Utrikes 14 februari, 2013

Vad gör Frankrike i Mali?

Ignacio Ramonet om bakgrunden till att franska trupper strider i det afrikanska landet.

Till dånet av kanoner inleddes det nya året 2013 i Frankrike och Sahel, det torra ökenartade område som sträcker sig från Senegal till Tchad genom Mauretanien, Mali, Burkina Faso och Niger. Den 11 januari skickade president François Hollande i all hast en expeditionskår till Mali för att stoppa en jihadoffensiv som hotade att inta Bamako. Samtidigt drog de franska specialtrupperna igång en insats för att försöka rädda en hemlig agent som sedan tre år hållits som gisslan av den islamistiska al-Shababkåren. Det slutade i fiasko. Några dagar senare slog en salafistisk kommandostyrka till i In Amenas, i Algeriet på gränsen till Libyen. De ockuperade en gasanläggning och avrättade tiotals utlänningar innan Algeriets armé gjorde slut på dem.
Plötsligt står hela Sahara i lågor. Varför? Till att börja med handlar det om tuaregnationalistisk revansch. Tuaregerna, ”det blå folket”, är varken araber eller berber. De är Saharas historiska folk som i tusentals år kontrollerat karavanstråken. Men i slutet av 1800-talet styckade kolonialmakterna upp deras område. Och när det på 1960-talet blev dags för självständighet vägrade de nya Saharastaterna att erkänna tuaregernas rätt till självstyre.
Så ganska snart dök väpnade självständighetsrörelser upp där, i norra Mali   – som tuaregerna kallar Azawad   – och i Niger, där de viktigaste tuaregsamhällena finns. Omfattande tuareguppror ägde rum 1960-62 och sedan 1990-1995 och 2006 och igen 2007. Alla slogs ner med stor brutalitet av Malis och Nigers arméer. På flykt undan slakten tog många tuareger värvning i Libyen, i överste Khaddafis Tuareglegion.

Den andra bakgrunden till dagens situation finner vi i Algeriets inbördeskrig i början av 1990-talet. När valen i december 1991 så gott som vunnits av Islamiska räddningsfronten, FIS, blev de ogiltigförklarade och krig bröt ut mellan algeriska armén och Islamiska väpnade gruppen, GIA. Det var en härdad, stridsvan organisation med många krigare som återvänt från Afghanistan – Ronald Reagan kallade dem ”Freedom fighters” – där de tillsammans med mujaheddin och med USAs stöd stridit mot de sovjetiska trupperna.
Den algeriska konflikten kostade över hundratusen människor livet. Till slut gav de islamistiska gerillorna gav upp och de algeriska myndigheterna vann. Men Salafistgruppen för förkunnelse och strid, GSPC, beslöt att fortsätta den väpnade kampen. Trängda av de algeriska styrkorna sökte de tillflykt till Saharas vidder, svor trohet till Usama bin Ladin och al Qaida 2007 och tog namnet Al Qaida i islamiska Magreb, AQMI. Sedan dess har de framför allt ägnat sig åt att i sitt jaktområde – Sahel – kidnappa utlänningar och kräva betydande lösensummor. Det var en katiba (brigad) tillhörande Al Muwakaún Bidam – De som undertecknar med sitt blod – grundat av en tidigare AQMI-ledare, algeriern Mokhtar Belmokhtar, ”den enögde”, som angrep gasanläggningarna i In Amenas och mördade tiotals utlänningar.
Och till sist, den tredje bidragande orsaken är Natos angrepp på Libyen 2011 för att störta Gaddafi. För att lyckas hade Frankrike och dess allierade – det vill säga Qatar – inte tvekat att beväpna Gaddafifientliga islamistiska grupper, de som sedan stod för segern på marken. Detta ledde till: 1 – den libyska statens förfall och upplösning, offer för den dödliga maktkampen mellan miliser och klaner; 2 – uppdelningen av Gaddafis vapenarsenal bland Sahels jihadistgrupper; 3 – att en tungt beväpnad och vältränad del av Tuareglegionen återvände till Mali.

