I princip född in i Sveriges kommunistiska parti anslöt sig den unge och långe höjdhoppartalangen till partiets ungdomsförbund. Efter det skulle politiken ta allt mer tid och idrotten mindre. Hans tid i Vänsterpartiet och dess föregångare skulle bli livslång men också kantad av motsättningar och internationella konflikter. Och det började skakigt. Redan vid Ungernrevolten 1956 lämnade pappa Hjalmar partiet i protest mot Sovjetunionens militära ingripande på den ungerska regimens sida. Men sonen Lars blev kvar och skulle i olika omgångar konfronteras med den internationella kommunistiska rörelsens grenar som partiledare. Inte minst under APK-utbrytningen 1977, en för många unga idag bortglömd historia men som då satte enorma spår i både partiets och enskilda människors liv. Det krävde ett inte så litet arbete av partiledning och partiordförande.

 Lars Werner kom att bli en av nyckelpersonerna i arbetet för ett modernt vänsterparti. Han var en av initiativtagarna till de 29:s brev till partistyrelsen 1963 som bidrog till att CH Hermansson valdes till partiledare. Werner blev partiledare 1975, då hade han varit vice ordförande för VPK sedan 1967. Han valde att fortsätta på Hermanssons inslagna väg på eurokommunism. På senare tid, bland annat i Janne Josefssons reportage från 2004, framställdes han som en partiledare som haft allt för nära relationer med östländers ambassader men det är alltid lättare att döma med historiens facit i hand. För partikamraterna i Werners samtid var det tydligt vilken sorts socialism som han representerade. Det märktes i fördömandet av invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979 och vid statskuppen i Polen 1981. Det märktes i det demokratiuttalande som partikongressen antog 1981, där man i skarpa ordalag kritiserade bristen på demokratiska fri- och rättigheter i socialistiska länder. De som arbetade nära Werner under åren som partiledare vittnar också om att han inte var rädd att säga sin åsikt inför öststatspolitiker, även om det ibland kunde leda till hårda diskussioner och en ganska så kylig stämning.

Denna tidnings chefredaktör gick på sitt första politiska möte någonsin när Lars Werner höll tal. VPK Järfälla firade 75-årsjubileum i biografen Falken i Jakobsberg och inför en halvfull sal höll han ett fint och jordnära politiskt tal om vad som krävdes i samtiden och påverkade nog livsbanan rejält för åtminstone två unga män i publiken. Förutom Flammans chefredaktör satt även Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler i publiken, också han på sitt första möte. Lars Werner gjorde bestående intryck på människor.

Lars Werner var alltid sig själv. En bullrig och rolig murare, för alltid präglad av den hårda jargong och de politiska motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrater som fanns i fackföreningsrörelsen i Stockholm under framför allt 1950-talet.

En egenskap han hade var att han alltid hade ett gott råd över till sina medmänniskor. Det påpekar så skilda politiska personligheter som förre folkpartiledaren Ola Ullsten och före detta Gnistanredaktören Stefan Lindgren i sina kommentarer efter hans bortgång. Vad Ullsten fick för råd förtäljer inte historien med Lindgren bytte alla sina skor till en storlek större efter att Werner påpekat att han själv fått operera fötterna efter att ha ”stilat med myggjagare” alldeles för länge. Flammans chefredaktör fick följande råd, angående sin nyfödde son, vid en diskussion om en artikel bara veckor före Lars Werners död. ”Tänk på att så som du är mot din son blir också han som människa. Min är över 50 nu men kommer alltid att vara fem år för mig.” Sådan var han: hjärtlig, snabb och drastisk.

Lika vänlig som han kunde vara mot sina vänner och bekanta, lika hård kunde han vara mot sina politiska motståndare. När han tyckte att det krävdes kunde han vara mycket tuff i den politiska debatten och många som har varit på motståndarsidan i en politisk debatt har fått uppleva det. Hans mer hårdföra sida kom till exempel väl till pass under de järnhårda motsättningar som föregick partisplittringen 1977, då en stor grupp partimedlemmar runt denna tidning efter många års interna strider bildade det moskvatrogna partiet APK. Partiledningen valde att under de stridigheter som föregick APK-utbrytningen så långt det var möjligt undvika medlemsuteslutningar. I stället arbetade man för att stärka interndemokratin och att övertyga kamrater om att den självständiga politiken gentemot andra kommunistiska och socialistiska partier var rätt väg att gå. Det blev en tung tid för en ny partiledare, men Werner stod pall. Ett hårt och intensivt arbete tillsammans med partisekreteraren Tore Forsberg mot APK-fraktionen, ledde till skadorna av utbrytningen blev betydligt mindre än vad de hade kunnat bli.

Politiskt beskrivs Werner som pragmatisk, men principfast. Han ville se resultat inom politiken. Det nutida uttrycket ”det räcker inte att ha rätt, utan man måste också få rätt”, stämde väl in på Lars Werner. Förutom självständigheten mot Öst kom han att så många frön som fått stor betydelse för Vänsterpartiet i dag. Kanske har han inte alltid fått det erkännande som han förtjänat.

