Att det ska vara så svårt, nästan omöjligt tydligen – att läsa innantill. Varje år vid den här tiden dyker artiklarna upp. Det här året lite tidigare än vanligt genom att dramaserien  Pilgrimen, baserad på Leif GW Perssons böcker, sändes i SVT. Vi närmar oss årsdagen och då kommer de igen, artiklarna som spekulerar kring mordet på Olof Palme.
Det gissas och spekuleras, det intervjuas och kommenteras. Gamla teorier får nytt liv. Ett är gemensamt, ytterst få har orkat gå till det omfattande faktamaterial som är offentligt.
1999 publicerade den statliga Granskningskommissionen sitt mastodontarbete. Jag vågar påstå att vi är högst femton, kanske 20 personer i vårt land som läst merparten av de 900 sidorna. Om fler hade gjort det skulle vi slippa tröttande genomgångar av olika spår, ältande av sannolikheter, upprepande fraser typ, det var nog Christer Pettersson i alla fall.
Under åren 1993 till 2005 gjorde min kollega vid SVT Lars Borgnäs och jag cirka 15 timmar granskande tv-program kring mordspaningarna. Till en början fick vi utstå en del nedlåtande kommentarer, då vi på ett tidigt stadium kunde visa att Christer Pettersson knappast kunde haft med mordet att göra. Alltför många fakta pekade emot. Klädseln, den knälånga rocken, sättet att springa, ”snabba, spänstiga steg”, enligt majoriteten av vittnena på platsen, hans okunskap om skjutvapen, avsaknaden av motiv med mera.

Spaningsledningens ointresse att undersöka ett nationellt motiv och gå till botten med de spår som pekade mot vapenkunniga, välutbildade och ideologiskt motiverade personer, hindrade effektivt jakten på mördaren. Också spår som ledde mot utländsk inblandning i planering och genomförande lades åt sidan.
Dessa frågor ställs också tydligt på sin spets i Granskningskommissionens rapport och ledamöterna frågar sig varför inte dessa tips och spår har följts upp. Detta gäller särskilt den del av spaningsarbetet där säkerhetspolisen, Säpo, varit inblandad.
För att ta några exempel:
Granskningskommissionen skriver på sidan 107: ”Någon möjlighet att distinkt peka ut vad säkerhetspolisen ansvarade för finns inte eftersom Säpo inte dokumenterade sin medverkan.” Och kommissionen sammanfattar: ”Säkerhetspolisen spelade en betydande roll under mordutredningens första år… därutöver torde säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska säkerhetstjänster.” Inte heller här finns någon dokumentation. Dock säger Per-Göran Näss, Säpo, till kommissionen att man hade tillgång till all information man behövde men ”inget av intresse för mordutredningen kom fram.”
Alltså, inte ens tio år efter mordet kunde/ville Säpo berätta vad deras eget spaningsarbete resulterat i. Per-Göran Näss blev ett år efter mordet chef för den avdelning inom Säpo som i direkt samarbete med spaningsledningen skulle sköta jakten på mördaren. Men han har inget att upplysa kommissionen om.

Under flera år försökte Borgnäs och jag få kontakt med Näss för att göra en intervju men han vägrade konsekvent att ge några kommentarer. Vid flera tillfällen kastade han på luren så snart vi presenterat oss.
Kommissionen beskriver vidare hur man ”inledningsvis fick felaktiga uppgifter” angående säkerhetspolisens arbete. När kommissionen senare fick en del material som de frågat efter och jämförde med uppgifter som Säpo lämnat till tidigare utredningar, så överensstämmer inte de. ”Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer annat än i  säkerhetsklassad dokumentation.”
Granskningskommissionens slutsats, när det gäller svårigheterna att undersöka Säpos roll i mordspaningarna, är att de inte är säkra på att granskningen har något värde ”eftersom Säpo vägrat att samarbeta.”
På sidan 139 skriver kommissionen: ”Säkerhetspolisens analys kom fram till att Olof Palme hade varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari till det att han mördades kl 23.21.”

Vem som övervakade/bevakade/avlyssnade Lisbeth och Olof Palmes bostad dygnet före mordet framgår inte av Säpos handlingar och detta är heller inget kommissionen lyckats få fram.
Kommissionen återkommer flera gånger till svårigheterna att granska Säpos roll i utredningsarbetet och sammanfattar på sidan 886: ”Vi reserverar oss för den utredning som kan ha förekommit hos säkerhetspolisen men som inte blivit bekant för oss.”
Och vad hände sedan? Jag frågade för flera år sedan kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger hur alla slutsatser, all kritik, alla obesvarade fårgor och alla uppslag borde hanteras.
– Vi har gjort vårt. Så fungerar det svenska utredningssystemet. Om andra vill ta vid, bra, men någon uppföljning från oss sker inte. Det är polisens sak att gå vidare med våra slutsatser.
Kommissionen pekar på en rad omständigheter som polisen aldrig gått till botten med. Massor av konkreta spaningsuppslag har blivit liggande. Varför? Inga svar.

I år, mer än 13 år efter att kommissionen lämnat sin rapport, har en av ledamöterna, Inga-Britt Ahlenius, gått ut offentligt och krävt svar på frågor som ställdes i rapporten men som aldrig fick några svar. Det gäller bland annat Säpos roll före, under och efter mordkvällen.
Så där står vi i dag. 22 år efter mordet på statsministern. En 900-sidig rapport, fylld av uppslag, som ingen läser och ingen tycks bry sig om.