Godheten
Regi: Stefan Jarl.
Folkets Bio, 2013.

Redan vid distributörens beskrivning av Stefan Jarls nya dokumentär Godheten anar jag oråd. ”Godheten tar tempen på ’tidens anda’ av girighet, egoism, dyrkan av Mammon, överklassens återkomst, bonusar, riskkapitalister och privatiseringar av det allmänna, framväxten av ett nytt klassamhälle med tilltagande ojämlikhet, utslagning och ökande våld.”

Det är mycket att behandla på ynka 79 minuter. Dokumentärfilmer – eller romaner, fackböcker, serier, pjäser – som vill berätta om kapitalismen med stort K tenderar att gå vilse. Det är som bekant i detaljerna man finner, och kan visa upp, djävulen.
Och i ärlighetens namn börjar det skakigt. Men inte på grund av att filmen skulle gapa över för mycket. Däremot har Stefan Jarl från sin förra film, Underkastelsen, återanvänt konceptet med en ciceron. Där var det skådespelaren Eva Röse som ledde oss tittare genom filmen med sin oro för hur de gifter som konsumtionssamhället producerar skulle drabba fostret hon bar på. Den här gången är det skådespelaren och regissören Thommy Berggrens tur. Han är dock inte gravid.

Filmens inleds med att Thommy Berggren lyssnar på Olof Palme-talet ”Demokratin och människovärdet” och därefter filosoferar fritt en stund. Och så fortsätter det. Thommy Berggren berättar anekdoter om sina möten med överklassen. Det är kul, pricksäkert, men känns ganska … tunt.
Men sedan tar det sig.
En stor del av dokumentären utgörs av så kallade talking heads, det vill säga personer som berättar saker. Till skillnad från Thommy Berggren är de, i egenskap av författare, journalister och forskare, sakkunniga.
För den som besökt ett Socialistiskt Forum, kanske läst Flamman, Tiden eller Effekt de senaste åren presenterar filmen inga nyheter. Vi får möta Andreas Cervenka och Jacob Bursell, skarpa och frispråkiga ekonomijournalister på Svenska Dagbladet, Mikael Nyberg som skrivit Kapitalet.se och Det stora tågrånet, ekonomen Stefan de Vylder samt forskarna bakom boken Jämlikhetsanden, Richard Wilkinson och Kate Pickett (filmens enda kvinna!) Samt en läkare i ett udda sidsospår om våld bland unga.

Genom dessa snackskallar tvinner Stefan Jarl samman fyra diskussioner som vänstern har fört de senaste åren:
• Behovet av att reglera bank- och finansvärlden för att undvika krascher som medborgarna får betala.
• Hur privatiseringen av välfärden har gått hand i hand med att muren rivits mellan näringslivet och den politiska sfären.
• De rikas växande girighet, vilket tydligt syns i ökade klyftor.
• Hur ojämlikhet missgynnar alla i ett samhälle, även fast det drabbar de fattigaste mest.
Här lyckas filmen faktiskt ta ett grepp om var kapitalismen befinner sig just nu och hur styrkeförhållandena ser ut för tillfället. Genom detaljerna. Och som en snabbkurs i olika rösters kritik av den tid vi lever i fungerar det. Men man måste nog vara ganska intresserad för att behålla koncentrationen.

Stefan Jarl har i sina dokumentär- och spelfilmer alltid rört sig mellan två poler. Politisk indignation och poetisk känslosamhet. Där i, tror jag, ligger också hans storhet, som också har bidragit till hans framgång. Från hans bullriga genombrott med Mods-trilogins första del Dom kallar oss mods till de mer lågmälda, men lika drabbande dokumentärerna som Själen är större än världen med Ricky Bruch och Naturens hämnd om miljöförstöring.
Likaså är det i Godheten, som för övrigt vunnit Svenska kyrkans filmpris i år. De pratande männen – och kvinnan! – klipps samman till en hårt knuten näve. (Det är befriande att höra Mikael Nyberg prata om den destruktiva överklassen med uppenbar och sträv vrede.) Men denna näve bryts av med inklippta, korta naturbilder. Rådjur i en trädgård. En fjäril i en blomma. En fågel som försöker baxa in en alldeles för stor pinne i sitt bo under taknocken.
Ironiskt nog är dessa naturklipp de känslomässigt mest drabbande delarna av filmen. Eller så är det logiskt. Klippen knyter an filmen till en fråga som aldrig nämns i filmen, men som Stefan Jarl många gånger under åren återkommit till. Miljön.
Inte bara människor drabbas av det dysfunktionella systemet.