivit utsatt för så mycket okunskap, karikatyrer och fördomar, men det fanns tydliga politiska skäl till att det blivit så.

Eagleton börjar med Stalin och påpekar att Marx själv hårt kritiserade rigida dogmsystem, militära skräckvälden och despotiska stater.
– Den som vill ha en övertygande beskrivning av varför stalinismen uppstod måste gå till Marx. Vi måste veta under vilka materiella förutsättningar den uppstår, hur den funderar och hur den kan gå under. Denna kunskap har framför allt kommit från vissa marxistiska huvudströmningar.
Deras kritik av de så kallade kommunistiska samhällena har varit mycket mer djupgående, de har inte nöjt sig med den ganska ytliga kritik som bara talar om mänskliga rättigheter utan försöker förstå varför totalitarismen uppstår. Enligt Eagleton var Stalins tvångsmetoder en naturlig följd av att det inte fanns materiella förutsättningar för att bygga socialism i ett enda ganska outvecklat land. En klassisk historiematerialistisk analys alltså, ren marxism.

I boken kan han inte undvika att diskutera materialismen, den brukar ju vara ett älsklingsmål för frikyrkopastorer och andra med något vilt i blicken. Marxister är krassa materialister som inte har känsla för mänskliga och andliga värden brukar de hävda. Det är en lättköpt kritik som till stor del beror på att ordet materialist har helt skilda betydelser.  Eagleton är klar på denna punkt.
”Materialisterna är inte de som förnekar det andliga, utan de som påminner oss om att andligt självförverkligande kräver vissa materiella förutsättningar.”
Eagleton blir utförlig när han närmar sig dessa aspekter. Kanske beroende på hans bakgrund i en katolsk arbetarmiljö, som pojke tjänade han i ett lokalt karmeliterkloster och som ung deltog han i den vänsterradikala katolska gruppen Slant. Numera verkar hans hållning till religion vara mer ambivalent, vilket inte hindrade honom från att gå till ett rasande angrepp på Richard Dawkins anti-religiösa stridsskrift Illusionen om gud (Leopard förlag, 2007.
Han menar att det fortfarande finns mycket intressant att diskutera kring teologi och tar som ett exempel islams utmaning av västerlandet. Han menar att Väst alltmer förlorar sin sammanhängande etiska grund, när kapitalismen alltmer dominerar folks medvetande och marknaden tar över.
– Väst har nu en fiende som talar om en grundläggande etik, därför kan teologin vara intressant.
Terry Eagleton anses vara en av Storbritanniens viktigaste litteraturkritiker. Bakom sig har han en väldig produktion av skrifter inom litteraturvetenskap och om företeelser som kultur, etik och ideologi. När han får frågan i Stockholm varför han skrev den senaste boken svarar han.
– Jag vet faktiskt inte, jag brukar förstå det först efter några år. Jag kan helt enkelt inte sluta skriva. Jag har försökt att ta på mig boxhandskar men det hjälpte inte, svarar han med en typisk knorr.

Eagleton använder ofta litterära referenser även i sina politiska texter. Shakespeare och Kung Lear togs fram när han diskuterade kommunismens idé i antologin med samma namn. Den boken var ett försök att rycka bort begreppet kommunism från de totalitära tragedier som lade beslag på det under 1900-talet. Kommunismen är något man kan nå först sedan de materiella begränsningarna för människan besegrats
”Då kan man börja tala om mer intressanta förändringsfaktorer, som till exempel ängelns figur i Rilkes poesi, eller huruvida prins Charles öron skulle kunna förmå honom att lyfta från marken en tillräckligt blåsig dag, skriver han i en med för honom typisk blandning av högt och lågt.”
Terry Eagleton är halsbrytande, subtilt eller brittiskt rolig, humorn innehåller allt, den är dygd, den är solidaritet. Han använder den för att framställa Marx som något annat än en tråkig världsfrånvänd teoretiker, utan snarare en romantiker, som strävade efter
det goda livet för alla människor, där andlig odling och gemensam handling var viktigt.
– Endast genom andra kan vi slutligen komma till vår rätt. Detta innebär att individens frihet förstärks, inte förminskas. Det är svårt att tänka sig en bättre etik. På individnivå kallas det för kärlek.

Stringent intellektuell analys är fortfarande i högsta grad nödvändig, men humor är också viktig, den uttrycker dygd och solidaritet
”Marxisterna avvisar illusionen om att samhällsklasserna skulle ha utplånats från jordens yta bara för att företagsledarna nuförtiden ofta har gymnastikskor, lyssnar på Rage Against the Machine och gullar med sina anställda. Men marxismen handlar inte om attityder. Enligt marxismen är klass inte en fråga om vad man känner utan vad man gör.”