Det var under hans tid, inte Gudrun Schymans, som partiet bytte namn och program under uppslitande former i början av 1990-talet. Werner hade själv hållit sig utanför debatten om namnbyte, men på kongressen som behandlade namnbytet valde han att gå ”all-in” och höll ett tal där han förespråkade ett slopande av K:et. Förslaget vann med fyra rösters majoritet.

Det var under Werners tid som Vänsterpartiet inledde samarbete med Socialdemokraterna, något som inte hade setts som möjligt tidigare. När Gudrun Schyman 1996 kunde deklarera att hon var partiledare för ett feministiskt parti var det efter många och långa diskussioner som tog sin början redan på 1970-talet. Werner såg tidigt vikten av både miljöfrågor och feminism, även om det inte var de frågor han själv var starkast i.

Lars Werner var fast rotad i arbetarklassen. Han hade ett starkt fackligt engagemang och var under en tid ordförande i Murarfackföreningen. Han var också en extremt populär partiledare. Folkkär, skulle man kunna säga. Oavsett vad väljarna tyckte om VPK så tyckte del flesta om Lars Werner. Hans siffror på partiledares popularitet i jämförelse med sitt parti är oöverträffade än idag och 1989 innehade han faktiskt topp-positionen i den numera för pressen så intressanta tävlingen om populäraste partiledaren. I ett läge där VPK hade 7,7 procent i samma opinionsundersökning, i och för sig skyhöga siffror för den tiden. Ibland skojades det om att partiet borde byta namn till Wernerpartiet kommunisterna.

Att han inte ledde sitt parti till större siffror än han faktiskt gjorde hade mycket med Socialdemokratin att göra. Werner var partiledare under i princip hela den gyllene period för socialdemokratin som nu skildras i dokumentärer och diskussioner. Med en vänsterinriktad socialdemokrati som inte sällan låg mellan 45 och 50 procent i opinionsundersökningar var det inte lätt att profilera sig och ta kärnväljare från det hållet. I det perspektivet står sig Vänsterpartiets siffror från hans tid faktiskt bättre än de liknande siffror som dagens vänsterparti uppvisar, sida vid sida av en decimerad socialdemokrati.

Lars Werner var också partiledare under en annan tid. Han hade mycket större svängrum för att vara sig själv än vad dagens politiker har. Det gällde för övrigt alla partiledare på den tiden. När kvällspressen söker med ljus och lykta efter privata skandaler måste också partiledarna hela tiden passa sig för att inte säga eller göra något som någon skulle kunna uppfatta som olämpligt. Under en sådan tid kunde Lars Werner knappast ha varit partiledare. Han sade alltid vad han tyckte och gjorde som han fann bäst. Att han skulle ha brytt sig om vad Aftonbladet skulle tycka om saken är otänkbart. På så vis skapar också vår hårdbevakade tid färre partiledare av kött och blod, som vågar vara ärliga och uppträda som vanliga dödliga. På många vis är det synd.

1993 valde han att sluta som partiledare och Gudrun Schyman tog över. Då hade hon redan utmanat Werner på kongressen innan dess, men förlorat med cirka en tredjedel av rösterna. Han satt kvar i riksdagen resten av mandatperioden. I oktober 1994 lämnade han riksdagen efter 29 år. Men han var inte overksam.

Han fortsatte att besöka mötena med partiföreningen i Tyresö, han var ledamot i Stiftelsen Vänsterpartiet och engagerad i Syninge kursgård. Han ansåg att debatt och studier var vitalt för partiet och därför lade han ner många arbetstimmar på det. Stiftelsen Vänsterpartiet förvaltar pengar att tillföra studie- och ungdomsverksamhet. Kursgården Syninge är den enda som partiet har kvar – han beklagade djupt att partiet gjorde sig av med Bona folkhögskola. Som före detta ordförande fanns han kvar och gav råd och stöd, något som bland andra Lars Ohly uppgett att han värdesatt högt. Men han passade sig för att recensera partiledningen.

”Föredettingar ska inte bedöma efterträdarna, det lärde jag mig av CH”, sade han en gång i en intervju med Flamman.

Han ville vara tillgänglig och till nytta för Vänsterpartiet och aktiverade sig i Pensionärsföreningen. Han försökte stötta sina efterträdare på ordförandeposten och kom gärna förbi 84:an eller riksdagen.

Då och då ringde han Flammanredaktionen och utbytte åsikter. För yngre läsare kan nämnas, att Lars Werner tillhörde den generation politiker som använde telefonen som redskap även för idéutveckling och nätverkande. Och Lasses småprat var mycket rättframt.

Ibland, innan foten började jävlas på allvar, kom han upp till redaktionen för lite småprat. Och när han klev in, med kroppshyddan som var så enorm att den fick korridoren att krympa, ja då viftade man inte bort honom.

Det var han som var partiledare de dramatiska månader under 1989-1990 när muren föll och ett helt system föll i bitar. Med sitt lugn och sin pragmatism lotsade han ett parti in i en ny tid på ett sätt som kunde ha blivit betydligt mer uppslitade än det faktiskt blev. Många västeuropeiska syskonpartier dog eller blev socialdemokratiska under den här tiden, det är lätt att glömma idag.

Nu är ”den långe” död. Han sörjs närmast av hustrun Berit, barn och barnbarn. Och Flammans redaktion böjer sina huvuden i sorg för en av de verkligt stora.