Facebook, Twitter och nyhetssajterna – hela nätet svämmar över av färgglada rånarluvor. Alla, så väl Madonna som McCartney, kommunister som folkpartister, vill vara med i den festliga protestparaden. ”We´re all Pussy Riot”. Att stödja aktionsgruppen är 2012 ungefär lika kontroversiellt som det 1988 var att ta avstånd från jaktformen klubba säl. Skillnaden mot då är väl att vår monark denna gång inte stämt in i kören. Feminism är inte hans grej tror jag.
Men det är något som skaver med det här kramkalaset. Punkare och radikala feminister brukar vanligtvis inte bli borgerlighetens hjältar.
Andres Lokko jämförde i Svenska Dagbladet i förra veckan fjolårets kravaller i London och dess rättsliga efterspel med händelserna kring Pussy Riot. Samma missnöje med regeringarna och samma hårda repression där två britter fick fyra års fängelse för att ha startat en Facebook-grupp som, enligt rätten, idkade uppvigling. Med dessa jämförelser började det synas sprickor i enhetsfronten då flera borgerliga opinionsbildare rasade mot Lokko. Hur har han mage att likställa Camerons fina västliga demokrati med KGB-mannen Putins bananrepublik? Och pöbelkravaller kan ju inte jämföras med symboliska aktioner för yttrandefrihet!

Så handlar Pussy Riots politik bara om yttrandefrihet? Finska Hufvudstadsbladets Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén menar att journalisterna i väst har missförstått Pussy Riot-fallet. I en krönika som spritts ivrigt på nätet hävdar hon att det inte är kritiken mot Putin utan mot patriarken och kyrkan som är politiskt farlig i Ryssland. Kritik mot Putin är mainstream menar hon och beskriver medlemmarna snarare som akademiska feminister än samhällsomstörtande revolutionärer.
Laurén har säkert rätt vad gäller den politiska sprängkraften men hennes bild verkar ändå ha sina brister. Det är knappast utan tanke som en av medlemmarna, Nadezjda Tolokonnikova, under rättegångsdagarna bar en t-shirt med knuten näve och det klassiska vänsterslagordet från spanska inbördeskriget – No Pasaran! Pussy Riot vill nämligen inte heller bara ge uttryck för en inhemsk feministisk kamp.
I St Petersburg Times i vintras sa gruppen att några av dem är anarkister, andra har mer vänsterliberala positioner, och att de förenas av feminism, i opposition mot Putins regim och hans vertikala makt, men också generellt av antiauktoritära vänsteridéer. ”Vi vill ha självorganisering och horisontell politisk aktivitet.”

Det är inte bara den tydliga frihetligt vänsterpolitiska hållningen som gör att många av de högersympatisörer som nu stämmer in i ”Vi är alla Pussy Riot” nog kan komma att känna sig obekväma om rörelsen lyckas ta vara på sin stund i det globala massmediala strålkastarljuset. Flera av medlemmarna var tidigare också med i konstnärs- och aktivistgruppen Voina, ryska för krig, vilka utfört betydligt mer spektakulära aktioner än att dansa i en kyrka. De har bland annat ritat en jättepenis på en klaffbro, som vid broöppningen restes mot den ryska säkerhetstjänstens högkvarter, eldat upp en polisbil samt haft sexorgie på ett museum.
Med andra ord: Inte direkt den sortens protester som borgerligheten brukar applådera. Så det här kramkalaset riskerar nog att ta slut redan vid nästa aktion.
Journalisten Vadim Nikitin skrev i förra veckan en tankeväckande artikel i New York Times där han beskriver hur Pussy Riot pressats in i den traditionella antiryska berättelsen. Han jämför med de antisovjetiska förväntningarna på Aleksandr Solzjenitsyn när han levde i amerikansk exil. Hur chockade folk blev när nobelpristagaren började kritisera USA för samma saker som Sovjet.
Nikitin menar att Pussy Riots politiska idéer i opposition mot patriarkat, kapitalism, religion och konventionell moral egentligen är lika kontroversiella i väst som i Ryssland. ”Vi borde bara stödja dessa modiga kvinnor om vi också är modiga nog att gå hela vägen.”