Till allt detta kommer också det samhällsekonomiska läget. Liksom övriga länder i Sahel tillhör Mali världens fattigaste. De flesta lever av jordbruk. Under senare år har de rika ländernas nedskärning av utvecklingsbiståndet drabbat landet hårt. Och dess viktigaste produkt, bomull, förlorade marknad på grund av den dumpningspolitik som den rika världens främsta exportör – USA – driver och drabbades dessutom av den torka som slår så hårt mot Sahel på grund av växthuseffekten. Å andra sidan har den nyliberala politik och de privatiseringar som Internationella valutafonden tvingat på dem, lett till att utbildning och hälsovård skurits ner. Fattigdomen och eländet har förvärrats. Det har pressat en del ungdomar att söka räddning i utvandring medan andra inför så utbredd social ångest blivit mer mottagliga för salafisternas locktoner och erbjudanden om vapen, makt och pengar.
Detta är vad tuaregerna från Gaddafis legion fann när de återvände från Libyen till norra Mali. Så de hade inte svårt att rekrytera fler. De beslöt att gå med i Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA. Mellan januari och april angrep de arméförläggningar i Malis viktigaste städer – Timbuktu, Gao och Kidal. Den illa utrustade maliska armén bröt ihop och slog till reträtt. Förödmjukade och förtvivlade över att ha övergivits av regeringen, gjorde en grupp unga officerare uppror under ledning av kapten Sanogo. De tog makten i Bamako den 22 mars 2012. Men utfrysta av grannländernas och stormakternas regeringar kunde dessa kuppmakare inte få kontroll över läget. I själva verket rasade Mali ihop, som stat betraktad.

Under tiden utropade MNLA Azawads ”självständighet” i norra Mali och förenade sig med två radikala islamistorganisationer – tillhörande AQMI – som förespråkade sharialagar: salafistgruppen Ançar Dine och Västafrikas unika jihadrörelse, MUYAO. Båda hade gott om pengar tack vare bidrag från Qatar1, lösensummor – bland annat från Spanien – för att släppa gisslan samt intäkter från knarkhandel och smuggling. Och de drev bort tuaregerna från MNLA.
FN fördömde Azawads utbrytning men det dröjde till 20 december innan de till slut, på Frankrikes begäran, beslöt att bilda Internationell stödgrupp för Mali, AFISMA, under afrikansk ledning, som anförtrodde åt Västafrikanska ekonomiska gemenskapen, CEDEAO, att ”återupprätta Malis väpnade styrkors förmåga” och återta kontrollen över norra Mali. Frankrike stödde detta men François Hollande svor på att inte skicka några trupper: ”Jag är fast besluten”, sa den franska presidenten, ”vi inte kommer att ha några markstyrkor där” 2.
Företrädarna för Malis politiska, samhälleliga och religiösa krafter samlades i Ouagadougo, Burkina Faso, för att överlägga om landets framtid. De motsatte sig militärt ingripande från CEDEAO och ingen förutsågs någon möjlig militär återerövring av norra Mali förrän i september 2013. Detta undgick inte Ançar Dines salafister. De var inte bara starkast på marken, utan blev säkra på att ingen skulle angripa dem under de kommande nio månaderna. Så de beslutar sig för att utnyttja läget. Och drar igång en djärv och hänsynslös kampanj. Ombord på omkring 300 pickupfordon går tusentals kraftigt beväpnade krigare till överraskningsanfall mot staden Konna, en strategisk grundbult på vägen till Bamako. De besegrar Malis armé som slår till reträtt och lämnar fältet öppet fram till staden Mopti. Och, framför allt, till Maliarméns högkvarter på Sevarés flygplats, den enda där stora flygplan kan landa, oundgänglig för en eventuell återerövring av norra landet.

