När jag var 21 år gammal fick jag reda på en familjehemlighet. Min mormors mor var slav och min morfars far var slavhandlare. Min mamma berättade det en eftermiddag när vi satt i bilen utanför morfars hus i Khartoum.

Min gammelmormor hade blivit bortförd i södra Sudan eller vid dess gränsområden någon gång på 1910-talet. Trots att britterna hade koloniserat Sudan mer än ett decennium tidigare med förevändningen att stoppa slavhandeln, förblev området en rekryteringszon för transsaharisk slavhandel.

Hon var ett barn när det hände. När ett gäng med plundrare närmade sig hennes by gömde hennes mor – min mormors mormor – barnen i en grotta. Plundrarna avlossade skott som ekade så högt att min gammelmormor trodde att ljudet kom från grottan. Hon fick panik och sprang ut innan hennes mor hann stoppa henne. Plundrarna väntade. Hon fördes norrut till Khartoum och blev så småningom ”gift” med, och sannolikt våldtagen av, den man som ägde henne – min gammelmorfar.

Hon såg aldrig sin familj igen. Vi känner inte till hennes ursprungliga namn, bara det arabiska som hennes nya make gav henne: Karima, den generösa.

Min morfars far hade kommit från Övre Egypten till Khartoum vid sekelskiftet 1900 och gjort sig en förmögenhet. Han hade flera fruar – upp till fyra samtidigt, enligt islamisk lag – som han regelbundet skilde sig från och ersatte, och därtill konkubiner. En särskild förkärlek hade han för förslavade kvinnor, siriyaat på sudanesisk arabiska, från sir, som betyder hemlighet.

Min mormors mor var en av hans långvariga offentliga ”hemligheter”. Han gifte sig med henne och de fick åtta barn. Ovanligt nog skilde han sig aldrig från henne.

Jag har burit med mig min gammelmormors historia under det pågående kriget.

Över 14 miljoner människor har drivits på flykt, medan 25 miljoner – nästan halva befolkningen – hotas av svält. Över 150 000 har dödats. Stora delar av landet saknar mat, rent vatten, skydd, medicin och sjukvård. Sexuellt våld används systematiskt både av miliserna i Rapid Support Forces (RSF) och den sudanesiska armén (FAS).

De många dokumenterade fallen är bara toppen av isberget. Många offer tystas av skam, stigma och rädsla för att bli uteslutna ur familjen och samhället. I Khartoum har många barn som fötts efter sexuella övergrepp övergivits.

När min mamma berättade om min mormors mor avslöjade hon också att min morfar hade skrivit en dikt om hennes förslavande. Jag hittade den i en bok med arabiska dikter som han självpublicerade på 1950-talet. Dikten hette Förlorad hybrid och omtolkade historien om bortförandet.

I dikten gör hennes kidnappare sexuella närmanden: ”Han ville ha henne för sig själv i sin säng / Som en leksak för sin lekfulla ungdom.” Men flickan försvarar sin heder och kyskhet och säger att han bara får röra vid henne om han gifter sig med henne. Och det gör han. Diktens berättare är barnet till den förslavade flickan och hennes kidnappare. Genom att återberätta sina föräldrars första möte reflekterar berättaren över sin egen ”hybrida” självbild – som son till en afrikansk mor och en arabisk far ifrågasätter han sin egen plats.

Det är ett krig mot kvinnors kroppar – precis som slaveriet och de islamistiska diktaturerna i första hand drabbade kvinnor.

Varför kände min morfar behovet att dölja sin mors våldtäkt? Hon var ett barn, bortrövad från sitt hem, egendom till mannen som bokstavligen tog henne som hustru. Ville han förneka det våld som nästan säkert låg till grund för hans och vår släkts ursprung? Eller projicerade jag mina egna tankar, blandade ihop diktens berättare med min morfar, den förslavade flickan och hennes kidnappare med mina morföräldrar?

