Den 18 oktober invigdes i Oslo den colombianska fredsprocessen. Norge, Kuba, Chile och Venezuela står som ”garanter”. Förhoppningarna på att denna gång hitta lösningar för freden den är enorma. Frågan är om president Juan Manuel Santos är seriöst intresserad av en verklig fredsprocess med Farc. Eller om han ska bryta även denna fredsprocess som de tidigare regeringarna varje gång har gjort. Frågan är också om gerillan är beredd att lägga ned vapnen om uppgörelsen öppnar för denna möjlighet?
Men nu sitter Santos’ förhandlare och diskuterar med Ivan Marquez, Farcs chefsförhandlare, i Kubas huvudstad Havanna sedan den 19 november.
En vecka innan de formella förhandlingarna startades, intervjuade Flamman Ivan Marquez. På morgonen publicerades nyheten i colombiansk press om att Santos ska köpa in nya tunga vapen. Det handlar om mer krigsflyg och bland dem så kallade drönare. Är inte det lite motsägelsefullt, frågar jag Marquez, för samtidigt ska fredsförhandlingarna inledas?
– Jo, vi anser det vara både ologiskt och inkonsekvent att prata om fred och offentliggöra nyheten om vapeninköp, framför allt när det är bevisat att kriget är ohållbart för staten. Krigsbudgeten är enorm (den största i Latinamerika) och borde i stället läggas om till sociala investeringar som sjukhus, skolor och satsningar på barn, säger Marquez.

Han tar emot i ett underbart komplex väster om Havanna. Presidenter på statsbesök i Kuba härbärgeras här och chauffören från det kubanska inrikesministeriet berättar, när han får veta att jag bor i Honduras, att han ansvarade för Honduras’ störtade president Manuel Zelaya när denne bjöds in till Kuba efter statskuppen 2009. Nu härbärgeras 29 gerillamän och kvinnor som annars är vana att sova på bamburör med bananblad som madrasser och som trivs som fisken i vattnet med ombytet.
Den colombianska regeringssidan, ledd av den förre vicepresidenten Humberto de la Calle ger varken intervjuer eller publicerar pressmeddelanden. Han har fått klara förhållningsregler av president Santos att hålla inne med hur långt regeringen är beredd att gå för att kunna tillfredsställa gerillans krav på strukturella förändringar av Colombia. La Calles uppdrag är att så snabbt som möjligt förhandla fram ett fredsavtal. Och Santos har satt ett stoppdatum, den 1 juni 2013. Men i alla kretsar betraktas det som helt orealistiskt med tanke på att kriget har hållit på i 48 år.

I Oslo presenterade la Calle mycket formellt regeringens syn på fredsperspektivet utan att egentligen säga mer än att ”vi vill fred”. Därefter var det Ivan Marquez’ tur som under nära 30 minuter gjorde en historisk, ekonomisk och politisk analys av vad Colombia representerar i dag. I en fras sammanfattade han hur gerillan ser på möjligheterna till fred i landet: ”Vi måste se och utgå från den råa verkligheten och från den hitta varaktiga lösningar på orsakerna till kriget”.
Mer än 30 miljoner (av 44) colombianer lever i fattigdom, av dessa lever tolv miljoner i misär. Mer än 50 procent av befolkningen befinner sig i ett dödligt gungfly mellan arbetslöshet och undersysselsättning. Mer än sex miljoner bönder är internflyktingar. Marquez dräpte slutligen till med att konstatera att Colombia är ett grymt klassamhälle där bara Kongo och Haiti i världen kan uppvisa ett värre saldo.
På den efterföljande presskonferensen i Oslo blev det uppenbart att regeringen inte gillade att diskutera orsakerna till kriget offentligt, än mindre på den internationella arenan. Humberto de la Calle tappade fattningen och det hängde i luften att processen hade kommit till en återvändsgränd innan den ens hade startat. Men parterna åkte tillbaka till Bogota respektive Havanna för att analysera vad som ägt rum och nästa steg i processen.
Inför den formella starten av fredsprocessen den 19 november i Havanna, uttryckte la Calle följande varning till gerillan innan han äntrade flyget i Bogota.
– Det är hög tid för att ta ställning mer än att hålla tal. Vi vet vad vi vill. I Havanna kommer vi inte att förhandla om utvecklingsmodellen, inte heller politiska spörsmål. Samhällsmedborgarna kan i sin helhet delta i processen med konkreta förslag via en webbsida som ger Agendans fem punkter näring. Något eldupphör blir det inte fråga om, upplyste la Calle med sin typiska barska framtoning.
Varför har regeringen i Bogota, som under åtta års tid konsekvent har vägrat att sätta sig i fredsförhandlingar med gerillan, nu bytt uppfattning har många frågat sig. Regeringen och generalerna har ju hela tiden hävdat att gerillan är mer eller mindre militärt uträknad.
Svaret ligger inte i att gerillan skulle vara militärt försvagad utan att Santos har förpliktelser till det transnationella kapitalet, främst gruv- och energi­intressen, menar Ivan Marquez. Utan ett Colombia i fred är de utländska investeringarna ett osäkert kort. Gerillan tar ju ut en skatt hos alla aktörer som opererar på områden under gerillans kontroll.
Till skillnad mot sin föregångare, Alvaro Uribe, representerar Santos den traditionella urbana industriägarklassen samt det spekulativa finanskapitalet, både in- som utrikes. De avbrutna handelsförbindelserna 2008 som Uribe provocerade Chavez till, blev förödande för den colombianska exportindustrin och stora delar av landsbygden.