Det är då som Frankrike beslutar att ingripa. Utan att invänta något rop på hjälp från Malis interimspresident Dioncunda Traoré beordrar François Hollande franska arméns elitstyrkor, som satts i beredskap i Niger, att omedelbart rycka in. De flögs iväg med Transall C-160 understödda av stridshelikoptrar, anföll de islamistiska kolonnerna och stoppade deras framryckning mot Mopti och Bamako. Så börjar operation Serval, med omkring 2 500 franska soldater. De välkomnades varmt av stora delar av Malis befolkning.
Frankrikes målsättning har utvecklats steg f
ör steg, dag för dag. Innan den drogs igång försäkrade François Holllande, tydligt för oss alla, att Frankrike ”inte under några omständigheter”3 skulle ingripa. Efter att ha ingripit den 11 januari tonade presidenten ned betydelsen av insatsen och förklarade att det ”i grunden” handlade om att ”stoppa de kriminella terroristernas framryckning söderut” och den avgörande faktorn sades vara ”att skydda omkring 6 000 fransmän bosatta i Mali”. Men sedan, den 18 januari, avslöjade François Hollande en mycket ambitiösare avsikt: att ta ”den tid som behövs för att besegra terrorismen i denna del av Afrika”. Och till slut, 20 januari, erkände franska utrikesministern klart och tydligt: ”Målsättningen är att återerövra hela Mali”.4
Sanningen är att Frankrikes syften fortfarande ter sig förvirrade. Paris har förklarat att operation Serval bara är ett svar på Bamakos vädjan om hjälp. Men eftersom Malis regering hade tillkommit genom en statskupp kan dess legitimitet ifrågasättas.5

Det andra argumentet är att Ançar Dines salafister tillämpar sharia i Timbuktu, förstör antika monument och ”hugger av händer”. Och att detta är ”oacceptabelt”. Förvisso. Men när salafisterna beter sig på detta sätt följer de helt enkelt den wahabitiska doktrinen som ”Västs stora allierade”, Saudiarabien, med Qatars hjälp – också ett wahabistiskt land, lanserar över hela den muslimska världen och alldeles särskilt i Sahel, med en budget på miljontals euro.   Men med Saudiarabien och Qatar har Frankrike de bästa relationer. De är till och med just nu allierade i Syrien i stödet till de islamistiska och salafistiska upprorsmännen.
Men två andra skäl fanns troligen med i beräkningen när operation Serval drog igång, skäl som Paris inte knystar ett ord om. Det ena är ekonomiskt och strategiskt: Om salafisterna skulle ha uppnått långvarig kontroll över Azawad skulle de förr eller senare ha gått till offensiv mot norra Niger. Och där finns det franska företaget Arevas främsta uranfyndigheter som Frankrikes hela kärntekniksystem är beroende av. Det kan Paris inte tillåta.
Det andra skälet är geopolitiskt: När Tyskland för första gången i historien är Europas dominerande kraft och styr med järnhand, vill Frankrike genom att i Mali visa upp sin styrka, påminna om att landet fortfarande är Europas starkaste militärmakt och någon att räkna med.

Översättning Eva Björklund
 

1. Läs artikeln ”Vår vän från Qatar finansierar islamisterna i Mali”, Le Canard enchainé, Paris 2012-06-06. Läs också: Ségolène Allemandou: ”Har Qatar intressen i Mali”, France 24, Paris, 2013-01-21: http://www.france24.com/fr/20130121-qatar-nord-mali-groupes-islamistes
2. Intervju med François Soudan, Jeune Afrique, París, 2012-10-22.
3. Cf. France Info: http://www.franceinfo.fr/economie/les-principales-declarations-de-la-conference-de-presse-de-francois-hollande-801247-2012-11-13
4. Uttalande av Jean-Yves Le Drian, 2013-01-19 i TV-programmet ”C politique” på France 5.
5. Cf. Le Monde, 2013-01-23

Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)