Det rör sig på Kuba. Idag, tre år efter vårt förra besök, kör gamla amerikanare som minibussar på Havannas huvudstråk. På grönsaksmarknaden växlas kubadollarn obehindrat med peson. Folk pratar och diskuterar mycket friare än tidigare. Det är som att de vill glömma hotet från en ny ”Specialperiod” om och när Chávez dör.
När Sovjet upplöstes 1991 försvann även samarbetet i Comecon. Den kubanska ekonomin bokstavligen föll samman. Den så kallade ”specialperioden” tvingade fram reformer, bland dem att släppa in en korrumperande massturism från rikare kapitalistländer. Men varken före eller efter Sovjets fall har en diversifierad ekonomi vuxit fram i landet.
Sedan den då 75-årige Raúl Castro år 2006 tog över styret från en sjuk Fidel har frågan om reformer och privat företagsamhet stått högt på dagordningen. Ekonomin domineras av massturismen och läkarexporten till Venezuela.
Över 2,5 miljoner turister om året har gett skjuts åt all slags privat service i liten skala. I jordbruket växer en lågproduktiv privat sektor sakta fram, medan den kooperativa ser ut att ha stagnerat. Rikt på naturresurser importerar Kuba därför ännu idag en stor del av sina baslivsmedel från USA, till kontanter i USA-dollar.

Hårt mot jämställdheten

Med turismen kom ”kubadollarn”, den valuta som krävdes för att köpa importerade konsumtionsvaror. Den slog hårt mot jämställdheten: arbetare i turistsektorn lever gott medan offentliganställda lärare, sjukvårdare med flera kämpar med extremt låga inkomster i pesos.
– Det är inte politiken vi upplever som det stora problemet, det är de enorma inkomstskillnaderna, säger Dania Gonzalez, kubansk arkitekt och lärare.
Ekonomen Ricardo Torres på Centro de Estudos de la Economia Cubana (CEEC) pekar på en slutsats i dess senaste rapport: ”Det mest traumatiska av allt – genomsnittslönen i statliga företag och institutioner år 2011 uppskattas till 26 procent av lönenivån år 1989.” Att de statsanställdas löner 20 år senare bara är en fjärdedel av nivån under Sovjettiden är ett milt sagt drastiskt uttryck för dagens kris.
Ett statligt ransoneringssystem ska garantera basvaror till alla, men de mängder man får köpa räcker inte månaden ut, och vissa varor har nu plockats bort. Skor och kläder finns inte med. Löneskillnaderna stimulerar till en svart marknad som verkar förekomma överallt.

Turism och kubadollar 

En vacker morgon i Trinidad kliver vi upp på det ombyggda flaket till en rysk lastbil från 1980-talet. Med dånande motor drar den upp i bergen, släpper av oss på många hundra meters höjd. Vi börjar en skogsvandring förbi vattenfall och badbara små sjöar. En kunnig ung guide berättar på utmärkt engelska om fågelliv och växter, jordbrukets villkor och sin egen masteravhandling – ”tre ex i pdf-format måste vara färdiga i morgon, och min gamla dator krånglar”.
Vi generösa turister avrundar trippen med totalt 33 kubadollar i dricks – över 800 pesos, mer än en universitetsprofessors månadslön. Någon kommer på att chauffören också kan behöva en dollar…
Guiden har vuxit upp i ett jordbruk uppe i bergen.
– Det är mycket tufft att vara bonde idag, berättar han. Att hitta ett par hela stövlar eller bra redskap är inte lätt. De kinesiska redskapen är så dåliga att alla försöker hålla liv i de vi har kvar från före revolutionen. Någon mer avancerad teknologi har min pappa inte tillgång till.

Byråkratihinder

Sedan Raúl Castro tog över har mycket skett på det politiska planet. Men genomförandet? I ett nummer av partiorganet Granma berättar en läsare om de orimliga ansträngningar han fick göra för att få licens till privat jordbruk. Det tog månader av återbesök och press på myndigheter som inte gjort sitt jobb. Att partiet numera öppnar Granma för sådan kritik visar hur djupt motståndet sitter i en byråkrati som under 50 år aldrig lärt sig effektivitet.
Den korruption Fidel Castro varnade för 2005 verkar nu genomsyra vardagen. Som turist drabbas man lätt: En kubansk kollega ordnade genom släkten en övernattning i en ”Casa particular” i turistparadiset Varadero. Det kräver att husägaren har licens, samt att hyresgästerna registreras. Först när vi ska resa igen upptäcker vi att licens-skylten på husväggen saknas och att värden aldrig tog våra uppgifter för registrering.
Bristen på kvitton eller andra betalningsbevis öppnar självklart för korruption. I Trinidad lockades vi av en vänlig man att välja bort de speciella bussar turister brukar hänvisas till, till förmån för en minibusstransport – ”helt laglig” – till Havanna. Det blir en ny japansk minibuss utan skyltning som plockar upp oss turister vid våra ”casas particulares” och börjar köra. Längs vägen tankar bussen bland statliga bussar och lastbilar. Allt i sin ordning alltså? Jag frågar chauffören vem som äger företaget som driver bussturerna.
– Det gör staten, säger han.
På en rastplats ser jag flera minibussar, liksom vår egen helt anonyma. Kubanska kolleger antyder vad det skulle kunna handla om: Staten importerar ett stort antal minibussar; en mindre andel förs ”åt sidan” och ett nätverk utvecklas med ”casas particulares” på turistorterna. Turisterna betalar samma pris som på de officiella turistbussarna – utan kvitto. Alla, från chauffören och det lokala nätverket till någon på hög nivå, tjänar svarta pengar.
Korruption speglar hur varubrist och växande ojämlikhet påverkar befolkningen och dess solidaritet med regimen. Finns det vägar ur dessa svårigheter som inte äventyrar den kubanska revolutionens grundelement? Det känns som en allt viktigare fråga för oss alla.