I samtal med familjen kände jag igen en vilja att försköna sanningen. Ingen talade öppet om våldtäkt. De talade om slaveri, konkubiner, äktenskap. En kusin varnade mig också för att sprida historien offentligt – det kunde förstöra unga släktingars chanser att gifta sig.

I Khartoums societet är det vanligt att undersöka släktträdet hos potentiella gemål. Målet är att ta reda på om de har en irq (”blodådra”) – det vill säga om de är slavättlingar. En sådan upptäckt kan få ett äktenskap att gå om intet, då ”renblodiga” familjer vill undvika ”kontaminering” av sin linje. Föreställningarna om renhet som genomsyrar norra Sudan härrör från historiska konflikter präglar även vår tids våldsamheter.

Mönstren i inbördeskriget går tillbaka till det osmansk-egyptiska styret över Sudan, då sexuellt våld och sexslaveri var centrala inslag i förtrycket mot kvinnor. Offren kom främst från marginaliserade etniska grupper i dagens Sydsudan. Det blev ett bestående system.

Efter Sudans självständighet 1956 tog en rad militärdiktatorer makten, och de anammade det rovdriftsbeteende som odlats av de osmanska och brittiska kolonisatörerna. De använde också en brittisk taktik: söndra och härska, genom att ställa olika etniska grupper mot varandra.

Denna splittring förstärktes av britternas avstängda distrikt-politik som koncentrerade utveckling, utbildning och infrastruktur till den arabiserade, muslimska norden, medan södern – framställd som afrikansk, icke-muslimsk och icke-arabisktalande – isolerades och därmed sattes i underläge redan vid självständigheten.

Arvet kom väl till pass för Omar al-Bashir. Under hans 30-åriga diktatur intensifierades det nord-sydliga inbördeskriget, som först hade brutit ut vid självständigheten, när sydsudaneser försökte få del av landets politiska och ekonomiska framtid.

Bara under den andra fasen (1983–2005) dog uppskattningsvis två miljoner sydsudaneser. Kriget avslutades 2005 genom ett fredsavtal som gav sydsudaneserna rätt att rösta om självständighet. De röstade överväldigande för, och 2011 föddes Republiken Sydsudan.

Varför kände min morfar behovet att dölja sin mors våldtäkt?

Men precis när kriget i söder ebbade ut, blossade konflikter upp på andra håll.

När ett uppror bröt ut i Darfur i västra Sudan 2003 beväpnade regimen arabiska nomadgrupper för att attackera de svarta afrikaner som stödde upproret. Dessa Janjaweed-miliser bedrev mellan 2003 och 2008 en folkmordskampanj mot masaliterna och furerna, främst i västra och centrala Darfur. Minst 300 000 människor dog och över två miljoner fördrevs.

Janjaweed – arabiska för ”djävulen på en hästrygg” – använde också sexuellt våld. Män som uppfattades som afrikanska mördades, medan kvinnor och flickor våldtogs. En nyckelfigur var Hamdan Dagalo (känd som Hemedti), en befälhavare som blev så viktig för Bashirs styre att han 2013 fick kontroll över sina egna paramilitära styrkor: Rapid Support Forces, en formalisering av Janjaweed.

I december 2018, när regimen skar ned subventioner på basvaror och brödpriset tredubblades över en natt, satte demonstranter i staden Atbara eld på det styrande partiets kontor.

Protesterna spreds snabbt över hela landet och utvecklades till ett krav på regimens fall. Under revolutionen, som fortsatte in på 2019, slog RSF brutalt ned demonstrationerna. I april, när det det folkliga trycket blev omöjligt att stå emot, hjälpte Dagalo och chefen för Sudans väpnade styrkor (FAS), Abdel Fattah al-Burhan, till att avsätta Bashir från makten.

Det sudanesiska civilsamhället motsatte sig att de två generalerna skulle ingå i en övergångsregering. De var inblandade i Bashirregimens värsta grymheter – hur skulle de gå att lita på?

