Så har då den socialdemokratiska programkommissionen kommit med sitt förslag. Det har precis varit ute på remiss som ska resultera i ett slutgiltigt förslag i januari 2013. Den 3 april 2013 ska det behandas på Socialdemokraternas kongress.
Sedan Lars Engqvist utsågs till sekreterare, under Håkan Juholts korta sejour som partiledare, har det hänt mycket. Det program som från början var tänkt att spetsa till politiken kring avregleringar och medborgaren som konsument blev mer en produkt som kör på i samma hjulspår som hittills.
Visst finns här rent antikapitalistiska skrivningar som en Magdalena Andersson omöjligen skulle kunna ta i sin mun men det finns också en oförmåga att på något sätt ta ställning mot de stora privata vinstuttagen ur den offentliga sektorn. ”För all verksamhet som drivs på uppdrag av det offentliga och finansieras med skattemedel ska det finnas nationellt fastställda regelverk. Detta ska försäkra att verksamheten drivs med hög kvalitet, att vinstintresset begränsas och inte fungerar styrande för verksamheten, samt att de anställda har samma rättigheter och samma skydd oavsett driftsform” heter det i förslaget och det är alltså Ylva Johanssons gamla kvalitetskrav från förra ordinarie kongressen som gäller fortfarande. I den glödheta frågan om vinster i välfärden kan det knappast ens kallas en kompromiss med nej-sidan.

Mot detta kan motståndarna (LO, S-studenter med flera) ställa lösare skrivningar som ”Skola, vård och omsorg ska finansieras solidariskt över skatten. De politiskt förtroendevalda ska ha ansvaret för fördelningen mellan olika ändamål, för att säkerställa att skattepengarna används så att kraven på lika tillgänglighet och lika god kvalitet för alla uppfylls” eller ”Sådana nyttigheter som utgör sociala rättigheter, det vill säga nyttigheter som ska tillkomma alla oberoende av inkomst, måste undandras marknadens fördelningsprinciper och fördelas efter andra principer. Dit hör vård, skola och omsorg.” Men det är egentligen svårt att se att kongressen skulle vilja ge Löfven något avgörande nederlag i frågor där han satt ned foten, det har åtminstone inte gjorts med tidigare ordföranden som Mona Sahlin och Göran Persson.  
Det blir nu en avgörande tid för svensk socialdemokrati under våren. Stämningen är ännu inte god efter den uppslitande Juholt-striden och många medlemmar är frustrerade över den häftiga högersväng som Löfven-gänget bidragit med hittills.
Politiskt verkar det nya förslaget till partiprogram vara gjort för att i ord och stämning göra alla sidor nöjda samtidigt som ledningen ska slippa ändra på något i den nuvarande linjen. Förslaget slår förvisso också fast att ”Full sysselsättning är det övergripande målet för den socialdemokratiska ekonomiska politiken”, något som skulle leda till stora förändringar i den nuvarande linjen om det togs på allvar. Magdalena Andersson upprepade attacker från höger på Anders Borg och anklagelserna att regeringen spenderar för mycket ”lånade pengar” sätter ju knappast kampen mot arbetslösheten i första rummet. Men om detta finns ju liknande skrivningar också i nuvarande program och det har ju inte hindrat politiken för att vandra högerut. På viktiga sakområden som skatter och skola tillför förslaget heller inget nytt jämfört med den nuvarande som helt följer i alliansregeringens skugga.

Samtidigt registrerar Vänsterpartiet hyggliga siffror i vissa opinionsundersökningar och sämre i andra. Enligt SCB är det fler S-väljare som har Vänsterpartiet som näst bästa parti än det har varit på tre år. Om partiet håller fast vid sin linje att prioritera frågan om vinster i välfärden, samtidigt som de blir lite tuffare mot socialdemokratin i retoriken, finns här mycket stora möjligheter att växa bland missnöjda S-väljare. Lite paradoxalt är det därför snarast bra för Vänsterpartiet om Löfvengänget skulle ta storslam på kongressen, hur dåligt det än är för Sverige.
Men det är inte bara i sakfrågor som socialdemokratin svängt till höger. Också i frågan om regeringsalternativet talar dess företrädare som om de inte skulle behöva stöd från något annat parti än Miljöpartiet för att regera. Om inte dess ledning har hybris eller vet något vi andra inte vet om Folkpartiet är det en farlig utveckling, också för Socialdemokraterna. Att inte vilja gå till val på en gemensam politik är en sak, det är klokt. Att vara ovillig att överhuvudtaget inkludera Vänsterpartiet i diskussioner om en ny regering är något helt annat. I längden blir det då svårt för Jonas Sjöstedt, som han gjorde i Ekots lördagsintervju, att objuden sjunga det rödgröna regeringsalternativets lov.

Fotnot. Socialdemokraternas förslag till partiprogram kan läsas i sin helhet på internet på kortlänken bit.ly/T4TN1V.