2014 ska Skottland folkomrösta om eventuell självständighet från Storbritannien. I en essä beskriver Malin Nauwerck och Dominic Hinde den litterära dragkampen om vilken bild av Skottland som ska råda. I slutändan handlar det om vilken samhällsmodell Skottland vill ha.
Hösten 2014 äger en folkomröstning om Skottlands framtid rum. Då bestäms om landet ska fortsätta att ingå i union med Storbritannien, eller om det ska bli en självständig nation. Folkomröstningen är framför allt en konsekvens av att Scottish National Party (SNP) fick egen majoritet i valet 2011, och därmed möjlighet att driva igenom denna stora symbolfråga som för många fram till dess hade framstått som orealistisk. Nu har frågan blivit både konkret och aktuell.
I kampanjen för en bevarad union lyfter Storbritanniens premiärminister David Cameron ofta fram Skottland som en integrerad och viktig komponent i berättelsen om landets storhet. Retoriken kan till exempel gå ut på att tala om skotska författare som Sir Walter Scott och Robert Louis Stevenson, upplysningsfilosofer som David Hume och den ”magnifika arkitekturen i Glasgow” som en del av ett gemensamt brittiskt arv. Cameron visar att den skotska identiteten existerar, men samtidigt att Skottland som nation har allt att vinna på att befinna sig i union med England (världsmakten, vinnaren), och därmed ta del av det gemensamma brittiska (imperiet).
Att gamla galjonsfigurer för det kulturella Skottland såsom Sir Walter Scott, Robert Louis Stevenson och nationalpoeten Robert Burns kan plockas upp av Cameron beror på att de är symboliskt ofarliga för unionsförespråkarna. Medan Walter Scott i hög grad kan hållas ensamt ansvarig för den fetisch för skotskrutigt som de flesta förknippar med Skottland, utgör Burns med sin haggis (traditionell inälvsmaträtt) ett lika användbart material för turistindustrin som filmen Braveheart. Kort sagt passar de in i Camerons tes: att den skotska tillhörigheten handlar om en historisk och kulturell identitet, men inte en modern politisk sådan.
Det finns emellertid en skotsk samtidslitteratur som hävdar annorlunda. Irvine Welsh (Trainspotting), Alasdair Gray (Lanark, Skottlands mest kanoniserade moderna roman), Alan Bissett, Iain Banks (Getingfabriken), Ian Rankin (serien om kommissarie John Rebus), Ali Smith, James Kelman och Laura Hird är bara några av de författare som har skildrat det moderna Skottlands mörka och subversiva sidor (dessa speglas även i den moderna skotska, socialrealistiska filmvågen – mest känd i Sverige är kanske Danny Boyles filmatisering av Irvine Welshs Trainspotting). Nyligen utkom en antologi där flera av dessa författare deltar, och på olika sätt behandlar självständighetsfrågan.
Skotsk litteratur av detta slag har dock ingen självklar plats i brittisk litteraturkanon. När James Kelman tidigt under 1990-talet vann det prestigefyllda Bookerpriset för How Late it Was, How Late – en roman som skildrade den ekonomiska och kulturella avgrund som Skottland då befann sig i, skriven på en närmast ogenomtränglig prosa av dialekt och svordomar – sade en medlem av Bookerjuryn upp sig i protest. Ingen författare från Skottland har vunnit priset sedan dess.
En nationalistiskt inriktad litteraturtradition har alltid funnits i Skottland, men den mer samtida och alternativa tar ett avstamp i John McGraths pjäs The Cheviot, The Stag and the Black Black Oil som skrevs i samband med Skottlands första oljeboom 1973. Pjäsen skildrar den skotska historien från unionen med England 1707 och fram till 1970-talet, och titeln beskriver tre symboliska naturresurser som har kommit att stå i centrum för skotsk historia och klassproblematik. Fårrasen Cheviot blev när den introducerades under 1700-talet en mer lönsam affär för den jordägande aristokratin. För att bereda mark för fårskötsel drevs högländernas befolkning från sina hem genom tvångsförflyttning. The Stag, kronhjorten, representerar den vurm för lustjakt som förvandlade det skotska landskapet till en lekplats för samma aristokrati. Och den svarta oljan, slutligen, kunde ha använts för att ge välstånd åt hela Skottland, om den förstatligats enligt norsk modell, men har istället runnit ut ur landet mot enskilda aktörer, amerikanska intressen och statskassan i London.
När pjäsen skrevs lydde Skottland fortfarande parlamentariskt under Storbritannien. Men 1999 upprättades ett verksamt parlament i huvudstaden Edinburgh – något som då inte hade funnits på över tre hundra år. Inskuren i väggen till det nya parlamentshuset är en fras lånad av den kanadensiske poeten Dennis Leigh: ”Arbeta som om du lever i en bättre nations unga dagar.”
Men om det bland konstnärer och politiker finns en vision om en ”bättre nation”, vad kan denna tänkas gå ut på? Det absolut centrala i visionen är självständigheten, förstådd som möjligheten att själv få agera. Den moderna skotska litteraturen uppehåller sig vid frågor om klass, utanförskap och maktlöshet. Alla dessa är på något sätt relaterade till föreställningen om att Skottlands befolkning inte är ensamt ansvarig för sin egen framtid.
Det finns en rad smärtpunkter som både den aktuella litteraturen och den politiska debatten kretsar kring. De mest ömmande är den skotska barnfattigdomen (som med 20 procent är bland den högsta inom EU), den höga arbetslösheten inom social utsatta grupper, och det faktum att det brittiska yrkesförsvaret har blivit ett alternativ till arbetslöshet (proportionellt rekryteras många gånger fler soldater från Skottland än England). Självständighetsrörelsen har gång på gång påpekat det bisarra i att ett land så rikt på naturtillgångar lider av så omfattande sociala problem.
Irvine Welsh skrev nyligen en inlaga i självständighetsdebatten där han framhöll att Skottland har hållits tillbaka av Storbritannien som har hindrat landet från att bli den europeiska socialdemokrati som det alltid var menat att bli. En åsikt delad av Iain Banks som menar att det både är rimligt och troligt att ett självständigt Skottland skulle förvandlas till ett samhälle med hög jämställdhet och insyn efter den skandinaviska modellen.
Visionen om ”en bättre nation” har en tydlig symbolisk dimension som handlar om nationsuppfattning; att vara den gamla självutnämnda världsmakten Storbritanniens jämlike, inte dess fotsoldat. 2014 skriver Skottland nästa kapitel i sin historia. Kommer det att vara en fortsättning på berättelsen om ett enat Storbritannien med en gemensam historia och gemensamma kulturella ikoner? Eller kommer de verklighetsförankrade, svärtade motberättelserna leda Skottland ut ur unionen och in i möjligheten att skapa ”en bättre nation”?