Uribe å sin sida representerar en improduktiv halvfeodal storgodsägar- och jordägarklass som har varit en bromskloss i moderniseringen av landet.
– Av de 114 miljoner hektar mark som landet förfogar över, är 38 miljoner tilldelade för oljeutvinning. Gruvexploateringen opererar på elva  miljoner hektar. I dag har Colombia 750 000 hektar tilldelat för skogsavverkning men det ska öka till tolv miljoner hektar (framför allt Etanol och bioenergi). Den extensiva boskapsskötseln har 39,2 miljoner hektar avdelat för sin näring. Den odlingsbara arealen utgörs av 21,5 miljoner hektar mark men endast 4,7 miljoner mark utnyttjas för jordbruk. Det är en dekadent cynisk politik eftersom landet därför måste importera tio miljoner ton livsmedel per år i ett land med överlägsna möjligheter till självförsörjning. Men mer än hälften av Colombias territorium är avdelat till intressena hos en transnationell enklavekonomi, säger Marquez.
Han fortsätter att exemplifiera just hur miljoner bönder på landsbygden har fördrivits från sina hem och samtidigt hur koncentrationen av jorden har intensifierats.
– Samma officiella siffror ger vid handen att egendomarna med mer än 500 hektar motsvarar 0,4 procent av det totala antalet jordägare. Dessa förfogar i sin tur över 61,2 procent av den odlingsbara jorden. Under de åtta åren av blodigt Uribestyre, bestals fattiga bönder på mer än åtta miljoner hektar mark som koncentrerades i händerna på dem som skapade det paramilitära monstret.

Ruben Zamora, befälhavare för Farcs 33:e front i regionen Catatumbo, vill flika in och ge ett konkret exempel på hur folkfördrivningen har ägt rum i den region där den 33:e fronten opererar:
– USA-bolagen, som till exempel Colombian Petroleum Company, tog på 1930-talet upp oljan och fördrev Motilón Baríindianerna. Enorma kolreserver har hittats och en av världens största gruvor i dagbrott förfogar över 700 km2, varav 400 km2 utgör dagbrottet. 1999 anlände paramilitären med en klar utarbetad plan för att rensa området på all folklig opposition mot olje- och kolbolagens planer på att ta över böndernas mark. Folkmordet inleddes och har fortfarande inte upphört. Mer än 12 000 bönder och indianer har under dessa år mördats. Hundratals av offren ”försvann” i aska i de ugnar som paramilitären byggde i Catatumbo i klassisk tysk nazistil. Men det är inget specifikt för Catatumbo. S
å har staten likviderat all legal civil opposition i alla tider, säger gerillakommendanten.
Regeringen vill alltså begränsa det folkliga inflytandet på fredsprocessen till en webbsida. Men då ska man ta i beaktande att flera miljoner colombianer inte ens har elektricitet, än mindre tillgång till internet.

Ivan Marquez är av en annan uppfattning och menar ”folket måste vara huvudaktören” i fredsprocessen.
– Freden kommer inte att lösas eller skapas av regering och gerilla. Nej, det handlar om att lyssna på folket. Men regeringen vill inte lyssna på folket. Om vi når en överenskommelse, anser vi att denna längre fram bör underställas en grundlagsstiftande församling. Där ska alla samhällsgrupper deta i besluten om en ny legalitet, en författning som ska vara en bro för att vi colombianer ska kunna förenas och försonas.
– För detta måste bli en fred för alla, det är kollektiv uppgift och dröm och vi måste alla skapa den.