Poeten Malte Persson påpekade en gång sen han återgått till bunden form att blomningen för den modernistiska ”fria dikten” sammanfaller med privatbilismens framväxt och tilltagande hegemoni. Den transportformen har nu nått vägs ände, och behöver, liksom den fria dikten, omprövas. Att återknyta till sonettformen kan vara ett sätt att peka också mot ett behov av omställning av samhället.  

Ja, hur fri är egentligen den fria dikten? På senare tid har jag känt inför den något av samma kliande obehag som inför de pseudoval man erbjuds, apoteksbolag, skolfirmor, av extremliberalerna som nu styr Europa.
Det har blivit skidföre i förorten. Det är ett ställe där det går bra att åka, dit bilar och grusbilar inte tar sig: där rälsen gick in till stan innan den revs upp.  
Där blev ett stråk över mellan husen, ett slags ingenmansland, bortglömt, oplanerat, en anarkismens miljö som tagits över av flanerare och hundfolk.
Spåret vrickar fram mellan huskropparna, hundarna vrålar.
På finnskogarna som ligger utströdda på höjdlägena runt om i landet har skidgång långt fram i tiden varit legio, skulle man transportera eller transporteras gjorde man det vintertid på snöföre. Under barmarkstiden gav man sig bara ut på resa vid nödtvång, det gick för sakta. Att gå på fötterna kallades att ”fotgå”, att bara gå betydde att man hade skidor på fötterna.
Att man i det längsta undvek fotgående skapade särskilda kulturmönster i skogsbygderna. Myrslåttern är ett sådant: man gick upp och slog på sommaren, ofta låg man ute i flera dagar, sov vid eldar i myrkanten – det finns många vackra beskrivningar av detta, bland annat i Lilian Ryds Kvinnor i väglöst land – den starkaste bar slipstenen på ryggen… På vinterföre for man sedan med häst eller på skidor och hämtade höet, ladorna hittar man fortfarande i myrkanterna, ett nävertak som sakta sjunker i survattnet, ett par handbilade takstolar.

På finnskogarna är bruket av likholmar ett annat sådant mönster. Det hände ju att folk gick hädan även sommartid, men att forsla tunga lik ner till bygdernas kyrkor var otänkbart sommartid, därför förrättades så kallade sommarbegravningar, och till plats valdes gärna en ö ute i sjön, ett bruk som skogsfinnarna tagit med sig från Savolax och de tusen sjöarnas land varifrån man utvandrat. Likholmarna ligger likadant placerade här som där, de fick ligga nära, men inte för nära gården, det var viktigt att man kunde se ön från bostället, och låg flera gårdar runt en sjö, delade man likholme. Det hände alltså att man hade sällskap. Det hände också, förstås, att den långa vägen ner till kyrkan och vigd jord ansågs väl lång även sedan snön kommit, och att likholmen blev viloholmen på riktigt. Men det talade man väldigt tyst om.
Jag har hört av en på skogen om en som var ut på en sådan likholme, och som ska ha haft en skalle som öskar till båten i många år…

Likholmarna ligger ofta mycket vackert belägna, enskilt, men ändå en del av alltsammans, det sociala. Man kan väl förstå motviljan bland skogsfolket, både döda och levande, mot att färdas ner i den trånga dalgången. Däruppe hade man ju så nära till gud också, vem hen nu än var.
Detta apropå skidåkning. Vandringsfinnarna har förresten ett bra ordspråk också: ha aldrig mer packning på resan än att du kan ta dig upp med det i en björk.
Avant-gardet har alltid uppehållit sig i utmarkerna.