För två år sedan antog Kubas kommunistiska parti nya riktlinjer – Lineamientos – för reformer i ekonomins organisation. Alla vi talar med uppfattar dem som viktiga gensvar på dagens svårigheter. Men, som Kubas ekonomiska forskningscentrum CEEC påpekar, dokumentet säger inte mycket om hur förändringarna ska genomföras.
CEEC ser problemets kärna så här: Politiskt har regimen nu öppnat för privata initiativ inte minst inom jordbruket. Men staten är djupt skuldsatt och kan inte skapa de förutsättningar som krävs för dynamisk tillväxt. Det som behövs är dyrt, om det kan hittas. ”Marknaden” har inte funnits på 50 år och är helt outvecklad.
Kubanerna lever idag i en djupt motsägelsefull sits, där kapitalismen utmålas som det stora onda samtidigt som de ständigt tvingas se sin egen kroniska varubrist, sina fortsatt extremt låga löner i perspektivet av vad turister från rika kapitalistiska länder har att svänga sig med.
Två av de största turistparadisen är Varadero och Trinidad. Varje dag bussas arbetare till Varadero från orterna i grannskapet. Med sig hem får de dricks, ibland kanske även en del användbara ting från hotellen. Trinidads centrala delar klassas idag som världsarv, många palats har restaurerats och vi, kapitalismens rika turister, fyller de flotta restauranterna. Trinidads arbetsmarknad bygger på turismen, vars kubadollar ger stadsborna en lättare vardag.

Ny medelklass

Att en kubansk medelklass har vuxit fram syns på besökarna till teatrar och restauranter, liksom på de många som har råd att klä sig efter senaste västerländska modet. Att det privata jordbruket spelar en roll i den processen är klart: massturismens alla hotell och restauranter måste ha säker tillgång till livsmedel, det kräver tillgång till den svarta marknaden. Den norske forskaren Vegard Bye menar att den svarta marknaden på jordbruksvaror och redskap nu vuxit så långt att framgångsrika bönder (och mellanhänder) har kunnat skapa sig förmögenheter.
Samtidigt verkar ”civilsamhället” nu ta alltmer plats i det offentliga rummet. Stadsodlingar har vuxit fram nästan överallt där vi rör oss – många är privata eller kooperativa. En organisation i stadsdelen Canal stöttar de boende i att odla på hustak och bakgårdar. I Havannas förort Cojímar träffar vi Maritza González och henne son José Manuel. Han kan engelska och ställer ibland upp som informell guide åt besökande grupper från USA. Maritza tillhör en grupp invånare som engagerat sig i förbättringar av den lokala miljön. Deras insatser uppskattas inte alltid av lokala myndigheter. När de vill städa stranden på skräp får de inte tillstånd, ändå gör myndigheterna själva ingenting för att få bort skräpet. Den statliga byråkratin verkar ännu illa förberedd att stötta sådana initiativ, kanske har den inte heller tillräckligt med ekonomiska resurser att själv genomföra sådana arbeten.
I Cárdenas får vi kontakt med den ekumeniska institutionen Centro Cristiano de Reflexión y Diálogo-Cuba, som bland annat driver ett jordbruk för att ge stadens hemlösa ett mål mat om dagen och kunna utspisa sina egna besökare. Myndigheterna vägrar sätta upp Centret på listan över institutioner som kan få statlig tilldelning av livsmedel.
– Då måste vi ibland handla livsmedel svart, trots att det är olagligt, berättar vår kontakt på Centret. När Centret tidigare erbjöd sig att renovera en lokal liten idrottsplats gavs inget tillstånd.
Dessa reaktioner kan tolkas som ett kvardröjande motstånd mot initiativ från civilsamhället – staten har ju länge dominerat all verksamhet. Exemplen påminner om Raúl Castros hårda kritik av byråkratin för passivitet eller aktivt obstruerande av de reformer som ska ge mer plats för privata verksamheter. Men hur ska detta kunna påverkas till det bättre, samtidigt som regeringen vill dra ner kraftigt på antalet offentliganställda?

Revolutionens barnbarn

160-årsdagen av José Martis födelse firas i Trinidad med en stor uppvisning av stadens skolor. De unga utstrålar kraft, hälsa och självförtroende. De är revolutionens barnbarn. Vad har de lärt om revolutionen för femtio år sedan, om socialismen, om bakgrunden till Kubas svåra utmaningar idag? Rimligen bör de fundera över vad de som vuxna kan vänta av en oklar arbetsmarknad med stora inkomstskillnader. Frågan är hur långt skolan och olika medier ger dem redskapen att tolka och förstå problemen. Enligt forskaren Vegard Bye saknas i hög grad ideologisk kunskap och debatt bland studenterna på Havannauniversitetet. Så är det kanske – vi finner inget i våra kontakter med universitetslivet som motsäger den bilden.
För den kubanska sociologen Nora Gámez är däremot musiken den arena där de yngres kritik frodas öppet. Hon ser det som ”…en plågsam påminnelse om det växande gapet mellan värden grundade i vardagens verklighet och den socialistiska ideologin…” En i sanning svår utmaning att hantera för landets politiska ledning.