Alipio França anses vara den bästa gymnasieskolan i stadsdelen Itapagipe, Salvador i nordöstra Brasilien. Carlos kommer dit klädd i samma skoltröja som alla andra elever. Idag skulle han egentligen ha haft fem lektioner mellan 8.00 och 11.40, men det kommer bara att bli tre. Lärarna dyker inte upp.
Det är 45 elever i hans klass, men vanligtvis kommer det bara 30 som idag. Det är tur för de skulle inte få plats allihop, ofta får några stanna i korridoren, ibland regnar det in. Det går 2 100 elever i skolan uppdelade på tre pass, förmiddag, eftermiddag eller kväll.
Så här ser den bästa offentliga skolan ut i området. Ett problem är att lärarna är underbetalda och ofta tvingas ta flera jobb för att överleva. I år har det varit lärarstrejk 120 dagar i Salvador.
– Barnen hamnar på gatan. Det är ett brott mot mänskligheten som borde dömas i en internationell domstol, säger Joselito Crispim som leder ett socialt projekt i området.
Överklassen och de som har råd i medelklassen placerar sina barn i privatskolor, med höga skolavgifter och mycket resurser. Men på universitetsnivån är det tvärtom. Det är de offentliga universiteten som har den högsta kvalitén och de är gratis. Därför fylls de av elever från privatskolorna som har ett enormt försprång.
Hälften av eleverna
Nu är Brasilien på väg att lagstifta om kvoter till de offentliga universiteten, hälften av eleverna skall komma från den offentliga skolan. Nationella federationen av privatskolor protesterar högljutt och kommer att driva en rättsprocess.
– Överklassen och medelklassen protesterar vilt. Det är självklart, tar man bort deras privilegier försvarar de dem, säger Joselito
Det har funnits lokala försök med sådana här kvoter. På det federala universitetet i Salvador hade man länge diskuterat frågan och 2004 ockuperade elever från den svarta rörelsen rektorsexpeditionen för att driva igenom kvoter. Det blev ett ganska komplicerat system. 36 procent av eleverna skall vara svarta, 2 procent indianer och 6 procent skulle komma från den offentliga skolan utan några etniska krav. Just de etniska kraven är komplicerade, i Brasilien anger man nämligen själv sin etnicitet och plötsligt beskrev många sig som svarta.
Joselito menar ändå att systemet fungerat bra, plötsligt har det blivit möjligt för de svarta ungdomar han arbetar med att i alla fall tänka sig möjligheten att komma till universitet. Det ökar motivationen att göra bra från sig i den vanliga skolan. Janila och Cassia arbetar tillsammans med honom på projektet. De kommer bägge från detta fattiga område men har fått chansen att skaffa sig en universitetsutbildning. Det är en stor vinst att de som arbetar i projektet verkligen kommer från området.
Slavtiden
– Kvoterna är mer än nödvändiga för att minska skillnaderna. Det handlar om att betala tillbaka skulden för slavtiden.
Privatskolorna påstår att detta kommer att sänka kvalitén på undervisningen. Författaren och akademikern Pablo Gentili menar att erfarenheten är den motsatta.
– De fattiga förstår värdet av en universitetsutbildning, och därför satsar de stenhårt på att överbrygga sin tidigare dåliga utbildning när de väl kommit in, säger han.
