Debatten kring Assange är bitvis väldigt uppskruvad och polariserad. I stället bör man försöka hålla minst två tankar i huvudet samtidigt.
I förra veckan kom beskedet om att Wikileaksgrundaren beviljas asyl i Ecuador. I praktiken verkar Julian Assange ändå vara fast på den ecuadorianska ambassaden i London. Det finns några knäckfrågor som har diskuterats i kölvattnet av Assange. En är varför Sverige inte har velat gå med på att höra Assange i England, något som Wikileaks har argumenterat för. Tvärtemot vad som ibland har framförts i medier hade det varit möjligt att låta höra Assange i London, åtminstone i ett tidigare skede. Å andra sidan är kanske inte motviljan från svensk sida till ett förhör i London konstigare än att man vill undvika en praxis med ”gräddfiler” för bråkiga utländska misstänkta brottslingar, enligt vad folkrättsexpert Ove Bring säger till Svenska Dagbladet.
En annan fråga är om Julian Assange löper risk att utlämnas vidare till USA. För det behövs i första hand en begäran från USA om utlämnande. Sverige har förbundit sig att inte utlämna personer som riskerar dödsstraff, omänsklig behandling eller dem som anses ha begått politiska brott. I sista hand kan regeringen stoppa en utlämning (men den kan inte begära en utlämning om svensk domstol avslagit det). Intressant är hur snabbt opinionen har svängt i fråga om risken för utlämnande. 2010 hade Aftonbladet rubriken ”USA kommer göra allt för att få Assange utlämnad”. I dag verkar råda konsensus bland de flesta experter och ledarskribenter att Assange inte löper någon risk att bli utlämnad. Frågan är vad som hänt där emellan.
Möjligen har Julian Assanges egen person legat honom i fatet. Står man anklagad för ett allvarligt brott och avfärdar det genom att kalla Sverige för ett feminismens Saudiarabien, förminskar man sina möjligheter att bli tagen på allvar. Milt sagt.
Vänsterstorheter som bagatelliserat övergrepp till en dålig dejt (Naomi Wolff) eller förklarat att samtycke till sex automatiskt gäller för hela den aktuella natten, med eller utan kondom (Tariq Ali) har också snarast bidragit till smearing av målsägandena och till att det blivit svårare att framföra nyanserade farhågor kring Assangefallet. Nu senast var det journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren som i DN Debatt anklagade ”statsfeminismen” för Julian Assanges öde. Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Samtidigt skiljer sig Julian Assange från vanliga foliehattar. I slutet av 2010 spärrade betaltjänsten Paypal möjligheten att ge donationer till Wikileaks, med hänvisning till att organisationen uppmanade till illegal aktivitet. På samma sätt har större kreditkortsföretag, som Visa infört blockader mot Wikileaks. Samtidigt sitter Bradley Manning fortfarande fänglsad anklagad för att ha läckt information om USA:s krigsbrott till Wikileaks. Nyligen publicerade australiensiska the Herald uppgifter som tyder på att USA förbereder en brottsutredning mot Wikileaks. Exakt hur vederhäftiga deras källor är, är svårt att bedöma. Men att mot den bakgrunden tro att USA är helt ointresserad av Julian Assange är nog feltänkt.
Rättssäkerhet är inget som bara omfattar trevliga och rationella personer. Det går att tycka att rättvisan bör ha sin gång kring sexbrottsanklagelserna i Sverige och samtidigt åtminstone föra en seriös diskussion om vad som händer den dagen det trillar ner en förfrågan om utlämning av Assange från USA – om det nu gör det. Att avvisa Julian Assanges nidbild av svenskt rättsväsende behöver inte nödvändigtvis innebära att man inte kan tänka sig att Sverige någonsin skulle kunna göra en tveksam utlämning till en annan stat. Om inte annat skulle en sådan diskussion kanske ta udden av de värsta konspirationsteorierna.