Riksbanksbråket verkar inte vilja ge sig och vi har fått en debatt om räntans storlek i Sverige. Vice riksbankschefen Lars E. O. Svensson står på sig i sin kritik av majoriteten i riksbankens ledning. I Ekots lördagsintervju snarast intensifierade han sin kritik när Tomas Ramberg pressade honom på att det var ”allvarliga anklagelser” mot sina kollegor som han kom med. I sin rädsla för inflation har Riksbanken offrat de arbetslösa, enligt Svenssons uträkningar skulle cirka 40 000 fler svenskar nu ha jobb om inte Riksbanken skrämts av inflationsspöket i ett läge där inflationsrisken är minimal. Räntan har varit för hög under 15 års tid, menar han och visst har han rätt i det.

Handelshögskoleekonomen och socialdemokraten Carl Hamilton uppehåller sig också kring riksbanken och räntan i sin bok S-koden (Norstedts 2012). Han menar att fram till 1994 var det fortfarande en öppen fråga hur riksbanken skulle utvecklas och väljarna ville se en ”balanserad politik där sysselsättning värderades högt”. De så kallade normekonomerna krävde en oberoende riksbank av den nyvalda socialdemokratiska regeringen, och fick det,. ”Regeringen skulle surra sig vid masten likt den klassiska hjälten Odysseus för att inte ge efter för frestelsen att till exempel prioritera sysselsättning. Överträdelser skulle beivras med drakoniska straff”. Förutom vice riksbankschefens åsikter om räntas storlek finns det alltså en vänstersocialdemokratisk kritik som i princip sedan dess har hävdat att det var ett misstag att göra riksbanken oberoende, att bara låta den bekämpa inflation och inget annat och dessutom låta den bedöma inflationsrisken själv. Med andra ord: det var ett misstag att skilja finans- och penningpolitiken åt och sedan dess är en samlad politik för full sysselsättning mycket svår att föra.

Men bostadsbubblan då? Är det inte bra att den hålls i schack med hjälp av en hög ränta? Lars E. O. Svensson har ett bra svar även på det. I lördagsintervjun slår han fast att det skulle kosta ytterligare ett par procents höjning för att påverka bostadspriserna via räntenivån och därmed skulle det kosta ytterligare tiotusentals jobb. Den här ledarsidan föreslår fräckt att det kanske är så att en annan bostadspolitik också skulle kunna påverka priserna på bostäder, det är inte bara en hög ränta som också förhindrar investeringar i andra sektorer i samhället som kan göra jobbet. Om det fanns tillgängliga hyresrätter storstäder skulle till exempel efterfrågan på bostadsrätter i storstadområdena minska betydligt, med prisjusteringar som följd.
I sig löser det inte heller arbetslösheten att sänka räntan. Men en höjning av räntan kan användas aktivt av riksbanken för att ”kyla ned” ekonomin när Riksbanken tycker att sysselsättningen stiger för snabbt och inflationsrisken ökar. Så skedde till exempel 2006, innan krisen bröt ut.

Vänsterpartiet, som vet att det inte kan rubba riksbankens oberoende i riksdagen, vill ändra på sakerna tillstånd genom att skriva in ett sysselsättningsmål, vid sidan om inflationsbekämpning, i Riksbankens uppdrag. Det är en bra start om än inte tillräcklig. För vad som verkligen behövs för att lösa arbetslösheten är en aktiv statlig politik för jobb med satsningar inte bara på utbildning och infrastruktur utan också på den offentliga sektorn. Det godtyckliga tvåprocentsmålet för inflation, som Sverige för till fället är långt under, bör också bytas ut. Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har till exempel föreslagit en ”måttligt hög inflation, säg en kärninflation på cirka fyra procent.” (Bankrutt?, Leopard förlag, 2012). Men det får man väl inte säga i det här landet?