På pressträffen i april då Reinfeldt presenterade Kent Persson som Moderaternas nya partisekreterare förklarade statsministern att utnämningen innebar ”en tempoökning, att vi på allvar tar ett nytt politiskt läge” inför valet 2014. Jag läste om presskonferensen i de största tidningarna, och det framgick inte exakt vad som skulle öka i hastighet eller hur Persson skulle få detta något att gå fortare, men det kanske hängde samman med att Person skulle arbeta för förnyelse. Kanske handlade det också om att partisekreteraren använder sig av sociala medier. Att hans blogg är lika tom som en copytext för tvättmedel verkar göra detsamma, för bloggen är budskapet inte innehållet.
Jag tänker på Kent Perssons presskonferens när jag läser TV4:s politiske kommentator Anders Pihlblads bok om de nya moderaterna Ett partis uppgång och fall. Det är en skildring av en av de största politiska omvälvningarna i modern tid. Moderaterna byter retorik, byter utåt sett fot i flera profilfrågor, klår Socialdemokraterna på deras egen planhalva, vinner stora delar av LO-kollektivet och kommer till makten.
Men vad fan var det som hände? Nästan en tredjedel in i boken går exempelvis Anders Borg och Jan Otto Littorin in till Fredrik Reinfeldt och konfererar om något, sedan säger Reinfeldt ”Vi kör, nu har vi idéerna”. Men utan att läsarna egentligen informerats om vilka idéer eller värderingar som stod mot varandra när de nya slog de gamla moderaterna. I Pihlblads berättelse anser vissa att det behövs förändring, andra vill det inte medan några accepterar eller kommer till insikt. Moderater och borgerliga politiker träffas och kommer överens, i Pihlblads version är alla lika trevliga, de drivs av olika strategiska överväganden inte av värderingar eller ideologisk övertygelse.
När Pihlblad någon gång blandar in politik i berättelsen så är det, likt en medeltida kungakrönika, nästan alltid maktens egna ord vi får läsa. Skillnaden mellan gamla och nya moderater är exempelvis att de nya ”sätter den enskilda människan i fokus”.
Med utgångspunkt från Almedalsveckan visar statsvetaren Maria Wendt i Politik som spektakel hur politiken medialiserats, hur medierna skapar och iscensätter vår verklighet, det betyder bland annat banalisering, intimisering och avpolitisering. Men därigenom tror jag också att de politiska reportrarna har avprofessionaliserat sin egen bransch. Journalistkåren är inte så mycket maktmegafon som stabil plattform för politikers världsbild och jag tror inte problemet är medieträning utan att journalister och politiker inte bara delar samma krogbord utan samma politiska landskap. Kommentatorerna ska efterfråga förnyelse, politikerna ska utlova förnyelse, men ingen ska behöva definiera vad det betyder eller vilka krafter som egentligen kräver detta. De har ritualiserat sin samverkan, den gemensamma tanke- och språkvärlden är ett klanmärke som berättar att vi som är i politikerbranschen vi säger förnyelse och vi säger bidragstagare och vi säger utanförskap.
Jag tar för givet att Pihlblad också är borgerlig om han ens reflekterar över ideologi och värderingar men jag tror han som många av hans kollegor är fången i den trånga terräng politikerskrået varje dag reproducerar tillsammans. När sedan politiken måste förpackas lättfattligt, personfixerat och utan djupare orsakssamband för att locka oss som mediekonsumenter då tappar inte bara vi utan också kommentatorerna förståelse för politiska processer. Pihlblad citerar exempelvis en kommentatorskollega på TV4 som säger att med regeringens politik får de ”arbetslösa betydligt hårdare villkor”. Pihlblad benämner hennes kommentar ”analys”. Det beror bland annat på att kommentatorerna tycks ha reducerat ordet analys till att betyda återge eller redogörelse istället för undersöka och granska.
Jag antar att moderaterna menar att Kent Perssons olika sätt att kommunicera, twitter och blogg, är själva tempohöjningen och att ordet i sig kommunicerar att nu är det stora grejor på gång, liksom ordet förnyelse är en etikett som betyder att det är precis rätt saker som
händer. Om Moderaterna vinner 2014 så kan kommentatorerna mycket väl beskriva det som effekten av Kent Perssons tempohöjning och förnyelsearbete medan vi i än en gång kommer att undra vad fan som hände?
