”Tyskland har ordning på ekonomin. Om alla hade skött sig lika bra som Tyskland så hade det inte varit någon euro-kris. Det är Tyskland som räddar de sydeuropeiska krisekonomierna.” Så lyder mantrat som rabblas av de nyliberala euro-anhängarna.
Men nyliberala mantran har alltid fel. Sanningen är att Tyskland har profiterat på euron.
Landets exportindustri är stark därför att eurosystemet varit särskilt gynnsamt för just Tyskland. Exportindustrins offensiv kunde byggas upp i skydd av den billiga euron. Den kraftiga exportexpansionen sker på andra länders bekostnad. Euron är en jackpot för Tyskland. Men en katastrof för Sydeuropa.
Den nyliberala politiken och gemensamma valutan innebär jätteprofiter för det tyska storkapitalet.
De tyska bankernas kassakistor blev överfulla. Pengar som dessa banker före krisen lånade ut helt vilt till länder som Grekland, Irland och Spanien. Bankerna där lånade lika galet vidare till hysteriskt byggande och konsumtion. Allvarliga ekonomiska problem växte. Dolda bakom en alltför låg ränta. Fastställd för hela euro-zonen av den europeiska centralbanken ECB.

De enskilda länderna hade ingen makt över räntan. Om de haft det, så hade det i flera fall varit en klok politik att höja den egna räntan för att kyla ner ekonomin. Irlands LO:s chefsekonom Paul Sweeney sa i en intervju, som jag gjorde med honom för två år sedan, att räntan hade varit fyra procent högre om Irland hade haft en egen valuta.
Det gigantiska euro-projektet bygger på en europeisk elits stormaktsdröm. Men med en valuta och en ränta för ett område med så olikartade ekonomier var projektet dömt att misslyckas. Resultat ser vi nu: En sann mardröm.
Om inte euron funnits så hade den tyska D-markens värde skjutit i höjden. En ökning av D-markens värde som, enligt den danske ekonomen Henrik Herlöv Lund, handlat om 20-30 procent. D-marken hade blivit nästan lika stark som dagens Schweizer Franc. Då hade den tyska exportboomen stannat av.
Å andra sidan hade länder som Grekland, Irland och Spanien, utan euron sett de egna valutorna sjunka i värde. Deras exportindustri hade kunnat skjuta fart igen. Nu är de däremot fastlåsta i nedgång och kris. Detta på grund den gemensamma valutan och den nyliberala politik som fokuserar på nedskärningar.

Utan euron hade det självklart inte varit frid och fröjd. Kapitalismen har återkommande kriser inbyggda i sin själva funktion. Men den gemensamma valutan fråntog de enskilda länderna möjligheter att hantera, och finna vägar ur, krisen.
Två kloka tyskar skrev 1848 ett berömt manifest. Där står det: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”. Det stämmer sannerligen i dagens Tyskland. Euron är nämligen inte en jackpot för alla tyskar.
Nästan en fjärdedel (23 procent) av de tyska löntagarna var lågavlönade under 2010. Andelen lågavlönade har ökat med 2,3 miljoner sedan 1995 och den största ökningen har skett i västra Tyskland. Närmare åtta miljoner löntagare lever på mindre än 9,15 euro (75 kronor) per timma brutto. Det finns 800 000 heltidsanställda som tjänar mindre än sex euro (49 kronor) per timma. Det är en månadslön på cirka 8 500 kronor.
Så det är lika vansinnigt fel att skylla eurokrisen på ”lata greker”, som det är att påstå att euron gjort alla tyskar rika. Den avgörande motsättningen går inte mellan länder. Den går mellan klasser. Och klassmotsättningar går inom och över alla landgränser.
Den insikten krävs för att finna en väg ut ur krisen och bekämpa dess grundläggande orsaker.