Den stora folkvandringen till städerna tog fart efter andra världskriget. Fosterlandets industriägare hade tjänat sköna pengar på kriget samtidigt som många av konkurrenternas industrier på kontinenten lagts i ruiner.
Det var ett enastående säljläge för svenska produkter. Industrin växte rekordartat och skrek efter folk. De unga tog jobb i stan och landsbygden avfolkades.

Åren 1945-1970 tror jag Sverige förändrades grundligare än någon gång tidigare. Det var framförallt småbruken som försvann. De små gårdarnas odlade jord slogs ihop med större gårdar eller blev skog.
Med småbruken försvann också den livsform som fanns där, en livsform som funnits i Sverige i årtusenden före vår tidräknings början. Småbrukarna levde i pakt med naturen. De var någorlunda oavhängiga på sin jordbit. Allt de behövde tillverkade de i stort sett själva. Mentalt är vi nog präglade av det arvet i högre grad än vi anar.
Många romaner har skrivits om alla dem som gav sig av från bondlandet för att slippa alltför långa arbetsdagar, slippa mjölka kojävlar morgon och kväll söndag och vardag, slippa blå-slitet med yxa och såg i skogen.
Skildringar av småbrukarlivet som anständigt är inte lika vanliga. En som gjort det är Margareta Ekarv. Hon har hyllats för sin roman Leran (Norstedt, 1984). Glaset heter hennes senaste berättelse (Black Island Books, 2011).
Ekarv förskönar inte tillvaron hos folket som får sitt bröd ur de uppländska leråkrarna. Tidpunkten i berättelsen Leran är kring år 1900. Det är en instängd värld. Men författaren gestaltar den inte enligt någon jantelag, hon respekterar sina personer och deras begränsade horisont.
Jante är numera ett slitet begrepp. När dansken Aksel Sandemose formulerade jantelagen var det folket i småstaden Nykøbing på ön Mors han karaktäriserade. Blyknappar pojkarna spelade om kallades jante.

Jante eller ej, det uppländska bondfolket förhäver sig inte. De är ödmjuka inför sin mödosamma lott i livet och klagar inte nämnvärt. Drängen Erik har två hästar framför trävälten som jämnar jorden efter sådden. Han står på välten för att öka tyngden och kunde lika gärna sitta. Men det går inte an, sådan lättja ger dåligt anseende.
En frireligiös väckelse drabbar bygden. Doktor Lee, född Lindquist, har återvänt från USA som stor predikant. Han talar inte bara om himlen: ”Se här omkring på herrgårdsfolket och prästerna, se deras lättjefulla liv. Se deras höga kyrkohus, tegelstenskulturen, stenhusen…”
Romanen slutar med en mästerlig ung kärleksdialog på dialekt i en hölada.
Huvudperson i Glaset är en egensinnig liten flicka som iakttar allting med vakna ögon. Romanen bottnar i samma bondska blålera men nu på 1950-talet. Det nya i den gamla bygden är sommargästerna från stan.

Det är kvinnornas värld flickan ser i första hand. Mamma, pigor, farmor och syskon ramar in hennes värld. Och stadskvinnan i den hyrda stugan. Farmorn har den tid mamman inte har så flickan går ofta till den gamla.
Stadskvinnan är något helt nytt. Hon målar läpparna och röker cigarretter. Hennes man jobbar i ett bageri och har två veckors semester. Resten av sommaren kommer han med bussen lördag eftermiddag och återvänder till stan söndag kväll.
Flickan hjälper stadskvinnan med att torka disk och gör sig nyttig på flera vis för att få vara där. På söndagen ska hon till söndagsskolan och indoktrineras om Jesus men tycker det är tråkigt och går hem. Den där jäntungen tror visst att det ska vara roligt jämt, säger någon. Ja, ropar hon, jaa! så att alla ska höra.
Småbrukarlivet som Ekarv skildrar finns inte mer. 350 000 av de 410 000 jordbruk som fanns i Sverige 1945 har upphört. På gårdarna som är kvar jobbar bara 17 000 bönder heltid.
En sörmländsk bonde jag kände på 1970-talet sa att jord-
brukets myndigheter avstyrkt ett lån på 200 000 kr han ville ha för att köpa mera jord. De ansåg att han borde låna en miljon.