Mycket riktigt genomförde genomförde RSF och armén revolutionens blodigaste massaker den 3 juni, bara veckor efter Bashirs fall, då minst 120 fredliga demonstranter dödades vid en sittprotest utanför arméhögkvarteret i Khartoum. Därefter genomfördes en kupp i oktober. Men Dagalo vägrade att överlämna kontrollen över RSF till armén. När RSF i april 2023 attackerade arméns positioner i och runt Khartoum inleddes den nuvarande fasen av kriget – som rentav är mer intensiv än 2003–08.

Under Bashir sågs kriget mot sydsudaneserna som ett heligt krig mot ”hedniska” afrikaner, och även i Darfur fick våldet en sådan etnisk dimension. Det sexuella våldet i dagens krig upprepar mönstret, även om RSF-miliserna även har riktat det mot ”arabiska” kvinnor i norr.

Det sexuella våldets utbredning i kriget speglar hur makten i Sudan alltid har utövats mot kvinnors kroppar. Omedelbart efter självständigheten blev kvinnor måltavlor för islamistiska diktatorer. Gaafar al-Nimeiry (1969–85) var den förste att införa sharialagar. Under Bashirs diktatur kontrollerades och straffades kvinnor genom sedlighetsstyrkor som övervakade deras klädsel, umgänge, relationer och närvaro i offentliga rum. Publika kroppsstraff som piskning var vanligt förekommande.

Det är därför inte förvånande att kvinnor stod i spetsen för upproret 2018–19. Kvinnor i alla åldrar, klasser och yrken ledde demonstrationer och deltog i motståndskommittéer. Gatuförsäljare organiserade mat och dryck vid sittstrejker, kvinnliga studenter och hemmafruar marscherade, medelklasskvinnor bistod med juridisk hjälp och deltog i generalstrejker.

Alaa Salah, då 22 år gammal student i Khartoum, blev en ikon för upproret när hon i april 2019 fotograferades stående på ett biltak i traditionell sudanesisk klädsel, ledandes revolutionära sånger.

Även kvinnor i fattiga och krigshärjade regioner som Darfur – offer för det mest extrema statliga våldet – deltog i massdemonstrationer. Många övernattade sida vid sida med män vid sittprotester, en radikal handling efter tre decennier av islamistiskt styre. De anammade de nubiska drottningarna från det förislamiska Sudan som symboler för kvinnlig makt.

Det systematiska sexuella våld som i dag drabbar kvinnor och flickor måste därför också förstås som ett svar på revolutionen i december 2019. Kriget syftar inte bara till att återställa status quo – milisernas och arméns styre – utan även det könsbaserade förtrycket.

Det är ett krig mot kvinnors kroppar – precis som slaveriet och de islamistiska diktaturerna i första hand drabbade kvinnor. Det är ett försök att återinföra könshierarkier genom att göra kvinnor till maktlösa objekt för manlig sexuell dominans.

En längre version publicerades i Berlin Review i april 2025. Översättning: Leonidas Aretakis.

Den brittiska vänsterns förhoppningar efter att Labour vann en supermajoritet i förra sommarens parlamentsval har grusats rejält sedan dess. Premiärminister Keir Starmer har bland annat svikit löften om att avskaffa tvåbarnstaket för barnbidrag, subventionera betalningen för vinterbränsle, skapa en grön investeringsfond värd 360 miljarder kronor, och en ny planerad runda nedskärningar stoppades så sent som i juni efter en revolt i partiets parlamentsgrupp.

Starmer har dessutom vägrat att dra in alla vapenleveranser till Israel, trots att länder som till exempel Frankrike gjorde det efter Israels invasion av Libanon förra året. I dagsläget är 32 av totalt 62 exportlicenser fortfarande aktiva. I stället har regeringen gått på offensiven och terrorstämplat rörelsen Palestine Action, sedan medlemmar ockuperat vapenfabriker som bygger reservdelar åt Israels militär och vandaliserat två stridsflygplan på en flygbas.