På TV ser jag hösten 2012 långa personliga intervjuer med Jan Guillou, Robert Aschberg och Gudrun Schyman och förvånas. Alla hymlar de i rutan om sina kommunistiska ungdomsår. Det begriper jag inte. De har under åren ändrat uppfattning. Det gör vi alla i olika frågor (Läs Engels sena fotnot till första meningen i ”Manifestet”). Men man skall inte i onödan radera i protokollet.
Till skillnad från de tydligen lite forna kamraterna Jan Guillou, Robert Aschberg och Gudrun Schyman fick jag i tv ingen fråga om hur det kom sig att jag som femton på det sextonde våren 1943 gick upp till Knut Tell på expeditionen Kungsgatan 84 för att gå in i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund och sedan var aktiv i rörelsen till dess jag 1965 – utan att bli renegat – fortsatte litterärt/politiskt aktiv som partilös kommunist. Utan att ångra mitt 1943.

Visst präglas det offentliga Sverige nu – som på de fyrtiotal och femtiotal jag minns och verkade i – åter av hets mot vänster, mot socialism, kommunism och antiimperialistiskt fredsarbete – men det är inte tillnärmelsevis lika personligen obehagligt, ja kanske farligt, att vara tydlig som det var 1940, 1948 eller 1952. För att bara ta några årtal ur högen. De tre hade kunnat vara uppriktiga och tala klartext i rutan utan att 2012 behöva riskera verkligt obehag. Det vet jag av egen erfarenhet.
Visst bör den som har refraktära åsikter och uppgifter i en kapitalistisk värld alltid hålla Jesu ord till sina lärjungar i minnet: ”Jag skickar er som får in bland vargarna. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.” I ett samhälle som det Hitlertyska kan det därför vara en plikt att ljuga. Men Sverige i år är inte ens som Förenta stater 1947 då Bertold Brecht den 30 oktober trollade med truten inför Utskottet för oamerikansk verksamhet för att dagen därpå utan polisingripande kunna fly landet. Finns på Wikimedia: Brecht_HUAC_hearing_(1947-10-30).ogg (Ogg Vorbis sound file, length 26m 14s, 52kbps) Ladda ner, lyssna och lär!

Jag minns dem ju på den tiden alla tre. Jan Guillou var i princip vettig men tyvärr som marxist till skillnad från Marx och Mao lite bokstavstrogen. ”Socialismen är oundviklig” sade han i ett samtal på Herkulesgatan en dag. Vi stod vid fönstret. ”Ingenting utom döden är oundvikligt” sade jag som förberedde Den onödiga samtiden. Gudrun Schyman som var från MLK krävde att Gun och jag först skulle deklarera klassbakgrund och organisationstillhörighet innan vi kunde samtala. Gun och jag vände och gick. Ty det kravet stred mot de politiska principer (frontarbetets) som var våra. Robban minns jag inte att jag hade ens sådana konflikter med. Han var röd som sin farfar Olof (vilken en gång hjälpt mig till Paris; han hade ”grubstaked me” som det heter på äldre amerikansk engelska). Därtill var han djävligt kul och rolig. Lika omöjlig för byråkratiskt partifolk som Kalle Hägglund.

Nog borde de alla tre tala om för ungt och famlande vänsterfolk i dag hur man kunde vara förnuftigt statsfientligt revolutionär i Sverige då för sjuttio, trettio, fyrtio år sedan. Det vore befriande för de nu i ett trist och reinfeldskt sugande Sverige famlande ungdomarna. Ty även om jag menade att Guillou var lite för bokstavstroende och att Gudrun inte begrep frontarbetet var de ju då i sin ungdom i princip på rätt väg.
På TV ser jag hösten 2012 långa personliga intervjuer med Jan Guillou, Robert Aschberg och Gudrun Schyman och förvånas. Alla hymlar de i rutan om sina kommunistiska ungdomsår. Det begriper jag inte. De har under åren ändrat uppfattning. Det gör vi alla i olika frågor (Läs Engels sena fotnot till första meningen i ”Manifestet”). Men man skall inte i onödan radera i protokollet.
Till skillnad från de tydligen lite forna kamraterna Jan Guillou, Robert Aschberg och Gudrun Schyman fick jag i tv ingen fråga om hur det kom sig att jag som femton på det sextonde våren 1943 gick upp till Knut Tell på expeditionen Kungsgatan 84 för att gå in i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund och sedan var aktiv i rörelsen till dess jag 1965 – utan att bli renegat – fortsatte litterärt/politiskt aktiv som partilös kommunist. Utan att ångra mitt 1943.

Visst präglas det offentliga Sverige nu – som på de fyrtiotal och femtiotal jag minns och verkade i – åter av hets mot vänster, mot socialism, kommunism och antiimperialistiskt fredsarbete – men det är inte tillnärmelsevis lika personligen obehagligt, ja kanske farligt, att vara tydlig som det var 1940, 1948 eller 1952. För att bara ta några årtal ur högen. De tre hade kunnat vara uppriktiga och tala klartext i rutan utan att 2012 behöva riskera verkligt obehag. Det vet jag av egen erfarenhet.
Visst bör den som har refraktära åsikter och uppgifter i en kapitalistisk värld alltid hålla Jesu ord till sina lärjungar i minnet: ”Jag skickar er som får in bland vargarna. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.” I ett samhälle som det Hitlertyska kan det därför vara en plikt att ljuga. Men Sverige i år är inte ens som Förenta stater 1947 då Bertold Brecht den 30 oktober trollade med truten inför Utskottet för oamerikansk verksamhet för att dagen därpå utan polisingripande kunna fly landet. Finns på Wikimedia: Brecht_HUAC_hearing_(1947-10-30).ogg (Ogg Vorbis sound file, length 26m 14s, 52kbps) Ladda ner, lyssna och lär!

Jag minns dem ju på den tiden alla tre. Jan Guillou var i princip vettig men tyvärr som marxist till skillnad från Marx och Mao lite bokstavstrogen. ”Socialismen är oundviklig” sade han i ett samtal på Herkulesgatan en dag. Vi stod vid fönstret. ”Ingenting utom döden är oundvikligt” sade jag som förberedde Den onödiga samtiden. Gudrun Schyman som var från MLK krävde att Gun och jag först skulle deklarera klassbakgrund och organisationstillhörighet innan vi kunde samtala. Gun och jag vände och gick. Ty det kravet stred mot de politiska principer (frontarbetets) som var våra. Robban minns jag inte att jag hade ens sådana konflikter med. Han var röd som sin farfar Olof (vilken en gång hjälpt mig till Paris; han hade ”grubstaked me” som det heter på äldre amerikansk engelska). Därtill var han djävligt kul och rolig. Lika omöjlig för byråkratiskt partifolk som Kalle Hägglund.

Nog borde de alla tre tala om för ungt och famlande vänsterfolk i dag hur man kunde vara förnuftigt statsfientligt revolutionär i Sverige då för sjuttio, trettio, fyrtio år sedan. Det vore befriande för de nu i ett trist och reinfeldskt sugande Sverige famlande ungdomarna. Ty även om jag menade att Guillou var lite för bokstavstroende och att Gudrun inte begrep frontarbetet var de ju då i sin ungdom i princip på rätt väg.