Inom journalistiken finns en oskriven lag, den så kallade guldfisklagen. Skrönan är att det på förstasidan i en lokaltidning en gång basunerades ut ”Guldfisk brann inne”. Ett hus hade börjat brinna, tanten som bodde i huset hade tagit sig ut. Hennes guldfisk tog sig inte ut och brann följaktligen inne. Tre sidor in i tidningen, i en liten artikel, förklarades hundra kinesiska barn döda. Guldfisklagen går ut på att det som är nära alltid känns viktigare än det som är långt bort, avlägset. Det är liksom lag på det.
Lagen om arbetskraftsinvandring är en annan lag. Den finns tyvärr, till skillnad från guldfisklagen, också i verkligheten, nedskriven i lagboken och signerad regeringen och Miljöpartiet. Den debatteras flitigt nu, efter att fackliga organisationer landet över kunnat påvisa missförhållanden och slaveriliknande tillstånd på Sveriges arbetsmarknad som en konsekvens av lagen.
 
När nyheten om de hänsynslöst utnyttjade bärplockarna började spridas för ett par år sedan reagerade många. Men var det någon som på allvar kände att det egna arbetet, den egna lönen eller den egna tryggheten var hotad av att några bärplockare inte fick någon lön?
Knappast.
Det känns nog lite avlägset för många, det där med den förslavade arbetskraften som det debatteras så mycket om. De är inte jag. Inte du. De är kamerunska arbetare i en skog någonstans, thailändska bärplockare i en annan. Syrianer i ett grillkök i någon stad, lettiska byggarbetare på ett bygge, papperslösa i ett strömmingsstånd. Polacker som som städar din trappuppgång. Inte min.
De är dem som jag, enligt liberala och borgerliga och majoriteten av alla miljöpartistiska debattörer, vill stänga gränser för och förhindra att få komma till Sverige. Så här går snacket, ungefär:
– Vi måste skärpa lagen om arbetskraftsinvandring, folk används som slavar!
– Du vill stänga gränserna.
Det vill jag inte.
Jag vill stänga möjligheterna.
För arbetsgivarna.
 
Jag ska vara rak här: möjligheterna för arbetsgivare att lura, bedra, tjäna pengar på och förslava arbetare är alldeles för stora idag. Och medan liberalerna, borgarna och miljöpartisterna kritiserar mig och mina fackliga kollegor för att göra skillnad på människor, vilja stänga gränser och stänga folk ute kretsar mina tankar ständigt i detta:
Exakt på vilket sätt skulle gränserna stängas eller folk stängas ute för att vi avkrävde av de arbetsgivare som finns i Sverige att de måste ta väl hand om den migrerade arbetskraft de ska nyttja? Betala ut rätt lön? Ge drägliga villkor och en schyst arbetsmiljö?
Hur kan vår kamp om att upprätthålla kollektivavtalen – det vill säga allas rätt till minst samma lön – någonsin handla att göra skillnad på människor?
För mig går det inte ihop.
 
För varken jag eller mina kamrater i facket gör skillnad på människor. Här går den fina linjen mellan motdebattörerna och oss. De tillämpar guldfisklagen i hanteringen av människor. För dem handlar det om syrianer, pakistanier, letter och thailändare – och så oss då: svenskarna.
Vi tillämpar solidaritet. För oss handlar det om arbetare, arbetare, arbetare och arbetare – och så oss då: arbetarna. Våra löner, villkor och rättigheter ska vara likvärdiga. Vi skiter i om födelseorten är Mars. Du ska ändå tjäna lika bra som vi gör och du ska definitivt inte behöva arbeta som slav för att lagen är skriven som den är.
Som alla förstår så är guldfisklagen en skröna.
Det är tyvärr inte situationen för arbetskraftsinvandrarna.