BÖCKER

Oktober i fattigsverige
Susanna Alakoski.
Bonniers, 2012.

Khaddish på motorcykel
Leif Zern.
Bonniers, 2012.

Hon är inte jag
Golnaz Hashemzadeh.
W&W, 2012.

Oktober är årets längsta månad. Det är också en vacker månad, som bjuder på naturens fantastiska färgspel. Oktober är månaden som bildar övergången mellan sommar och vinter, den är ambivalent och motsägelsefull, med en mångfald som ingen annan månad. Vädret kan vara underbart härligt, med brittsommarens behagliga temperaturer, den kan också vara tämligen hemsk, med kyla, blåst och tidigt snöslask.
Vädret är ett ständigt återkommande tema i Susanna Alakoskis roman. Den är skriven i dagboksform, med korta kapitel för varje dag under oktober månad. Frågan är om det ens är en roman, utan helt enkelt en dagbok.
Anteckningar om vädret speglar sinnesstämningar, utgör samtidigt konkret förankring i vardagens verklighet, och i sin förlängning bildar den ramen för många människors existensvillkor, numera också på våra breddgrader. För de hemlösa är vädret en avgörande faktor för hur deras liv kommer att gestalta sig.

Även om Alakoski skriver känsligt och vackert om vädrets växlingar och naturens skiftningar så är hon heligt förbannad. Klyftorna växer i samhället och fattigdomen blir djupare, de styrande tacklar problemet genom att förneka det. Som om inte folk hade ögon att se med! Tiggare, hemlösa, de finns ju där, och de fanns inte där tidigare. Och de försvinner inte genom fler poliser och hårdare straff.
Fattigdom beror inte lättja, psykisk sjukdom, inte heller på att folk skaffar för många ungar och skiljer sig – överklassens moraliserande hets mot de fattiga har gamla anor, inte beror det på invandring. Undertecknad har själv växt upp med en ensamstående mamma som var invandrare – och vi var allt annat än fattiga. Men visst, det är skillnad på invandrare och invandrare, och framför allt var det andra tider, då i slutet av 1960-talet och tidigt 70-tal. Då fungerade fortfarande välfärdssamhället, med höga skatter och andra hemskheter, då vi fortfarande hade råd med solidaritet. fyrtio år senare när det finns långt större ekonomiska resurser har vi plötsligt råd med allt mindre. Hur gick det till?

Fattigdom är förvisso inget nytt fenomen, inte ens i modern tid, det är bara omfattningen, och framför allt samhällets inställning, som förändras över tiden. Susanna Alakoski skriver om sin egen svåra ungdomsperiod i en fattig familj i Sverige. Det var en jobbig tid för henne, och det är jobbigt att skriva om det. Men, som hon säger, att tiga om sanningen är att svika alla dem som saknar röst och inte kan berätta.
Den stora styrkan i boken är Alakoskis vilja och förmåga att föra de svagastes talan. Med en klokhet och känslighet som är direkt sprungen ur hennes egen smärta är hon på samma gång privat och politisk. Läsarna tillåts vara närvarande i texten, Alakoski har gåvan att kunna skriva så att berättelsen blir också läsarens.
Är det något jag saknar i boken så är det en samhällsvision som går bortom högre skatter och en aktiv socialpolitik. Alakoski avslöjar med en drabbande insikt hur språket har genomgått en ideologiskt färgad förvandling, drömmar har blivit till mål. Men var finns friheten, var finns socialismen?
Kanske kommer det i nästa bok.
På samma sätt som Susanna Alakoski lever Leif Zern under sin uppväxt i två världar. Han växer upp i en judisk miljö på Södermalm i Stockholm under efterkrigsåren i ett Sverige där folkhemmet tar form. Zerns judiska värld är ”östjudarnas”, med rötter i Tsarryssland, så annorlunda än de assimilerade och väletablerade svenska judarna som härstammar från Tyskland, ofta föraktade av dessa.

Zerns dubbelhet har ytterligare en viktig dimension. Hans mamma är nämligen icke-judinna, hon har konverterat, och blivit lite av en främling inom både det svenska och det judiska. Hennes alienation och vilsenhet går också i arv till sonen Leib Zernjaffsky, numera känd som Leif Zern.
Men Kaddish på motorcykel är framför allt en bok om Zerns far. Med stor känslighet och empati försöker han förklara dennes förening av sekulariserat folkhemsliv och upprätthållandet av judiska traditioner, med dess stränga religiösa krav. Zern den äldre lägger ner åtskilligt med energi och uppfinningsrikedom på att få dessa två världar att gå ihop. Han lyckas ganska bra, bara för att ibland uppenbart bryta mot religionens bud, och inte ens uppfatta det som problematiskt.
Till skillnad från många andra inom vänstern lämnade Leif Zern inte den judiska församlingen i slutet av 60-talet. Han stannade kvar, som ett slags tribut till det förflutna. Han är dessutom ganska kritisk till vänsterns inställning till Israel, han anser att det finns en fixering vid Palestinakonflikten, och att kritiken mot Israel ofta slår över i hat, inte långt ifrån ren och skär antisemitism.

Golnaz Hashemzadeh har sina rötter i Iran, och hennes starka debut handlar inte så mycket om att leva i två världar, som om smärtan i att lämna en värld och svårigheterna i att börja ett nytt liv. Det handlar också om priset för att förverkliga drömmar i en fientlig och oförstående värld.
Huvudpersonens föräldrar är revolutionärer i Iran, som tvingas i exil och hamnar i Sverige, frihetens och möjligheternas stamort på jorden. När deras egna liv kör fast i det krisande folkhemmets invandrarträsk, och de egna drömmarna går i kras, lägger de alla sina förväntningar på dottern. Hennes framgångar ska kompensera för deras förlorade möjligheter, och bli ett kvitto på exilens berättigande.
Och hon är faktiskt på väg att lyckas. Trots invandrarbakgrund, trots att hon är kvinna, trots fel klass, trots fel adress, trots sexism och rasism. Trots. Hon är på väg spikrakt mot toppen, men priset som hon får betala är fruktansvärd, och det slutar med
självstympning och psykotisk kollaps.
En bok som det gör ont att läsa.