När jag i Aftonbladet (6/9 2012) beskrev tidningen New York Times roll i att göra konflikten i Mellanöstern obegriplig blev reaktionerna många. Det är inte förvånande med tanke på att New York-tidningen är den röst som merparten av svenska stormedia inklusive public service brukar följa.
En av alla läsare som gav synpunkter i kommentarsfältet påpekade att hela tanken på ”oberoende” media är patetisk.
Det är förstås riktigt att all journalistik är partisk, få ord är väl så bedrägliga som ordet ”åsiktsjournalistik”, (det skulle vara ”miljöbil” då…) Vad jag ville med min artikel var att, än en gång, försöka sätta ljus på media som en aktör i spelet om vår förståelse.

Det som var så anmärkningsvärt med läsarombudsman Patrick Pextons artikel i Washington Post (31 augusti) – som beskrev hur Israels kärnvapen konsekvent förtigs i hans egen och andra stora amerikanska tidningar och hur konflikten härigenom görs mer eller mindre obegriplig för läsarna – var att den gläntade på dörren till denna andra förståelse av mainstreammedia, nämligen som en desinformationskälla och en medskapare av oförsonlig misstro mellan länder och folk.
Men vad med läsarna, vill vi bli desinformerade? Och hur tänker medieaktörerna själva, journalisterna? Jag frågade Patrick Pexton i mejl hur reaktionerna på hans artikel blev, och han svarade:
”Jag var förvånad över hur övervägande positiva kommentarerna var från läsare. Inne på tidningen har jag fått väldigt lite mothugg, förutom från ett par Pentagonreportrar som sa att efter att en nation blivit kärnvapennation så brukar det inte skrivas så mycket om det. Men det är faktiskt inte sant. Indiens, Pakistans och Rysslands kärnvapen får ganska ofta spaltutrymme, och självklart också Nordkoreas. Det är där­emot riktigt att amerikanska media inte så ofta skriver om brittiska och franska kärnvapen, men det händer då och då.”
Läsarna – i alla fall de som hört av sig – tycks alltså efterlängta en annan, mer nyanserad bild av den infekterade konflikten.

Det räcker med att göra en sökning i mediearkiven på ”Bahrain” (där USA har sin flottbas, och där det fredliga upproret slogs ner av regimen med blodigt våld) och Syrien (där Ryssland har sin flottbas och där ett väpnat uppror slås ner av regimen med blodigt våld) för att förstå att stormedia inte tjänar som oberoende nyhetsförmedlare. Vad som är så allvarligt nu är hur denna mediala sållning av information är med och underblåser en väpnad konflikt och kanske till och med storkrig.
Västliga stormedias roll som propagandamaskin åt angreppsmakten fick ytterligare en tragikomisk illustration i förra veckan, då CIA hade fått nys om att Moreen Dowd, en av New York Times krönikörer, skulle skriva om hur Pentagon pumpar in information om Obamas ”heroiska” avrättning av Usama Bin Ladin till Hollywood och dess manusförfattare Mark Boal, i utbyte mot en heroiserande propagandafilm inför återvalskampanjen. CIA:s taleskvinna Marie Harf var oroad, och mejlade tidningens Pentagonreporter Mark Mazetti. Mazzetti lovade, i mejl till Harf som nu läckt ut, att han skulle kika på texten innan den gick i tryck, och skrev: ”min känsla är att det bara blir ett kort omnämnande om CIA”. Harf var ändå inte lugn, utan svarade: ”håll mig uppdaterad”. Kort därpå vidarebefordrade Mazzetti hela utkastet till Dowds opublicerade krönika, med orden: ”Se, inget att oroa sig för”, och med en uppmaning: ”please delete after you read”.

Det här är en enskild händelse, men det säger något – kanske inte förvånande men djupt betecknande – om den mediemiljö som har så stort inflytande på västjournalister och västvärldens politiska maktskikt.
Man kan, i linje med Hannah Arendt, mena att kapitalismen är ”havande” med kriget, och att de kapitalistiska media i en obetvinglig rörelse jobbar oss in mot storkriget. Jag lutar själv åt en sådan historiesyn. Men man kan, som tänkande och mediekonsument, också agera på lång och kort sikt. I nuläget kan vi se hur ett i hög grad medieskapat spänningstillstånd hotar att föra oss in i väpnade konflikter av apokalyptiska dimensioner. Det är bara vi – i handling, och genom att möta stormedias röst – som kan välja en annan väg.